Ibland kan saker försvinna i en översättning av utländska böcker till svenska, det vet vi alla, men när det gäller bokomslag verkar det vara mer av ett lotteri. Ibland blir det faktiskt bättre. Men ibland kan det bli… ja… mycket sämre också. Här är 15 exempel på svenska romaner som bildligen översatts till engelska.
Kerstin Ekman skriver bra men har någon förbannelse över sig som gör att hennes bokomslag för det mesta ser ut som en grafisk tågolycka. Men det finns ett undantag: Hunden. Den är så f-e-r-e-uktansvärt snygg formgiven att inte ens en liten gulligt tecknad tax i snö som tittar på en älg kan bräcka den.

Den engelska utgåvan känns så himla formulaiskt när det gäller böcker som ska till tala en yngre publik. Den transparenta färgade plattan känns så gjord. Å andra sidan är den svenska typografin ute och cyklar. Författarnamnet ger mig Jan Guillou-vibbar och “Jenny” är i något helt annat klumpigt typsnitt. Oavgjort.

Kan Albert Bonnier snälla slänga alla de där fula GW-stämplarna som de pryder alla Leifs böcker. Snälla. Jag får ont i ögonen. Den engelska utgåvan är sååå mycket snyggare.
WTF!? Vad hände här med utlandslanseringsomslaget? Någon som tog LSD, hoppade in i en tidsmaskin, åkte tillbaka i tiden och snajdade ihop detta i första versionen av QuarkXpress?

Gilla böcker har alltid snygga omslag. Även om detta inte är mitt favoritomslag från förlaget så håller det en hög kvalitet. Det känns kul och otäckt på samma gång. Det utländska omslaget är så tråkigt. Hade det varit ett emo-teen som gjorde sin första uppgift på mediagymnasiet så hade jag sagt: fortsätt så, om 15 år kommer du vara nästa Julia Peirone men för att vara en professionell formgivares alster… nej nej nej.

Den engelska utgåvan av Kaffe med rån är smart och snygg. Okej, den plagierar den utländska versionen av Hundraåringen… men den är ju fortfarande snygg. Texten är lackad också vilket känns lyxigt.

Ingenting kan slå John Ajvide Lindqvist-omslagen. Och Lilla stjärna är det JAL-omslag som är allra snyggast. Fan vad snyggt det är med vargen i transparent blodröd färg ovanpå det slitna sepiatonade fotografiet. Ett av få omslag som lyckas med att använda skrivmaskinstypsnitt utan att det blir pinsamt.

Aha, a classic case of “samma bild men det ena är snyggare”. Här tycker jag att inramningen i den svenska utgåvan är trist och känns som kurslitteratur eller kanske en rapport av något slag. Jag får Michael Clayton-vibbar och blir nyfiken. Det är också snyggare bildbehandling och lättare att få så syn på den judiska stjärnan som pojken på omslaget bär vilket ger en tydligare ingång i vad boken handlar om.
Två helt olika känslor. Den engelska utgåvan är ju så mycket snyggare rent hantverksmässigt. Känns lite som gamla “Wanted”-affischer i vildavästernfilmer, eller kanske cirkusaffischer. Jag tycker den påminner lite om dessa fina Cormac Maccarty-omslag men jag förstår de som föredrar den svenska utgåvan.

Inte samma titel, jag vet, men vi måste prata om Per Olovs fascination för rumpor på sina omslag. Är det något sorts krav han har i sina kontrakt? Försöker han konkurrera med Murakamis bröstfascination?

Millenium-böckerna alluderade till tidningsmagasin men åh så tråkiga de är. Ska en använda effekter som låg opacitet så krävs det väldigt mycket skicklighet. Engelska omslaget känns ju lite Gone girl men nog är det väl finare ändå?
Den svenska utgåvan känns lika delar äventyr, historiska dokument och dokument på ett lyxigt sätt. Den engelska känns som en egenutgiven new age-bok med “The secret”-komplex.

I den svenska utgåvan är det snygg bildbehandling, elegant, sobert. Den engelska känns som en bildbyråbild som väntar på att bli såld till ett dyrt privatiserat ålderdomshems reklambroschyr som vill visa att äldre människor kan vara “vitala”. Eller kanske är det en bild av en mysig morfar i en Riesen-reklam? Det tycker jag i och för sig är ganska nyskapande och kul på en diktsamling som innehåller liemän som provar ut människors dödskostymer. Oavgjort?

Svenska deckaromslag måste skärpa sig. Nu. Ser jag en. enda. silhuett. till. så. skriker. jag.

Den engelska anknyter till estetiken på LP-skivor under den tid som skildras i boken. Fotot är samma kille som på det svenska men istället för att det känns som lågprisskylt utanför en matbutiken känns det lite Nick Hornby.