Ibland kan saker försvinna i en översättning av utländska böcker till svenska, det vet vi alla, men när det gäller bokomslag verkar det vara mer av ett lotteri. Ibland blir det faktiskt bättre. Men ibland kan det bli… ja… mycket sämre också. Här är 15 exempel på svenska romaner som bildligen översatts till engelska.
Kerstin Ekman skriver bra men har någon förbannelse över sig som gör att hennes bokomslag för det mesta ser ut som en grafisk tågolycka. Men det finns ett undantag: Hunden. Den är så f-e-r-e-uktansvärt snygg formgiven att inte ens en liten gulligt tecknad tax i snö som tittar på en älg kan bräcka den.
Den engelska utgåvan känns så himla formulaiskt när det gäller böcker som ska till tala en yngre publik. Den transparenta färgade plattan känns så gjord. Å andra sidan är den svenska typografin ute och cyklar. Författarnamnet ger mig Jan Guillou-vibbar och “Jenny” är i något helt annat klumpigt typsnitt. Oavgjort.
Kan Albert Bonnier snälla slänga alla de där fula GW-stämplarna som de pryder alla Leifs böcker. Snälla. Jag får ont i ögonen. Den engelska utgåvan är sååå mycket snyggare.
WTF!? Vad hände här med utlandslanseringsomslaget? Någon som tog LSD, hoppade in i en tidsmaskin, åkte tillbaka i tiden och snajdade ihop detta i första versionen av QuarkXpress?
Gilla böcker har alltid snygga omslag. Även om detta inte är mitt favoritomslag från förlaget så håller det en hög kvalitet. Det känns kul och otäckt på samma gång. Det utländska omslaget är så tråkigt. Hade det varit ett emo-teen som gjorde sin första uppgift på mediagymnasiet så hade jag sagt: fortsätt så, om 15 år kommer du vara nästa Julia Peirone men för att vara en professionell formgivares alster… nej nej nej.
Den engelska utgåvan av Kaffe med rån är smart och snygg. Okej, den plagierar den utländska versionen av Hundraåringen… men den är ju fortfarande snygg. Texten är lackad också vilket känns lyxigt.
Ingenting kan slå John Ajvide Lindqvist-omslagen. Och Lilla stjärna är det JAL-omslag som är allra snyggast. Fan vad snyggt det är med vargen i transparent blodröd färg ovanpå det slitna sepiatonade fotografiet. Ett av få omslag som lyckas med att använda skrivmaskinstypsnitt utan att det blir pinsamt.
Aha, a classic case of “samma bild men det ena är snyggare”. Här tycker jag att inramningen i den svenska utgåvan är trist och känns som kurslitteratur eller kanske en rapport av något slag. Jag får Michael Clayton-vibbar och blir nyfiken. Det är också snyggare bildbehandling och lättare att få så syn på den judiska stjärnan som pojken på omslaget bär vilket ger en tydligare ingång i vad boken handlar om.
Två helt olika känslor. Den engelska utgåvan är ju så mycket snyggare rent hantverksmässigt. Känns lite som gamla “Wanted”-affischer i vildavästernfilmer, eller kanske cirkusaffischer. Jag tycker den påminner lite om dessa fina Cormac Maccarty-omslag men jag förstår de som föredrar den svenska utgåvan.
Inte samma titel, jag vet, men vi måste prata om Per Olovs fascination för rumpor på sina omslag. Är det något sorts krav han har i sina kontrakt? Försöker han konkurrera med Murakamis bröstfascination?
Millenium-böckerna alluderade till tidningsmagasin men åh så tråkiga de är. Ska en använda effekter som låg opacitet så krävs det väldigt mycket skicklighet. Engelska omslaget känns ju lite Gone girl men nog är det väl finare ändå?
Den svenska utgåvan känns lika delar äventyr, historiska dokument och dokument på ett lyxigt sätt. Den engelska känns som en egenutgiven new age-bok med “The secret”-komplex.
I den svenska utgåvan är det snygg bildbehandling, elegant, sobert. Den engelska känns som en bildbyråbild som väntar på att bli såld till ett dyrt privatiserat ålderdomshems reklambroschyr som vill visa att äldre människor kan vara “vitala”. Eller kanske är det en bild av en mysig morfar i en Riesen-reklam? Det tycker jag i och för sig är ganska nyskapande och kul på en diktsamling som innehåller liemän som provar ut människors dödskostymer. Oavgjort?
Svenska deckaromslag måste skärpa sig. Nu. Ser jag en. enda. silhuett. till. så. skriker. jag.
Den engelska anknyter till estetiken på LP-skivor under den tid som skildras i boken. Fotot är samma kille som på det svenska men istället för att det känns som lågprisskylt utanför en matbutiken känns det lite Nick Hornby.
18 Kommentarer
Hahaha! Hade glömt Livs Marumaki-grej! Jättekul!
Never forget…
Kul, tack.
:)
Den vidunderliga kärlekens historia drog jag mig faktiskt för att läsa på grund av omslaget. En kompis försökte övertala mig att läsa den men den ser ju såååå tråkig ut med någon oformlig figur som stirrar in i horistonten. Jag läste den ju såklart ändå till slut.
