“Ingen ville prata om självmord, för i Gårdsten fanns ingen dåtid. Här fanns nästan ingen nutid heller. Minst av allt en framtid. I varje fall inte hennes. Hon tänkte inte bo här tills hon började basta och hänga på Bordet eller fundera på att hoppa. Hon blev hängig och hasade hem.”
Jag och de andra i lyssnarjuryn som tyckte om Ingenbarnsland blev rejält emotsagda av jurymedlemmen Daniel. Det hörs inte men jag kokade under inspelningen. Extra mycket reagerade jag på när han menade att vi som gillade denna var en övre medelklass som köpt massmedias avhumaniserade bild av människor i förorten.
Snarare tycker jag att det är typiskt att romaner som utspelar sig i en förort så ofta tvingas bli en representant för hur är det att vara invandrare eller hur det är att bo i ett miljonprogram. Detta hände med Ett öga rött trots att den driver med en förortsstereotyp på samma sätt som Thomas Rusiaks Hiphopper drev med hiphopkultur och trots detta blev något sorts anthem för samma kultur ett tag under 2000-talets början.
Jag tycker att det är ett enormt problem att en individ ska tvingas behöva representera en grupp och inte kan prata om sin egen erfarenhet som just detta. Vem kan bära ett sånt ok egentligen? Kulturradion tog upp det här nyligt i samband med att Jonas Malmborg blivit ifrågasatt för sin debut Fältöversten på en biblioteksuppläsning i området som gett namn åt boken. Att Gårdsten över huvud taget nämns i Hetikivi Olssons bok är för att det råkade vara den plats som just Mira befann sig på. Och den plats som författaren själv är uppvuxen på, vem har tolkningsföreträde? Kan det inte förekomma två olika verkligheter på samma geografiska plats?
I eftersnacket intervjuas jag om den plats jag tycker är landet Ingenbarnsland, för mig är den platsen en plats där unga tjejer tvingas in i en könsroll som är hemsk och vidrig och förminskande. Detta är kärnan i Hetekivi Olssons bok och det finns exempel på denna påtvingade roll på nästan varje sida. Jag sa också i eftersnacket (vilket inte kom med) att jag som kille i efterhand förstått hur enormt priviligerad jag var och är på grund av mitt kön och att jag önskar att jag läst en sån här bok när jag var yngre så att jag kunnat vara en motkraft. Det här är en sån bok man vill att samhällslärare ska ta in i sin undervisning redan på mellanstadiet. Den passar verkligen för det, både rent språkligt och innehållsmässigt.
Ja och så det här med pauserna. Alla samtal spelades in under samma dag och varje bok ägnades cirka 40 minuter. Det är alltså inte så att vi behövde mat och socker och kaffe var tionde minut, bara nästan…
Alla avsnitt hittar du här: sr.se/p1/romanpriset
18 Kommentarer
Det är jätteintressant att höra diskussionerna och att ta del av dina tillägg och tankar här om böckerna! Har själv fyra av böckerna, men inte Wolff och Larsmos så hittills har jag hängt med rätt bra i tankegångarna. Det blir spännande att höra vilka som går till final (det är är mello för mig :)), men jag grämer mig över att inte kunna hänga vid radion när vinnaren tillkännages…
Vad kul att du tycker det Hermia! Jag tycker Wolff bok är fantastisk. Jag recenserade den på bokhora här för ett tag sen: http://bokhora.se/2013/gastblogg-bret-easton-ellis-och-de-andra-hundarna-lina-wolff/#comments
Det är jätteroligt att du tycker att det är Mello :D Det är ju verkligen deltävlingar och final haha. Och Björn Kjellman har ju varit med i Mello dessutom och är schlagerfanatiker och läser ur böckerna.
Jag tänka mig att det är bäst om man läst böckerna som du gjort, vilken är din favorit av de 4 som du läst?
Jag har alltså inte böckerna – men jag har LÄST dem…
Det är Björn Kjellman som läser! Tack för den upplysningen, har så väl känt igen rösten men inte kunnat placera den, och heller inte uppfattat att han nämnts…
Lite omvärderar jag texterna när jag hör er tala om dem, men den som dröjt sig kvar allra längst i minnet och som jag läste när den kom, alltså en bra bit innan de andra, är Ingenbarnsland. Vreden i den vibrerade långt mellan sidorna och ja, jag blev också irriterad på kommentaren om hur medelklassen läser och som du skriver om hur denna typ av litteratur blir representanter.
