Den bok jag verkligen gillade allra mest var en av de som diskuterades idag – Lina Wolffs Bret Easton Ellis och de andra hundarna. Jag recenserade den på Bokhora här för ett tag sen. Den bok jag tyckte sämst om var den andra bok som diskuterades idag och det var Ola Larsmos Förrädare. Jag tycker på riktigt att Lina Wolffs bok håller sån internationell klass att jag blev alldeles mållös. Jag tyckte inte att jag fick fram riktigt hur bra jag tycker om den i dagens samtal tyvärr.

Jag vill dock poängtera att jag tycker att det är orättvist att kalla den för en novellsamling, berättelsen kretsar hela tiden kring de kvinnor som lever i samma hus och hur deras liv är sammanflätade vid varandra. Många huvudroller är inte samma sak som flera kortfilmer.

Nu har vi diskuterat alla böcker, det sista vi gör är att rösta fram de 3 som ska gå vidare till final. Någon andra chans blir det inte tyvärr. Inga dueller. Ingen pausunderhållning med Carola (tyvärr).

Efter att dagens samtal var över fortsatte diskussionerna på en promenad ner mot restaurangen Halv grek plus turk. Vi hade fått ordentligt med fika och smörgåsar och frukost under hela dagen men alla var ändå väldigt hungriga. Ett så kallat chambre separée var bokat till juryn och medarbetarna. Vi var lite sena och blev stående utanför restaurangen på trottoaren ett bra tag. Producent-Anna förklarade att det lätt kan bli såhär när man upphandlar, då blir det billigast att bara stå på en trottoar. De jurymedlemmar som inte dragits ner i en marianergrav av blodsockerfall skrattade och undrade om de kommer ut med maten eller om det helt enkelt inte ingick mat i denna offentliga upphandlade middag.

Boktips från Nina.

Jag och reporter-Nina som till vardags jobbar på Kino pratade film och Minecraft och hade väldigt lika kultursmak visade det sig vilket bara gjorde väntan angenäm. Mina farhågor att jag skulle känna mig utanför och bara uppfattas som tyst och konstig blåste bort.

Den som väntar på något gott… har aldrig passat bättre. När vi legat och väntat ett bra tag i ett stort mysigt rum (med bokhyllor, och kuddar på golvet) bars det in otrolig mat. Jag och Anthony var eld och lågor över att inte bara vara hänvisade till “det vegetariska alternativet” utan istället ha en hel buffet att välja bland. Programledar-Jon fick upp sin energinivå och proklamerade sin kärlek till Lotta Lotass samlade verk och ljudtekniker-Bengt berättade om sitt intresse för böcker i livsåskådningsgenren. Några (jag kommer inte nämna namn här så du kan vara lugn Anna) la sig till rätta efter maten och det som nyss varit ett chambre separé liknade nu mest ett kuddrum där folk låg och suckade av välbehag och mumlade om att det nog ändå skulle gå att få ner lite efterrätt.

Efter det grekiskturkiska gästabudet promenerade jag omkring lite på ett öde Östermalm innan jag gick tillbaka till rummet för att läsa igenom mina anteckningar igen inför morgondagens finaldiskussioner och inventera mina powerbars och värktabletter inför slutpkäderingarna.

Nattpromenad på Östermalm

“Ingen ville prata om självmord, för i Gårdsten fanns ingen dåtid. Här fanns nästan ingen nutid heller. Minst av allt en framtid. I varje fall inte hennes. Hon tänkte inte bo här tills hon började basta och hänga på Bordet eller fundera på att hoppa. Hon blev hängig och hasade hem.”

Jag och de andra i lyssnarjuryn som tyckte om Ingenbarnsland blev rejält emotsagda av jurymedlemmen Daniel. Det hörs inte men jag kokade under inspelningen. Extra mycket reagerade jag på när han menade att vi som gillade denna var en övre medelklass som köpt massmedias avhumaniserade bild av människor i förorten.

Snarare tycker jag att det är typiskt att romaner som utspelar sig i en förort så ofta tvingas bli en representant för hur är det att vara invandrare eller hur det är att bo i ett miljonprogram. Detta hände med Ett öga rött trots att den driver med en förortsstereotyp på samma sätt som Thomas Rusiaks Hiphopper drev med hiphopkultur och trots detta blev något sorts anthem för samma kultur ett tag under 2000-talets början.

Jag tycker att det är ett enormt problem att en individ ska tvingas behöva representera en grupp och inte kan prata om sin egen erfarenhet som just detta. Vem kan bära ett sånt ok egentligen? Kulturradion tog upp det här nyligt i samband med att Jonas Malmborg blivit ifrågasatt för sin debut Fältöversten på en biblioteksuppläsning i området som gett namn åt boken. Att Gårdsten över huvud taget nämns i Hetikivi Olssons bok är för att det råkade vara den plats som just Mira befann sig på. Och den plats som författaren själv är uppvuxen på, vem har tolkningsföreträde? Kan det inte förekomma två olika verkligheter på samma geografiska plats?

I eftersnacket intervjuas jag om den plats jag tycker är landet Ingenbarnsland, för mig är den platsen en plats där unga tjejer tvingas in i en könsroll som är hemsk och vidrig och förminskande. Detta är kärnan i Hetekivi Olssons bok och det finns exempel på denna påtvingade roll på nästan varje sida. Jag sa också i eftersnacket (vilket inte kom med) att jag som kille i efterhand förstått hur enormt priviligerad jag var och är på grund av mitt kön och att jag önskar att jag läst en sån här bok när jag var yngre så att jag kunnat vara en motkraft. Det här är en sån bok man vill att samhällslärare ska ta in i sin undervisning redan på mellanstadiet. Den passar verkligen för det, både rent språkligt och innehållsmässigt.

Ja och så det här med pauserna. Alla samtal spelades in under samma dag och varje bok ägnades cirka 40 minuter. Det är alltså inte så att vi behövde mat och socker och kaffe var tionde minut, bara nästan…

Alla avsnitt hittar du här: sr.se/p1/romanpriset