Klassiker

PR på blodigt allvar

Jag har varit lite irriterad på att det nya förlaget med den goda omslagssmaken – Trut publishing – inte går att hitta på sociala medier eller www. Idag är det jag som får skämmas när jag ser att de uppenbarligen koordinerar sin nyutgåva av romanen Dracula med Vlad Tepes återkomst! Vlad Tepe är den 1400tals-greve som Dracula sägs vara baserad på. Sjuuukt storslagen PR för ett litet nybildat förlag!

Idag rapporterar DN att forskare tror sig ha hittat Draculas grav, på Daily Mails site går det att se vart denna förmodade grav ligger samt bilder på hans kista som är utsmyckad på ett sätt som ger känslan av att det är rätt låga odds på att det faktiskt är Draculas grav (eller möjligtvis någon tidigare anställd på sci fi-bokhandel som låtit frysa ner sig för att tinas upp i framtiden, oavsett vilket lär det bli kul när de öppnar den!)

Inspirationskällorna verkar alltså ha varit framgången med Wallanderturismen i Ystad och Studio Totals Stureplans-zombies blandat med Trutgrundaren Sara Sjöströms JD Salinger-inställning till ask.fm-samhället. Jag gillar!

Vill du hänga på hypen redan nu: köp Malva Fürsts fint designade Dracula-tygkasse (finns på Pocket shop bland annat) och packa den med rikliga mängder likvitt puder, en nystruken slängkappa samt årets biografi som du läser på resan ner till Italien!

Kopparstick föreställande Vlad när han medverkar i Halv åtta hos mig celebrity edition.

Klassikerstatistik baserad på tävlingssvaren

Klassikertävlingen är över tjohoo!! Och vinnare är… Bokglam! Böckerna kommer på posten inom kort.

Tack även till andra andra som var med! Det är jättekul när ni är med och tävlar. Tröstpriset till er som inte vann denna gång är ett gäng färgade tårtbitar som kanske säger något om vad en klassiker är. Siffrorna utgår ifrån tävlingssvaren och förutom att jag kunde konstatera att jag bör skämmas för att jag inte läst den populäraste boken, Stolthet och fördom, så fanns det en hel del annat matnyttigt också hoppas jag. På något sätt kanske dessa siffror säger lite om vad vi uppfattar som en klassiker? Om inte så är det ju i alla fall kul att titta på tårtbitar med fina färger.

Feministiska fyran

 Mitt förhållande till klassiker är lite tudelat. Oftast gillar jag att läsa dem men i min bokhylla ekar det skamligt tomt på klassiker. Ofta tycker jag att klassikerutgivning är lite slentrianmässig och tråkigt genomförd. Det är liksom lite “jaha ännu en tidstypisk oljemålning på omslaget”. Och don’t get me started när det gäller filmomslag på klassiker! Snälla sluta.

MEN! För bara några dagar sen dök de senaste böckerna i Bonnier Pockets klassikerserie upp. Och de är så himla snygga! Att ha ett intressant tema och snygg omslagsdesign av svenska illustratörer i de senaste årens utgivning har fått mig att öppna ögonen för, och verkligen bli sugen på, många av de titlar jag tidigare bara känt att jag “måste” eller “borde” läsa. Och denna gång är det alltså dessutom äntligen dags för fyra feministiska klassiker! Även om alla kanske inte skrivits med ett politiskt syfte har dessa böcker vid respektive utgivning varit kontroversiella, hånats och till och med åtalats, just för att de skildrat kvinnors upplevelser på normbrytande sätt.

I boklådan jag jobbar får vi ibland gratisexemplar från förlagen inför utgivning. Gissa hur snabbt “rör-du-dör-du”-lappar dök upp på dessa… Ledtråd: det går att ange i hundradelar av en sekund.

