Romanpriset

Juryarbetet bakom kulisserna

Många tror att det är superenkelt att vara med i romanprisets jury, att det bara är att läsa lite och babbla lite. Men det krävs e n o r m a ansträngningar i förarbetet. En av de svåraste sakerna är att hantera pennan man ska göra alla anteckningar med. Här är ett klipp från läsningen av vinnarboken Skuggland i vintras (vän av ordning kan se hur anteckningarna flimrar förbi).

http://youtu.be/uhHfspdenSk

Romanpriset del 3

Den bok jag verkligen gillade allra mest var en av de som diskuterades idag – Lina Wolffs Bret Easton Ellis och de andra hundarna. Jag recenserade den på Bokhora här för ett tag sen. Den bok jag tyckte sämst om var den andra bok som diskuterades idag och det var Ola Larsmos Förrädare. Jag tycker på riktigt att Lina Wolffs bok håller sån internationell klass att jag blev alldeles mållös. Jag tyckte inte att jag fick fram riktigt hur bra jag tycker om den i dagens samtal tyvärr.

Jag vill dock poängtera att jag tycker att det är orättvist att kalla den för en novellsamling, berättelsen kretsar hela tiden kring de kvinnor som lever i samma hus och hur deras liv är sammanflätade vid varandra. Många huvudroller är inte samma sak som flera kortfilmer.

Nu har vi diskuterat alla böcker, det sista vi gör är att rösta fram de 3 som ska gå vidare till final. Någon andra chans blir det inte tyvärr. Inga dueller. Ingen pausunderhållning med Carola (tyvärr).

Efter att dagens samtal var över fortsatte diskussionerna på en promenad ner mot restaurangen Halv grek plus turk. Vi hade fått ordentligt med fika och smörgåsar och frukost under hela dagen men alla var ändå väldigt hungriga. Ett så kallat chambre separée var bokat till juryn och medarbetarna. Vi var lite sena och blev stående utanför restaurangen på trottoaren ett bra tag. Producent-Anna förklarade att det lätt kan bli såhär när man upphandlar, då blir det billigast att bara stå på en trottoar. De jurymedlemmar som inte dragits ner i en marianergrav av blodsockerfall skrattade och undrade om de kommer ut med maten eller om det helt enkelt inte ingick mat i denna offentliga upphandlade middag.

Boktips från Nina.

Jag och reporter-Nina som till vardags jobbar på Kino pratade film och Minecraft och hade väldigt lika kultursmak visade det sig vilket bara gjorde väntan angenäm. Mina farhågor att jag skulle känna mig utanför och bara uppfattas som tyst och konstig blåste bort.

Den som väntar på något gott… har aldrig passat bättre. När vi legat och väntat ett bra tag i ett stort mysigt rum (med bokhyllor, och kuddar på golvet) bars det in otrolig mat. Jag och Anthony var eld och lågor över att inte bara vara hänvisade till “det vegetariska alternativet” utan istället ha en hel buffet att välja bland. Programledar-Jon fick upp sin energinivå och proklamerade sin kärlek till Lotta Lotass samlade verk och ljudtekniker-Bengt berättade om sitt intresse för böcker i livsåskådningsgenren. Några (jag kommer inte nämna namn här så du kan vara lugn Anna) la sig till rätta efter maten och det som nyss varit ett chambre separé liknade nu mest ett kuddrum där folk låg och suckade av välbehag och mumlade om att det nog ändå skulle gå att få ner lite efterrätt.

Efter det grekiskturkiska gästabudet promenerade jag omkring lite på ett öde Östermalm innan jag gick tillbaka till rummet för att läsa igenom mina anteckningar igen inför morgondagens finaldiskussioner och inventera mina powerbars och värktabletter inför slutpkäderingarna.

Nattpromenad på Östermalm

Romanpriset avsnitt 2

“Ingen ville prata om självmord, för i Gårdsten fanns ingen dåtid. Här fanns nästan ingen nutid heller. Minst av allt en framtid. I varje fall inte hennes. Hon tänkte inte bo här tills hon började basta och hänga på Bordet eller fundera på att hoppa. Hon blev hängig och hasade hem.”