När jag läser vad jag skrivit om dem inser jag att Skuggland växte medan jag lyssnade på er, för den var jag ganska kanske orättvist sval till. Anyuru tyckte jag däremot väldigt mycket om, och Ön var kanske den som väckte mest frågor och gjorde mig som läsare osäker – vilket ni ju också var inne på – och som i sig är en stor poäng.
Förra året höll jag varmt tummarna för Fioretos, men någon sådan klar favorit har jag inte i år.
Du MÅSTE ju tippa på din blogg om vilken du tror vinner. Det vore ju jättekul att se ju.
Vreden är konstruktiv tycker jag, det ger henne tillbaka lite styrka. Men hon är bättre på att stå upp för andra än sig själv tråkigt nog.
Anyurus bok läste jag två gånger och jag tycker att den är otroligt bra skriven och spännande som tusan. Men jag har svårt för karaktärer som enbart beskrivs som goda. Jag behöver lite mer mörker att känna igen mig i kanske…
Vad kul att det ger dig lite fördjupning att lyssna. Jag tyckte också det. Tänk om man ägnade varje bok såhär mycket uppmärksamhet.
Är det någon av böckerna du skulle leda till besvikelse hos dig om den vann?
Intressant! Jag har inte hunnit höra riktigt hela programmet, får lyssna imorgon och återkomma. Låter som en bra diskussion, med vilket jag egentligen menar att jag högst troligen håller med dig! :) Just Ingenbarnsland har jag läst. Huvudpersonen, oavsett om det är samma som författaren eller bara inspirerad, verkar inte alls som någon vem som helst. Oavsett miljö verkar hon vara en som vill väldigt mycket och blir arg men använder ilskan för att gå framåt. Det jag tyckte mest om i boken är hennes lärare, han som uppmuntrar henne. Kanske är det hela orsaken att hon gick så långt. Lärare är viktiga.
Nu har jag hört resten. När jag hörde Daniels synpunkter så kom jag att tänka på radioprogrammet som handlade om Fältöversten. Hörde du det? Många som bodde där var upprörda över den bild som gavs av området i boken med samma namn. Jag kan ändå förstå det också.
:) Boktjuven > Precis det radioprogrammet har jag skrivit om i blogginlägget ovan som du kommenterat på! Roligt att både du och jag tänkte på det.
Jag kan också förstå det problemet rent känslomässigt, på samma sätt som jag förstår att någon i en familj kan bli ledsen om man beskriver sin barndom. Men det tycker jag att man måste ta. Annars skulle vi inte ha många böcker (kanske några fantasy iofs haha). Det handlar ju mycket om vem som har tolkningsföreträde. De upprörda i Fältöversten verkade ju vara ganska priviligerade. Men, intellektuellt förstår jag inte det. Om någon har upplevt något som inte jag sett, varför blir man upprörd över det? Är det lägenhetspriserna man värnar om?
Varför tror du att man blir så arg?
Om jag skulle skriva en roman om platsen jag kom ifrån skulle jag nog skriva om konflikter och sånt som var negativt. Inte så kul att bara läsa om tårtkalas och kattungar som myser. Eller jo det där sista är ju faktiskt intressant men…
När du skriver om lägenhetspriserna så måste jag “rekommendera” serieromanen Brf ensamheten! Där överser man med rätt mycket(understatement) pga lägenhetspriserna!
Men nej jag tror inte det är lägenhetspriserna, utan att man inte vill bli tilldelad rollen av en som har bott eller bor i ett “sådant” område. Jag tog inte Ingenbarnsland som en beskrivning av området. Alls. Däremot av henne och av just hennes situation. Grannbarnen gick väl inte i finsk-klass osv?
Qaisar Mahmood skriver i sin “Jakten på svenskheten” också om sådana där “språk”klasser och mer eller mindre tackar sin lyckliga stjärna att hans föräldrar kom från ett såpass ovanligt språkområde att han slapp dem!
