“A rose by any other name would smell as sweet”
Ja så säger Julia till Romeo i deras första bråk borta i Verona när det begav sig. Julia pratar egentligen om klassamhället här och deras efternamn som indikerar dess ställning i samhället och det som gör att omgivningen tycker att deras kärlek är omöjlig.
Jag förstår ju att Julia försöker vara pedagogisk med den något impulsive och lite korkade Romeo men om en tittar på citatet separerat från sitt sammanhang kan en konstatera att det dels är fel i sak (exempelvis konstupplevelser är beroende av namn på konstnären rent biologiskt) men också att det är opraktiskt, hur ska en få tag på en väldoftande ros av en viss art om en inte har ett specifikt namn på den?
Idag kommer Moa Herngrens Homecoming queen ut. Vän av ordning (och poesi) noterar att den kommer ut på Bonnier Carlsén och har en titel som tidigare som är snarlik titeln på Anna Jörgensdotters Homecomingqueen som kom ut 2004.
Det här skriver jag inte för att “avslöja” Herngrens titelval och skrika “PLAGIAT”, sånt kan folk syssla med under Jan Gradvalls Håkan Hellström-tweet. Däremot tycker jag det är intressant att se vad som läggs i en titel. Mitt favoritexempel (som jag snott från Rasmus Fleischer) är titeln på boken vi idag kallar Robinson Crusoe:
The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe, of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un-inhabited Island on the Coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, wherein all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pirates.
På bokmässan community nördar vi (eller framför allt Västmanländskan som totalt äger i ämnet) i dagarna ner oss på just långa titlar och där föreslog jag Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött som jag hört Schulman själv benämnas som “Att vara med henne” vilket också Dark Places-Helena kallar den. Jag gillade boken men kan inte lära mig titeln trots detta. Den fungerar enbart när en har boken i handen där den fördjupas av läsningen där meningens inspiration – Tomas Tranströmer – beskrivs som central i Schulmans liv. (Om det är en parafras eller en felcitering ur minnet är en annan diskussion men det är värt att googla originaldiktens namn och upptäcka ett landskap som är mer kuperat än den genomsnittliga sommarängen.)
Ett verks titel kunde alltså på 1700-talet motsvara det som idag är baksidestexten på böcker, idag kan det vara en del av verket. Och tittar vi ännu längre tillbaka på ett annat kanoniserat verk: Mona Lisa så blir det ännu snurrigare. Mona Lisa är ett porträtt av en kvinna som anses vara Lisa del Giocondo. På Italienska heter tavlan La Gioconda. Men när den målades satte konstnärer inte titlar på konstverk som de började göra några hundra år senare. Leonardo da Vinci (don’t get me started om hans namn/titel) har alltså aldrig kallat sin tavla för varken La Gioconda eller Mona Lisa. Men ska vi kunna hitta tavlan och kunna prata om den så behöver vi idag i vårt tidevarv en typ av titel.
Att vi idag har bestämt oss för att Robinson Crusoe och Mona Lisa heter just så är alltså enbart av praktiska skäl, på samma sätt som Julia säkert skulle hålla med om att ordet “ros” gör livet mer praktiskt när en ska gå in på Interflora och slippa be om “en bukett av den blomma som ofta är röd men också kan vara andra färger och som är känd för sin ljuva doft och sin status som romantisk gåva”.
Ska en vara sådär Jan Gradvall-följare-besserwisser-aktig så borde Mona Lisa kallas för Untitled på engelska eller snarare det italienska Senza titolo. Dock har postmodernismen fuckat upp detta begrepp då Untitled på alla språk blivit en vedertagen titel. Till exempel i Annika von Hausswollfs konstnärliga CV där vi hittar det “beskrivande” betitlade/obetitlade verket Untitled (Box) och det “litterära” betitlade/obetitlade verket untitled (And Then They Taught Us About the Weight of Nothingness).
