Sitter i kön i McDonalds drive thru och lyssnar på ett P1, ett program om Victor Hugos bok Notre-Dame de Paris (ringaren i Notre Dame) som nu ska bli radioteater. Jag sitter så som man ofta sitter och tänker när man lyssnar på liknande program i P1 om klassiker. “Jaha ja, 5 veckor alltså, det var imponerande att han skrev den så snabbt, jojo, mycket imponerade minsann..”

Så plötsligt berättar regissören av radioteatern bakgrunden till varför han fastnat så för Victor Hugo. Han hade läst  L’Homme qui rit (Mannen som skrattar) när han var barn och blivit näst intill traumatiserad. Den handlar om ett gäng som kidnappar barn och vanställer dem för att senare sälja dem till cirkusar och freakshows. Ett av dessa barn – Gwynplaine, skär de upp mungiporna på, nästan ända till öronen.

Här fryser den del av mitt hjärta som är vigt till nördiga triviadetaljer till is. Det ringer onekligen en klocka.

Efter några väl valda googlingar när jag kommit hem hittar jag mycket riktigt att Jokern i Batmanserierna är baserad på filmatiseringen av The man who laughs. Och den senaste filmatisering med Heath Ledger har tagit det ett steg längre och gått till källan, Hugos roman.

Hittade även uppgiften att i  ett avsnitt av Justice League från 2003 så infiltrerar Jokern en tv-kanal med hjälp av firmanamnet “Gwynplaine Entertainment”. Undrar hur många 8-åringar framför Cartoon Network som registrerade den Victor Hugo-referensen… De borde lyssna oftare på P1 på väg till McDonalds, de små idioterna.