Jag måste ha missat att du hade associerat till Fältöversten, sry. Kanske kom jag ihåg det lite undermedvetet så det förstärkes, men jag fick för mig att det var min egen idé!
Oj men gud varför har jag inte läst den?! Tack för tipset, det låter ju som en underbar bok. Ska kolla upp snarast!
Nej grannbarnen var ju inte hennes klasskompisar i den finska klassen. Det är så sorgligt att höra om sånt som Mahmood beskriver. Jag ääälskade den här filmen om en ung tjej i Lappland som inte får prata sitt språk i skolan. Jag minns inte vad den heter nu, vet du vilken jag menar?
Det är så himla himla sjuk att man ska börja gallras ut ur samhället redan där och att man tvingas börja avsky sin egen kultur och sitt språk och vem man är. Och dessutom är allt sanktionerat av samhället. Usch.
Något jag inte hört att folk pratat om är att den till stor del handlar om en författares uppvaknande. Hon plankar ju in på bokmässan, snor böcker i en bokhandel osv. Hon dras på något sätt till litteraturen och börjar ju använda språket som ett vapen. Nu kanske inte du och jag ska propagera för att planka in på bokmässan just men jag tycker det är så härligt att hon inser som liten vilket tröst böcker kan vara. Hur magnetiskt det kan vara med litteratur.
Vad tänker du kring detta?
Jag kan på sätt och vis förstå Daniels irritation över Ingenbarnsland eftersom jag själv bodde i Gårdsten och andra delar av Angered i 16 år i barn- och ungdomen och inte alls tyckte det var så där förfärligt som det ibland utmålas som. Samtidigt handlar väl boken om jag förstått saken rätt inte om GÅRDSTEN utan om en flickas/kvinnas liv och det består ju inte bara av platsen hon bor på.
Arina > Jo det förstår jag att man kan känna. Men intellektuellt måste man ju inse att det finns barn i alla områden, fattiga och rika, som har haft det superbra, men som också haft ett helvete. Kanske till och med i samma klass. Både i Gårdsten och i Örgryte kan man vara utsatt. Många saker är ju faktiskt specifika för Gårdsten – exempelvis segregationen i skolan. Denna segregation fanns även på andra ställen såklart men en kedja är inte starkare än sin svagaste länk. Och som du skrev: det är ju inte BARA platsen som utgör en persons livshistoria.
Jag tycker att argumentet är tråkigt eftersom det är lite diskriminerande. Alla böckerna utspelar sig på tydliga och namngivna geografiska platser, ändå är det bara förortsskildringen som vi kräver detta av. Varför är det så tror du? Alla män är inte känslokalla som Westerholm i “Förrädare” som vi också pratade om idag. Ändå blir jag inte irriterad å alla mäns vägnar eftersom jag inte tycker att en individ kan representera ALLA män.
Blir du förresten sugen på att läsa “ingenbarnsland”?
Mitt korta svar på din fråga är: nej, men det beror mest på att boken ligger så väldigt långt från det jag brukar läsa.
I övrigt har jag så mycket tankar kring det här att jag låg vaken i natt och formulerade ett blogginlägg som jag ska masa mig över till min egen blogg och försöka skriva nu.
Arina > Vad roligt att du engagerar dig så. Jag har faktiskt (under förberedelserna) drömt flera gånger om böckerna. Gillade ditt blogginlägg, speciellt med tanke på att du bott där.
Nu är jag så spänd på vilka tre ni väljer! Ingen skulle göra mig besviken, men kanske förvånad? Ok, jag försöker tippa…
Vad roligt att du tippar på bloggen!! Så fort jag är tillbaka från Varberg får det bli eftersnack!
Ännu en Mello-dimension: jag tror att det kommer att sändas någon form av webbkamera/rörliga-bilder-grej på sveriges radios hemsida så att Bokmalsmello kan bli komplett för de som vill bedöma kläderna! Några klädtips?
Klädsel: bekväm skulle jag nog vilja föreslå. Verkar jobbigt med alla utstyrslar som är i den där musikmellon.
Lycka till med fortsättningen!
Hermia > Haha okej, du avråder från klädbyten då alltså. Tack! Jag har redan börjat vara nervös. Tur att min radiokarriär är över snart. Och att min tysthetslöfte snart är brutet så vi kan prata helt fritt :)