Jag och de andra i lyssnarjuryn som tyckte om Ingenbarnsland blev rejält emotsagda av jurymedlemmen Daniel. Det hörs inte men jag kokade under inspelningen. Extra mycket reagerade jag på när han menade att vi som gillade denna var en övre medelklass som köpt massmedias avhumaniserade bild av människor i förorten.

Snarare tycker jag att det är typiskt att romaner som utspelar sig i en förort så ofta tvingas bli en representant för hur är det att vara invandrare eller hur det är att bo i ett miljonprogram. Detta hände med Ett öga rött trots att den driver med en förortsstereotyp på samma sätt som Thomas Rusiaks Hiphopper drev med hiphopkultur och trots detta blev något sorts anthem för samma kultur ett tag under 2000-talets början.

Jag tycker att det är ett enormt problem att en individ ska tvingas behöva representera en grupp och inte kan prata om sin egen erfarenhet som just detta. Vem kan bära ett sånt ok egentligen? Kulturradion tog upp det här nyligt i samband med att Jonas Malmborg blivit ifrågasatt för sin debut Fältöversten på en biblioteksuppläsning i området som gett namn åt boken. Att Gårdsten över huvud taget nämns i Hetikivi Olssons bok är för att det råkade vara den plats som just Mira befann sig på. Och den plats som författaren själv är uppvuxen på, vem har tolkningsföreträde? Kan det inte förekomma två olika verkligheter på samma geografiska plats?

I eftersnacket intervjuas jag om den plats jag tycker är landet Ingenbarnsland, för mig är den platsen en plats där unga tjejer tvingas in i en könsroll som är hemsk och vidrig och förminskande. Detta är kärnan i Hetekivi Olssons bok och det finns exempel på denna påtvingade roll på nästan varje sida. Jag sa också i eftersnacket (vilket inte kom med) att jag som kille i efterhand förstått hur enormt priviligerad jag var och är på grund av mitt kön och att jag önskar att jag läst en sån här bok när jag var yngre så att jag kunnat vara en motkraft. Det här är en sån bok man vill att samhällslärare ska ta in i sin undervisning redan på mellanstadiet. Den passar verkligen för det, både rent språkligt och innehållsmässigt.

Ja och så det här med pauserna. Alla samtal spelades in under samma dag och varje bok ägnades cirka 40 minuter. Det är alltså inte så att vi behövde mat och socker och kaffe var tionde minut, bara nästan…

Alla avsnitt hittar du här: sr.se/p1/romanpriset

Romanpriset avsnitt 1

Sid 1 av 3 av mina Ön-anteckningar.

Jag och Johanna Lindbäck på bokhora har ett norrbottniskt dialektbattle efter att jag hävdat att hennes Lulemål nästan slipats bort helt efter senaste avsnittet av Bokpodden (#7). Jag har ännu inte fått hennes dom men kan själv konstatera att jag inte hade mycket Kalixmål kvar själv i första avsnittet av Romanpriset.

När vi kom till radiohuset var det öde, bara vi i juryn där. Vi fick namnskyltar att klistra på oss. Någon var förkyld, jag är hypokondriker i en extremt nervös situation, you do the math. Jag försökte ty mig lite till Anthony som jag direkt tyckte det var kul att prata med. Jag försökte vara rolig när Nina intervjuade oss. Jag försökte att inte fortsätta klicka med min kulspetspenna men det gick inte och ljudteknikern fick komma ut ur kontrollrummet och säga till mig att sluta (han var dock inlånad från Människor och tro-redaktionen och var väldigt snäll så det låter värre än vad det var.)

Jag lugnade ner mig efter att vi börjat prata om böckerna. Plötsligt kändes det som att vi kände varandra. Varje bok pratade vi om i cirka 40 minuter. Detta klipptes sedan ner till kanske 12-14 minuter. Konstigt nog fungerade det bra tyckte jag. Den allra svåraste boken att prata om var Ön som inledde Romanprisetdiskussionerna idag i det första avsnittet.