Åsa Lindström är produktansvarig på Bonnier Pocket och den som håller i utgivningen och väljer ut titlarna tillsammans med en redaktion av kollegor. Jag är jätteglad för att hon ville svara på några frågor via mail:

Kan du berätta lite om temat för den senaste klassikerfyran? Hur valde ni ut vilka författare som skulle ingå till exempel?
När vi jobbar med urvalet till serien väljer vi mellan ett stort antal titlar varav de allra flesta skrivna av män om män. Vi blev trötta på det och vill lyfta fram riktigt bra texter om kvinnors villkor. De här titlarna är sinsemellan väldigt olika men har betytt jättemycket för mig.

Hur såg uppdraget ut till Maija Louekari? Ger ni henne fria händer eller får hon ramar att förhålla sig till såsom färger eller något annat?
Vi var ganska tydliga med att vi ville att omslagen skulle kännas retro och att vi ville ha starka färger. Vid ett tillfälle när vi hade svårt att få fram vad vi var ute efter kom min kollega Mattias på att vi kunde skicka henne länken till Bob Hunds ”Helgen v 48” på Youtube som inspiration – då förstod hon direkt. Man kan säga att om dessa böcker hade ett eget soundtrack skulle det vara den låten.

Omslagen (som känns lite gummiaktiga) är av en sort som börjat dyka upp senaste tiden, varför valde ni att ha såna?
Vid varje klassikersläpp tycker vi att det är kul att testa någon effekt på omslagen. Vi har tidigare använt oss av vaxduksliknande pärmar, färgade snitt e t c. Det här materialet kallas för soft touch och vi tyckte att det gummiaktiga blev en rolig kontrast till illustrationerna.

Alla böcker har väldigt intressanta förord förutom Glaskupan, varför blev den boken utan?
Det är en rättighetsfråga. De som förvaltar rättigheterna till Sylvia Plaths böcker vill inte att man lägger till något i hennes böcker. Lite synd tycker vi – det är roligt när man i ett förord kan lyfta fram en titel och sätta in den i ett sammanhang.

Var det självklart att Under det rosa täcket skulle vara med i er klassikerserie?
Nej, det var inte självklart. Vi brukar sällan ge ut titlar som är så pass nyutkomna i serien, men vi tyckte att den kompletterade de andra titlarna på ett bra sätt och sen är den ju i allra högsta grad är en modern feministisk klassiker.

Hur reagerade författaren Nina Björk själv på att hennes bok skulle benämnas som klassiker?
Jag tolkade det som att hon blev väldigt glad!

Till sist: vilken bok läser du själv just nu?
Nu läser jag diverse manus och ska precis påbörja Gimokrönikan av Patrik Godin.

Bokcirkelsavslutning på Gunnebo slott

Nu är Göteborg läser över för den här gången.

Fantastiska Anna och Linda har verkligen gjort ett otroligt arbete med att hitta intressanta platser att besöka. Gunnebo slott, som byggdes av bokens huvudperson John Hall, var ett optimalt ställe att avsluta cirkeln på. Först guidad tur inuti Gunnebo och sen besök i caféet (där råvarorna var odlade i egen trädgård) samt boksnack. Jag som aldrig trodde jag skulle våga bokcirkla har haft otroligt kul. Och boken älskade jag! Ska försöka skriva om boken jag levt med sen i vintras senare i veckan.

Här är några av bilderna jag tog på promenaden kring slottet.

Utan titel

“A rose by any other name would smell as sweet”

Ja så säger Julia till Romeo i deras första bråk borta i Verona när det begav sig. Julia pratar egentligen om klassamhället här och deras efternamn som indikerar dess ställning i samhället och det som gör att omgivningen tycker att deras kärlek är omöjlig.

Jag förstår ju att Julia försöker vara pedagogisk med den något impulsive och lite korkade Romeo men om en tittar på citatet separerat från sitt sammanhang kan en konstatera att det dels är fel i sak (exempelvis konstupplevelser är beroende av namn på konstnären rent biologiskt) men också att det är opraktiskt, hur ska en få tag på en väldoftande ros av en viss art om en inte har ett specifikt namn på den?

Idag kommer Moa Herngrens Homecoming queen ut. Vän av ordning (och poesi) noterar att den kommer ut på Bonnier Carlsén och har en titel som tidigare som är snarlik titeln på Anna Jörgensdotters Homecomingqueen som kom ut 2004.

