Arkitektur

Bokcirkelsavslutning på Gunnebo slott

Nu är Göteborg läser över för den här gången.

Fantastiska Anna och Linda har verkligen gjort ett otroligt arbete med att hitta intressanta platser att besöka. Gunnebo slott, som byggdes av bokens huvudperson John Hall, var ett optimalt ställe att avsluta cirkeln på. Först guidad tur inuti Gunnebo och sen besök i caféet (där råvarorna var odlade i egen trädgård) samt boksnack. Jag som aldrig trodde jag skulle våga bokcirkla har haft otroligt kul. Och boken älskade jag! Ska försöka skriva om boken jag levt med sen i vintras senare i veckan.

Här är några av bilderna jag tog på promenaden kring slottet.

Vadduvill

När du i egenskap av grafiker läser böcker, tänker du extra mycket på typografi, typsnitt, omslag och så vidare? Kan det störa eller förhöja läsningen?
Absolut det är svårt att undgå. Jag skulle dock inte köpa en bok bara för att det är ett bra omslag. I så fall skulle det vara om man kommer att använda boken enbart som ett konstföremål på något sätt.

Det känns väldigt privat att skicka sina hälsningar via ett företag där man inte har en aning om vem som läser det. Vad skriver folk om? Törs de vara innerliga?
Ja det går ju inte riktigt att undgå att läsa det som folk skickar in som vi sedan skriver för hand. Nu vet ju inte hur många som har avstått just på grund av det men samtidigt känns det bra att folk litar på varandra och vågar använda tjänsten.

Det roligaste är att det känns som att motiven på vykorten slår an på texterna folk vill förmedla. Eller så handlar det om att de som tycker om vykorten har ett visst sätt att uttrycka sig på. Eller så är det dikterna på bilderna som sätter formen. Fint är det i alla fall.

Vilket är det finaste typsnittet just nu?
Sina är ett subtilt och fint typsnitt.

Vad ligger på ditt nattygsbordet och väntar på att bli läst?
Virginia Woolf – Mot fyren.

Husesyn

Minecraftboken som nyss kommit ut på Norstedts ligger och skriker efter mig och kommer få all min uppmärksamhet så fort jag läst klart alla Augustnominerade. Allt skolarbete i kombination med en seeeeg dator som måste rensas har gjort att jag och Minecraft glidit ifrån varandra senaste veckorna. Så även om jag inte har tid att vara där och jobba var jag i alla fall in där en liten stund för att kolla så att inte mitt bibliotek förstörts av dumma zombielåntagare. Passade också på att ta några bilder eftersom det var tomt på låntagare.

Mitt bibliotek har såklart nattöppet.

Alla böcker i rotundan. Nej, vi har inte Jan Guillous senaste och det går heller inte att ställa sig i kö. Däremot har vi samtliga titlar av Joan Didion som du gärna får låna.

Under en av trapporna finns en grå hemlig knapp…

…som öppnar en hemlig dörr i en av bokhyllorna till ett hemligt ställe…

…där det finns en teleporter! In your face Gunnar Asplund!!!

Teleportern leder till ett hemligt panic room dit en stressad bibliotekarie kan ta sin tillflykt när låntagarna tjatar om kopiatorn eller någon idiot tjafsar om självutlåningsdiskens krånglighet eller om Fritiof Nilsson Piraten.
Det finns en säng där om man är trött, och även teleportrar till andra ställen ifall man behöver fly. Rummet är byggt i materialet “Obsidian” vilket är det hårdaste materialet man kan bygga med. Det står till och med emot explosioner!

“Teleporter?!”, tänker ni, “en sån måste sluka energi, det kan inte vara så klimatsmart”. Men snälla, givetvis kommer all energi från solceller.

Sådärja. Vad kul att ni ville gå på rundtur i mitt bibliotek. “Men vänta”, säger ni, “det där svärdet längst ner i högra hörnet på varje bild, det främjar väl inte direkt läsning!”

Om du tänker så har du uppenbarligen aldrig varit i ett biblioteks tidningsrum a.k.a gubbrummet.