Lotta Lundbergs bok satte mig som läsare i samma situation som karaktärerna i filmen Die Welle. Jag tänker saker jag inte vill tänka, jag känner att jag blir manipulerad, att bergfasta åsikter jag har ruckas, stärks, ruckas igen, och cementeras sedan för att sedan… ja ni fattar.

Ön är koloniserad av engelsmän som efter en tid lämnat dem åt sitt eget öde. Invånarna är bokstavligen isolerade av ett korallrev som bara några få roddare kan ro över. De är långt bort från lagstiftare, domstolar, polismyndigheter och socialtjänst, ändå är det engelsmännens moral som gäller. Paradiset på ön är en projektionsyta för västerlänningar som betalar dem bra för att uppträda på kryssningsfartyg som passerar. När de uppträder så spelar de upp ritualer som de vet kan bekräfta västerlänningarnas bild av dem. De vet att de är osanna mot sig själva och sin kultur. Samtidigt menar några att de bevarar sin kultur genom att INTE sälja den till turister.

Redan här är man ute på hal is som bokcirklare. Hur pratar man om såna här frågor utan att verka kall? På detta tillkommer en handling som rör frågor om sexualitet och barn. Såhär post-Gräv13 känns det nästan hopplöst att ens prata om en sån här bok med tanke på hur debattklimatet uppenbarligen ser ut i det här landet.

Men ALLT problematiseras genom Olivias ögon och det går att luta sig mot hennes förvirring, man är inte ensam som läsare. Man får inget svar i boken heller på vad man borde tycka. Hon vet hur man resonerar på båda sidor när det gäller moral.Det är svart eller vitt i de flestas ögon men Lotta Lundgren har lyckats skriva med alla de grå nyanserna där emellan.

Lyssna på avsnittet i efterhand här sr.se/p1/romanpriset

PS. Jag snodde en formulering av Enligt O ur en mikrodiskussion vi haft på twitter om Johannes Anyurus bok, förlåt. What can I say mer än att Radio killed the artiga bokbloggare. Framgångarna har stigit mig åt huvudet. Imorgon tas jag nog ner på jorden igen. Det var första och enda gången under samtalen som jag faktiskt blev arg.

En jurymedlems dagbok – upptakten

6/12 På förmiddagen får jag reda på att jag valts ut som en av jurymedlemmarna till SR:s romanpris. Min första tanke är: skräck. Min andra tanke är: lycka. Min tredje tanke är: talpedagog. Jag ringer det nummer som står i mailet till producenten Anna. Jag är rädd för att prata i telefon. Jag ringer nästan aldrig någon som jag inte har blodsband till förutom min sambo. Jag försöker verkligen poängtera hur kul det ska bli. Det ska det också även om jag är nervös (varning: detta ord kommer upprepas i den här texten).

När jag själv varit med och dragit igång olika typer av projekt i grupp är det alltid så trist när folk kommer in med tråkig och dålig energi och jag vill förvissa henne om att det verkligen är något jag vill. Får en snabb tanke: förra året spelade de in de här samtalen, visst gjorde de väl det?

God jul önskar familjen Norstedts.

Jag nämner inte min nervositet över att träffa folk jag inte känner. Gå ut på middagen efteråt med “hela gänget”. Däremot nämner jag halvt på skämt, halvt på allvar, att det tack och lov finns tid för att gå till en röstpedagog. Hon nästan utbrister “Nej nej verkligen inte. Det här är så avslappnat så det behöver du inte. Det ska inte vara ‘kulturradio’ på det sättet .”

De vill inte att vi i juryn “avslöjar” vilka vi är förrän efter sändning. Hur ska jag kunna hålla mig från att twittra/blogga ända till februari?!?!?!

10/12 Jag beställer tågbiljetter. Lyckas hitta jättebilliga för att kunna komma upp till Stockholm redan på fredagen och skriver till Barbro på Sveriges Radio att jag behöver komma en dag tidigare pga åksjuka för att jag ska vara riktigt skärpt och inte avdäckad av postafen eller åksjuk och undrar om det går att ordna hotellrum redan från fredagen. Hon säger att det nog ska gå att lösa. Den ödmjuka Marcus blir glad men djävulen på axeln undrar om jag hade kunnat få igenom förstaklassbiljetter.