Om några hundra år kommer vi kanske ha fyllt upp internet med så mycket skit (jag pratar inte om kattbilder här, såna kan en aldrig få nog av ju) att vi antingen måste vara superakademiskt beskrivande av verken för att de ska gå att hitta och prata om och skilja åt eller så kanske vi kommer gå över helt till att använda oss av titlar på ett konstnärligt sätt och låta den praktiska funktionen ligga i en EAN-kod eller ett ISBN-nummer eller, gud förbjude, en asful QR-kod. Homecoming queen är 9163872129 och Homecomingqueen är 9100101184.
Det verkar helt enkelt inte finnas ett lätt sätt att få titeln att vara en del av författares konstnärliga uttryck, bra i marknadsföring samt praktisk att använda i ett söndergooglefierat it-samhälle.
Tills någon hittar på ett idiotsäkert system tjingar vissa titeln för 300kr medan vissa bara skiter i allt som i titeln Boktjuven hittat:
pärla barbie klistermärke Vi hade inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att.
12 Kommentarer
Så himla smart och roligt inlägg! :)
:) Men tack!! Är lätt när en får bra research serverad av bloggvänner ju!
Spontanyay ang ny Moa Herngren, men för mig är Homecomingqueen 1) En Sparklehorselåt och 2) En Anna Jörgensdotter-roman. Inbillar mig att omständighet 2 är inspirerad av omständighet 1.
*springer och beställer nya Herngren*
Ah, visste ej om Sparklehorse-kopplingen men givetvis lär det vara så. Jag har inga problem med att de heter typ samma (jag gillar ju för övrigt blinkningar och referenser väldigt mycket) men det var en anledning att snacka lite titel just idag :) En vill ju vara lite aktuell haha
Sparklehorse är ett band jag enbart nuddat vid men gillat. Vi har ju exakt samma bakgrund i vad vi gillat som teens på skiva och tv så jag borde nog lyssna in mig på de nu.
*springer iväg och spotifyar*
Ja, lyssna på Sparklehorse! Mark Linkous, som för övrigt var väldigt tongivande på A Camp-skivan, tog tragiskt nog livet av sig för ett antal år sedan så det blir ingen mer musik. :( Hann dock se honom live två gånger, först som förband till Radiohead på Hovet, sedan på Kulturhuset 2001. Älskar stämningarna i Sparklehorses låtar.
Oj, visste inte att han var involverad där. Jag trodde jag var ensam av gamla indiekids att gilla A Camp. Jag har ju alltid gillat “sån” musik också. Som Songs of Soil t.ex. Har du lyssnat på dem?
Sorgligt med självmord. Usch vad hemskt det är. Fint att du hann se.
Jag är ju hälften gammal indiekid, hälften alt country-kramare, så A Camp gillade jag massor. :) Ja, Songs of Soil! På tal om sorgliga dödsfall. :(
Ja just det Gustaf :((
Men så sjukt att du också gillade alt country. Kan Grandaddy räknas dit tycker du? Sopthware slumb var ett av mina favoritalbum all time i många år..
Älskade Grandaddy! Dock vet jag inte om jag skulle kalla dem alt country. Skulle nog snarare placera dem närmare band som Flaming Lips och Mercury Rev. Sjukt bra i vilket fall!
(Vilka musikaliska tvillingar vi är!)
Åh vad roligt! LoFi-Helena :) Jag såg dem i Montreal strax innan Sumday. Ända sen dess har jag en orimlig dragning till truckerkepsar som jag inte vågat leva ut.
Kul med tvillingskapet! Hade vi varit vänner som teens hade vi kunnat skicka blandband.
Spännande inlägg! :) Jag tycker dock det vore väldigt roligt om du gick in i en blomaffär och bad om “en bukett av den blomma som ofta är röd men också kan vara andra färger och som är känd för sin ljuva doft och sin status som romantisk gåva”. Undrar hur expediten skulle reagera…
Hahaha!! Ja det kanske kan bli ett bra youtubeklipp om inte annat :D Kul att du orkade tröska hela inlägget