För er som vet vad jag pratar om: IT’S PAYBACK TIME, HEEEERE’S JOHNNY och så vidare…

Amy Waldman – Paradisträdgården

Det här mästerverket börjar redan på omslaget:

1. Nina Ulmaja (ja, jag är groupie) har gjort ett mäktigt och som vanligt assnyggt omslag.
2. Titeln. På svenska är den bra men på engelska är det briljant; The Submission som betyder både inlämning och underkastelse är exakt den märkliga dynamik som håller en fast i ett grepp lika hårt som en stålbalk till sista sidan.

En jury utser vinnaren av den arkitekturtävling som ska avgöra hur minnesmärket för WTC-attacken i sept 2001 i New York ska se ut. Alla bidrag som skickats in saknar namn. Anonymiteten ska garantera att inte politik, ekonomi, kön, klass,  osv. ska stå i vägen.

Så fort kuvertet med det vinnande bidragets upphovsman öppnas inser juryns medlemmar direkt att de gjort ett misstag. Inte för att det påverkar minnesmärket i sig. Men med stor makt kommer stor underkastelse. Vinnaren är muslim. Direkt börjar medlemmarna i juryn att vackla. Romanen är sedan en sorts katten-på-råttan-på-repet-uppvisning i underkastelse av någon annans fördomar, åsikter, tankar, uppfattning. Det är mellanstadieskolgård bland intellektuella och patrioter och troende. Och det är sådär The Wire-bra.

Juryn är rädd för hur media kommer reagera vilket gör att de själva börjar tvivla. Media utgår ifrån att de anhöriga har fördomar mot muslimer. De anhöriga läser i media om vilket problem det är att en muslim vunnit. Muslimerna själva tycker också det är ett problematiskt med en muslimsk arkitiekt eftersom de redan är en utsatt grupp efter WTC-attacken. Och så här håller det på. Ingen verkar agera utifrån egen övertygelse. Vad ska de andra tycka på skolgården?

Till slut blir små beslut som att raka eller inte raka sig laddade med politisk symbolik för en av karaktärerna. Precis som i all drevjournalistik kan exakt vad som helst verka märkligt i skenet av just ett drev som på sätt kan snurra ännu ett varv.

Den politiska dominoartade intrigen är superspännande och intressant. Men också hypertextualiteten. Hade den här boken funnits som iPad-version hade läsningen av de drygt 400 sidorna tagit några veckor till och lusats ner av understrukna länkar. Förutom intressanta religiösa fakta är boken fylld av referenser till arkitektur och konsthistoria som gör att jag ofta lägger ner boken för att gå till datorn där browsern är full av wikipediaflikar. Och det känns aldrig sökt, kan man referenserna fördjupar det förståelsen för en karaktär när man vet att denna har ett Richard Prince-foto hemma på väggen eller när någon delar åsikter med Susan Surandon och Tim Robbins.

Det låter lite dumnaivt kanske, men är inte det en av de bästa omdömena man kan ge en bok, att man lär sig något om sig själv eller sin omvärld? I den här boken får man både och. Årets bästa läsning hittills!

ISBN: 9789100127367 Sidor: 415
Adlibris, Bokus

Landskap av törne

Det bästa med dokumentären Into eternity är att den startar i ett ganska konkret problem; vad ska vi göra med de tusentals ton av radioaktivt avfall som våra kärnkraftverk lämnar efter sig? Innan detta material är ofarligt kommer det att ha gått 100 000 år. Alltså måste ingenjörer hitta ett sätt att förvara sånt material så det är säkert mot väder och vind i väldigt lång tid.

Men också mot krig. Och människans konstanta nyfikenhet. När man tittar på hur mycket som ändrats i världen de senaste 100 000 åren inser man snabbt att det kommer vara ett problem med hur man ska varna människor. Vilket språk ska man använda? Symboler och alfabet kommer att ha förändrats. Kommer man tolka faran som en religiös vidskeplighet i framtiden och ändå gräva upp avfallet.

Man anställer teologer och konstnärer som ska försöka förutse alla såna här problem och hitta andra sätt att kommunicera med framtida människor på.

Helt plötsligt har man lämnat den tekniska ingenjörskonsten och man är inne på helt andra frågor.

“Landscape of Thorns”, gjord av Michael Brill och Safdar Abidi och är en idé om hur en bild ska försöka tilltala till våra primala rädslor, snarare än detaljerad information om faror.

http://svtplay.se/v/2312079/k_special/into_eternity