11/12 Den första boken kommer i posten: “Ön” av Lotta Lundgren som pocket. Har inte bestämt om jag ska anteckna i skrivblock eller om jag ska skriva och hundöra och post-it-lappa direkt i böckerna. Kan därför inte börja läsa.

17/12 Böckerna från Norstedts kommer.

21/12 Nu har alla böcker kommit. Bonniers paket kom sist men å andra sidan hade de tejpat paketet med röd Bonnierstejp som önskade God Jul.

Kelly agerar sekreterare under läsningen.

1/1 Jag har fortfarande inte börjat läsa böckerna. Jag vill vänta så länge jag kan för att att jag ska kunna komma ihåg så mycket som möjligt men inser att jag kommer behöva göra extremt mycket anteckningar ändå vilket kommer göra läsningen långsammare.

4/1 Fortfarande inte börjat. Stressångestklump i magen. Köper smala post it-lappar i olika färger för att markera viktiga stycken. Resten kommer jag anteckna för hand.

6/1 Lina Wolffs bok utläst. Jag tvingar på folk den till höger och vänster till vänner på twitter.

9/1 Lyssnar lite på gamla lyssnarjuryöverläggningar i poddformat. Inte bra för nerverna.

13/1 Förrädare snart klar. Långsam som sirap. Fram till sidan 422 då jag fick gåshud i nacken. Är det utmattningstaktik eller briljans?

14/1 Får enkät att fylla i om mig själv till Sveriges Radios hemsida. Kommer den ligga kvar där i alla framtid?! No pressure på de svaren alltså.

15/1 Diane påminn mig om detta: Måste youtuba författarintervjuer för att höra hur alla namn i romanerna ska uttalas.

En annan fråga: hur ska man tänka kring spoiler alerts? Går ju inte att diskutera en boks kvalitet på det här djupgående sättet utan att spoila. Funderar på att maila producent eller programledare.

17/1 Lundbergs bok Ön snart klar. På baksidan står det: “Vems är paradiset? Och vem kan lämna föreställningen om det?”. En baksidestext som för en gångs skull är på pricken.

Den handlar så mycket om fördomar och om moral. Den känns som hashtaggen #prataomdet gestaltad i en roman. Borde bli bra diskussioner. Är lite rädd dock för att jag kommer resonera kring de olika karaktärernas och författarens intentioner och sen bli missförstådd/uttrycka mig så klantigt att det framstår som att jag har andra åsikter än vad jag faktiskt har. Jämställdhetsfrågor är otroligt viktiga för mig och vill inte att det ska bli fel. Nån som har Paul Ronges mobilnummer?

18/1  Jag har tackat ja till middag med övriga juryn på kvällen efter första inspelsningsdagen. I inbjudan frågade de specifikt om någon åt vegetariskt eller hade andra önskemål/dieter, väldigt sympatiskt! Jag har varit på middagar hos både bekanta och släktingar där jag blivit hånad för att jag “äter gräs” varpå jag skrattar med för att inte förstöra stämningen. Orkar inte hamna i samma diskussioner om och och igen. Men kanske är bokälskare mer vidsynta, 2013 borde inte vegetarisk kost vara ett samtalsämne ens.

Jag kommer vara asnervös inför middagen, mer än för inspelningen, men det bådar gott hittills.

Ett idiotsäkert system.

22/1 Bruuns bok påbörjas. Båda huvudpersonerna heter Erik. När Erik får någon sorts flickvän heter hon dessutom Erika! Jag kommer propsa på att vi kallar ena Arktiket-Erik och den andra Ambassad-Erik och hoppas på att åtminstone få ett fniss. Mvh / bokcirkelns clown.

23/1 Intervjuar mig själv i duschen. Inte så att jag pratar högt men jag förbereder svar på mellansnacksintervjuer som jag tror kommer förekomma. Provar både vara den roliga och den allvarliga.

Bestämmer mig för att bara freestyla och vara mig själv.