Det här skriver jag inte för att “avslöja” Herngrens titelval och skrika “PLAGIAT”, sånt kan folk syssla med under Jan Gradvalls Håkan Hellström-tweet. Däremot tycker jag det är intressant att se vad som läggs i en titel. Mitt favoritexempel (som jag snott från Rasmus Fleischer) är titeln på boken vi idag kallar Robinson Crusoe:

The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe, of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un-inhabited Island on the Coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, wherein all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pirates.

På bokmässan community nördar vi (eller framför allt Västmanländskan som totalt äger i ämnet) i dagarna ner oss på just långa titlar och där föreslog jag Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött som jag hört Schulman själv benämnas som “Att vara med henne” vilket också Dark Places-Helena kallar den. Jag gillade boken men kan inte lära mig titeln trots detta. Den fungerar enbart när en har boken i handen där den fördjupas av läsningen där meningens inspiration – Tomas Tranströmer – beskrivs som central i Schulmans liv. (Om det är en parafras eller en felcitering ur minnet är en annan diskussion men det är värt att googla originaldiktens namn och upptäcka ett landskap som är mer kuperat än den genomsnittliga sommarängen.)

Ett verks titel kunde alltså på 1700-talet motsvara det som idag är baksidestexten på böcker, idag kan det vara en del av verket. Och tittar vi ännu längre tillbaka på ett annat kanoniserat verk: Mona Lisa så blir det ännu snurrigare. Mona Lisa  är ett porträtt av en kvinna som anses vara Lisa del Giocondo. På Italienska heter tavlan La Gioconda. Men när den målades satte konstnärer inte titlar på konstverk som de började göra några hundra år senare. Leonardo da Vinci (don’t get me started om hans namn/titel) har alltså aldrig kallat sin tavla för varken La Gioconda eller Mona Lisa. Men ska vi kunna hitta tavlan och kunna prata om den så behöver vi idag i vårt tidevarv en typ av titel.

Att vi idag har bestämt oss för att Robinson Crusoe och Mona Lisa heter just så är alltså enbart av praktiska skäl, på samma sätt som Julia säkert skulle hålla med om att ordet “ros” gör livet mer praktiskt när en ska gå in på Interflora och slippa be om “en bukett av den blomma som ofta är röd men också kan vara andra färger och som är känd för sin ljuva doft och sin status som romantisk gåva”.

Ska en vara sådär Jan Gradvall-följare-besserwisser-aktig så borde Mona Lisa kallas för Untitled på engelska eller snarare det italienska Senza titolo. Dock har postmodernismen fuckat upp detta begrepp då Untitled på alla språk blivit en vedertagen titel. Till exempel i Annika von Hausswollfs konstnärliga CV där vi hittar det “beskrivande” betitlade/obetitlade verket Unti­tled (Box) och det “litterära” betitlade/obetitlade verket  untitled (And Then They Taught Us About the Weight of Nothingness).

Om några hundra år kommer vi kanske ha fyllt upp internet med så mycket skit (jag pratar inte om kattbilder här, såna kan en aldrig få nog av ju) att vi antingen måste vara superakademiskt beskrivande av verken för att de ska gå att hitta och prata om och skilja åt eller så kanske vi kommer gå över helt till att använda oss av titlar på ett konstnärligt sätt och låta den praktiska funktionen ligga i en EAN-kod eller ett ISBN-nummer eller, gud förbjude, en asful QR-kod. Homecoming queen är 9163872129 och Homecomingqueen är 9100101184.

Det verkar helt enkelt inte finnas ett lätt sätt att få titeln att vara en del av författares konstnärliga uttryck, bra i marknadsföring samt praktisk att använda i ett söndergooglefierat it-samhälle.

Tills någon hittar på ett idiotsäkert system tjingar vissa titeln för 300kr medan vissa bara skiter i allt som i titeln Boktjuven hittat:

pärla barbie klistermärke Vi hade inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att.