Jag blev facsinerad över hur många svenska böcker som översätts. Hade koll på att en del av dem finns på utländska, men jag trodde faktiskt att det nästan bara var kriminalhistorier som blev sålda till utländska förlag.
Jo det är ju många deckare. Här sållade jag bort några “vanliga” böcker faktiskt av utrymmesskäl men det är ju jättekul att se, det blir någon sorts bild av bilden av Sverige och vad de tagit fasta på i berättelsen. Någon svensk bok du tycker borde säljas till utlandet?
Egenmäktigt förfarande borde översättas, och Yarden. Och säkert mycket annat som jag inte kommer på just nu.
Håller med om att Carl-Johan Vallgrens engelska omslag är snyggare :)
Vore ganska coolt att ha en trompe l’œil-bild på omslaget till Lena Anderssons omslag. Det matchar ju lite innehållet också. Vad är det egentligen hon ser/känner… Eller har du andra idéer?
Jag tänker mig en Stockholmsbild, men dämpad i färgerna, kanske i gråskala… Fast det kanske är ett tråkigt förslag?
Jag är inte så förtjust i det svenska omslaget.
Vet du, jag hade faktiskt aldrig sett att det röda på Lindqvist-boken var silhuetten av en varg … Minuspoäng till mig för bristand uppmärksamhet och pluspoäng till dig för många roliga jämförelser!
Tack för pluspoängen. Men jag tycker inte att du ska vara så hård mot dig själv, det är ju faktiskt ganska subtilt, det är det som jag gillar också ju med den designen att den liksom inte skriver en på näsan. Kul att du gillade jämförelserna :) Saknade du någon bok på listan?
Så fantastiskt roligt! Jag brukar roa mig med det här också här borta i Buenos Aires. För ganska så längesedan lade jag ut det här på bloggen. Hua! http://www.lingonhjarta.com/2011/11/vad-hande-har.html
Åh herregud!!?? Din fråga summerade det bra: vad hände?!
Åh, vad kul! Ibland är det verkligen katastrof, och ibland är det sjukt snyggt. Jag gillar det engelska omslaget till Flickan som lekte med elden, att hårslingorna kan tolkas som eldflammor. Enkelt men snyggt och rätt subtilt, ändå. Det engelska Tranströmer-omslaget är ju däremot katastrof! Håller med om att det ser ut som en reklam för ett ålderdomshem, haha! Det svenska är mycket snyggare, tycker jag, även om jag normalt inte är förtjust i framsidor som vräker ut författaren över hela boken.
Däremot är jag väldigt kluven till det engelska Vallgren- omslaget. Just den här boken är en av mina absoluta älsklingar och jag är så fantastiskt förtjust i titeln att jag inte kan låta bli att stirra mig blind på översättningen. Den känns så… fel? Däremot är jag ju ett fan av känslan av gammal cirkus.. För övrigt var ju engelska omslaget till Hundraåringen sjukt mycket snyggare än det svenska!
HAHA! Ja “katastrof” är verkligen rätt ord för vissa omslag. Jag hoppas människorna som gjort dess är inspärrade nu. Men jag känner nästan att jag borde spärras in jag också som straff för att jag inte tänkt på att hårslingorna ser ut som eld. Du har ju heeeelt rätt! Väldigt bra observation, önskar att jag sett det själv!!
Jo jag avskyr också oftast omslag med författarbild. Eller snarare när det är klassiska “porträttbilder”. Det kan ju bli rätt coolt när det är “vanliga” bilder som inte är poserade. T.ex. till svenska utgåvan av SCUM.
Jag tycker det är väldigt fascinerande hur det känns som att den engelska utgåvan av Vallgrens bok verkligen gjort ett val när de tänkt på målgrupp. Känns som att den finlitterära publiken har blivit helt utesluten och att det kanske snarare är en sorts fantasy/bakhåll/vertigo-sammanblandning till läsare som de ser framför sig. Vallgren är ju trots en Berlinvurmare och känns inte denna lite Berlinskt dekadent på något sätt? Jag kan förstå att du känner dig kluven inför titeln, men det känns som att den lätt kan försvinna bland en massa titlar med “love” i sig (och tyvärr skrämmer sånt, i min erfarenhet, också bort manliga läsare=idiotiskt såklart). Kanske är det ett nödvändigt ont för att din älskling ska bli väl mottagen? Hade du velat att de behållit målningen på omslaget?
Jo hundraåringen har de lyckats med. “Delhis vackraste händer” borde verkligen också få ett nytt bokomslag om de planerar att sälja den till andra länder. Herregud vad hände där?!
Men åh. Jag skrev ett jättelångt svar (i min wordpress) som försvann. Men sammanfattningsvis så gillar jag det engelska Vallgren-omslaget (och titeln) ju mer jag tänker på det. Du har helt rätt i att det står ut mer än det svenska.
Nejmen åh kommentarer som försvinner känns så himla ovärdigt. VÄldigt 2011!! Jo jag har också gjort den svängningen. Tyvärr behöver nog en svensk bok av den typen skrika lite för att höras. Kul att se vad de gör med Lucifers bok vid ev. utlandslansering.