Ok, där ljög jag. Jag förbereder följande svar på sannolika frågor:

Vad har varit svårast? 
– Att inte få twittra om att jag är med i juryn.
(halvkul plus lagom undvikande och dessutom får jag göra en shout out till mina fina vänner på twitty)

Hur har du förberett dig? 
– Jag har sett massor av amerikanska jury-filmer så jag ska kunna få min vilja igenom. Manipulation är A och O.
(jag vill verkligen att någon av mina favoriter ska vinna men har ändå självdistans till att skoja om det)

Vad har varit roligast?
Att få en genväg till några av de bästa böckerna. Läsa extra koncentrerat eftersom jag vet att jag ska kunna säga något vettigt om dem.
(tråkig men sant svar)

Allt jag kommer på känns dåligt. Do I have the right to remain silent? höhö… men seriöst vad ska jag säga… vem är jag?!

24/1 Är det för nära inpå för att åka och klippa sig? Tänk om det blir misslyckat. Å andra sidan börjar det som ska likna en proper mad men-frisyr utvecklas till JW-frisyr à la Snabba Cash 1.

25/1 Undrar om det kommer vara långa tagningar. Ska nog undvika att dricka så jag slipper oroa mig för wc-besök. Varför finns det inga katetrar på Tradera? Seriöst, varför? Hur stor är risken för att svimma av vätskebrist?

26/1 När jag mår dåligt tänker jag att det är så fånigt att vara nervös för att prata lite om böcker. Vad spelar det för roll liksom, ingen alls, varför har jag ens tackat ja, varför bloggar jag om litteratur, bryr mig, försöker vara rolig, försöker förstå mig på nya texter. Samtidigt: varför inte bara sluta fundera sönder saker, göra sånt i livet som åtminstone är lite kul. Jag vet att det är  självförtroendet som spökar. Det här ska bli kul!!! Nu bestämmer jag mig bara för det.

28/1 Blir ombedd av Barbro som jag tidigare varit i kontakt med om hotellrum att välja vilken mat jag vill ha på lördagen efter första inspelningsdagen. Hon säger att jag får välja 12 mezerätter! Jag har tidigare mailat och frågat om det är 1 rätt jag ska välja eller 2-3 eftersom jag inte riktigt vet vad meze är. Jag känner mig lite som kusinen från landet men det uppvägs av Barbros trevliga mail. Jag vill jobba eller åtminstone praoa på heltid med de här människorna. All kontakt jag har med dem är så bra.

30/1 Jag och producenten Anna mailar fram och tillbaka om agentfilmer, om Sveriges Radio-byggnadens status som “skyddsobjekt” och om Freuds “Das Unheimliche”. Hon lovar att visa mig ett rum i SR-byggnaden som få vet om (och som hon spelat in en del av ett radioprogram i och som verkligen är just unheimlich) om jag i min tur lovar att ha inte berätta för någon om det.

Jag är lite för uppe i varv efter detta löfte men börjar ändå omläsningen av “Ingenbarnsland”.

1/2 Alla böcker klara. Gick och la mig tidigt. Vaknade kallsvettig en gång men fick 10 timmars sömn. Har ångest när klockan ringer dock. Jag försöker slappna av, tänka på allt roligt som kommer hända. Går upp, lägger mig på mattan i arbetsrummet, lyssnar på den överdrivet lugna rösten i min Mindfulness-app. Kelly sitter på en kartong bredvid och stirrar på mig som att jag är en alien. Efter en stund kommer hon och stryker sig mot mig. Jag lugnar ner mig lite. Äter frukost. Får styrkepepp från min sambo.

Hotellobby: Mornington. Skräckslagen blick: privat.

Hotellet har fullt av bokhyllor i lobbyn. Bra förstaintryck. Jag funderar på att provgå till radiohuset för att mäta upp hur lång tid det tar så att jag inte kommer för sent nästa morgon men jag ska snart träffa reportern Nina som vanligtvis jobbar på Kino, vi ska spela in en presentation.

Jag går ner från rummet en och en halv timme innan vi ska träffas på NK. Jag köper vegoburgare på Östermalmsgrillen. Mannen som tar betalt frågar mig vart jag jobbar, jag säger att jag pluggar foto, han tycker att jag är lik en tv-kändis, jag frågar inte vem eftersom jag är rädd att han ska säga Calle Schulman. Han lämnar över min beställning till en av de andra männen och så börjar han fråga mig om fotografers villkor idag, under tiden kommer en kund som suttit och ätit och frågar om han vet vart vart biblioteket ligger. Han säger att han inte har en aning. Jag tänker att jag vet ju, blir stolt och lyckligt över att kunna få dirigera någon i Stockholm. Men så kommer jag på att jag har inte en aning om vart biblioteket ligger i förhållande till Östermalm. Han kanske inte ens menar Asplundbiblioteket utan någon Östermalmsbibbla. Calle Schulmans dåliga självförtroende kommer tillbaka.

Andas i fyrkant i Byredobutiken.

Jag går och äter samtidigt. Jag kommer fram till NK kl. 15, vi ska träffas 16. Jag går genom saluhallen bort till toaletterna. Sen går jag runt planlöst och tittar på möbler. Jag har fått välja inspelningsplats och föreslagit NK eftersom jag alltid brukade gå dit som arbetslös på jakt efter lite glamour och flärd som kontrast till min bleka fattiga vardag. Lite som Breakfast at Tiffanys, skrev jag i mailet. Jag går ett varv till på NK. Ytterligare 10 minuter går. Jag läser menyn till Champagnebaren. Kollar twitter fast jag nyss gjort det. Snabbar mig bort genom saluhallen igen till toaletterna. Tänker på de “autentiska” trälådor som kantrar ingången. Tänker att jag ska säga något smart om hur kapitalismen i och med industrialiseringen var tvungna att få konsumenterna att börja köpa saker av andra anledningar än bara funktion. Man skapade skyltfönster, atomsfärer och visual merchandising. Man skapade drömmar i människor med fantasier. På det sättet påminner ett vackert varuhus om litteratur. Det låter en drömma sig bort lite. Jag blir osäker på vart jag läst det någonstans. Har det verkligen med industriella revolutionen att göra? Kommer det att låta pretentiöst eller bara fånigt att jämföra med litteratur?

Jag ställer mig utanför, har händerna utanför fickorna fastän det är kallt för att jag inte ska vara svettig om handen när jag ska ta i hand. Nina kommer prick 16. Jag känner igen henne direkt. Hennes bandspelare och mikrofon är mycket större än jag trodde. Det gör mig orolig. Men så börjar vi prata lite. Gör ett ljudtest. Börjar prata på band. Jag låter stel och Nina säger att vi kan ta om. Hon ser på mig med entusiasm. Vi skämtar lite. Pratar lite om film. Hon förklarar hur hon vill göra intervjun. Vi går genom NK, spelar in samtidigt som vi rör oss mot hissarna. Försöker tänka och röra benen samtidigt. Jag säger något om industrialismen men kommer på att jag inte vart hissarna är. Jag frågar om hon har koll. Därefter intervjuas jag i ungefär en timme.

Tvångstanken…måste…dra…ut…sladd…

2/2 Jag planerar att vara först på plats men det är jag inte. Vi ringer på och vakten släpper in oss i en öde entré som kallas “hangaren”. Det ser ut som en postapokalyptisk filmscenografi där inne. Nour El-Refai kommer gående. Jag vågar inte hälsa fastän hon är en idol. En efter en droppar jurymedlemmarna in. Det är ganska stelt. Vi börjar prata lite om förkylningar och nervositet. Nina kommer ner och vi börjar prata om läsningen, samtalet kommer igång lite bättre. Vi välkomnas upp av producenten Anna och programledaren Jon. En frukost är uppdukad. Vi träffar resten av SR-gänget. Alla är snälla och varma. Vi pratar en timme och äter frukost nr 2, får fråga alla våra frågor och får veta hur helgens inspelningar kommer se ut. Sen går vi in i studion. Nerverna börjar släppa. Efter en timme börjar det vara riktigt kul. Krävande, intensivt, fortfarande lite osäkert men väldigt väldigt roligt.

Vad som hände sen hör du:

Mån 11/3-Tors 14/3 kl 14.03 & 18.15 i P1
Direktsänd prisutdelning från Varbergs stadsbibliotek fre 15/3 kl. 18.15 

Läs mer om programmet på sr.se/p1/romanpriset