Morrissey, apoteket hjärtat, Ivy-leaguekläder, IKEA-fällan och barn som skriver brev till tomten
Jag var i Nordstan igår för att besöka apoteket där det är störst sannolikhet i Gbg att slippa generika (ja, jag är en läkemedelssnobb, so sue me!) och lämna tillbaka några osignerade exemplar av Morrisseys självbiografi till Akademibokhandeln. Min tappra sambo hade dagen innan köat förgäves i nästan sju timmar för att få en bok signerad till mig (och till henne själv i första hand naturligtvis). Hon planerade även att få ett signerat ex. för att sälja till förmån för en djurrättsorganisation (i bästa Meat is murder-anda) men tyvärr tog Mannen Myten Manchester-sonen lite väl lång tid på sig med att prata med fans och att äta sina medhavda biscuits för att hon skulle få träffa denna charmerande man. Nåväl: jag var imponerad av hennes insats och jag var imponerad av att att få höra att personalen på Akademibokhandeln i Nordstan tackat nej till att få signerade exemplar av självbiografin för att dessa istället skulle gå till fans som köat. Sånt är mäktigt att höra.
Efter att jag lämnat tillbaka böckerna och nekats mina märkesmediciner på apoteket hjärtat (long story) korsade jag över till klädbutiken Volt som jag aldrig sett förut. Var det väggpanelen av imiterad ek och de fejkade oljemålningarna bredvid lillgamla tweedkavajer som lockade in mig? Ja det hade det mycket väl kunnat vara. Men det som drog mig in var boktornet i mitten av lokalen som gick från golv till tak och verkade hålla uppe hela den andra våningen. Det finns få klädbutiker som idag INTE skyltar med böcker på ett eller annat sätt i sina butiker eller sin reklam men detta vara ju något alldeles extra. Visst är det snyggt på håll men när en går lite närmreavslöjar traven/den bärande pelaren att även butiken Volt fallit i det som jag kallar IKEA-fällan. IKEA har ju som bekant i många år skyltat med böcker i sina utställningsrum men i Kampradland är det helt naturligt att en person har, inte bara dubbletter av en och samma bok, utan 15 exemplar av en och samma bok bredvid varandra. (Mitt personliga rekord är att jag har tre exemplar av Jessica Kolterjahns Boyeroman men en av dessa ska jag ge bort).
Den här Ivy League-iga känslan jag tror att de vill åt går förlorad när det så uppenbart är böcker som köpts från restlager och kilovis från myrorna. Det här är ingen snobbighet när det gäller titlarna, där finns många bra titlar såklart. Men det är så uppenbart att det inte gjorts något urval alls när det är 90-tals utgåvor av bästsäljare som blandas med halvfranska band av författare av författare som ingen längre känner till. A.k.a: sånt som är billigt att köpa.
Det sprider sig en doft som påminner om den sista dagen på bokrean när allt som väcker begär för länge sedan fyndats. Inte av Harvardbibliotek, snille eller smak. Jag menar: två (2!!!) exemplar av Barnens brev till tomten från 2008 är liksom inte i linje med det butiken vill kommunicera i övrigt. Det blir liksom bara sjukt att tänka sig att jag ska sitta i min antika Chippendale-fåtölj iklädd min nya bekväma two ply-skjorta med button down-krage mot kvällningen och rulla konjakskupan fram och tillbaka medan jag stillsamt läser om de tokigheter som barn under 00-talet skrivit till tomten
När Volt väljer att inte gå hela vägen med denna idé blir det, i alla fall för mig, en form av backlash när det gäller det kulturella kapital de försöker förmedla. Jag försöker inte riktigt vilken livsstil de försöker sälja till mig,
Det finns mer i livet än reaböcker hörrni!
Hon går genom boken ut ur bilden
Minns ni den fina Ace of base-hitten Don’t turn around? Jag har senaste tiden märkt hur denna hittiga uppmaning blivit det nya “omelett”/”och så ler vi lite” för fotografer i bokbranschen. Enligt min egen påhittade statistik är cirka 95% av alla kvinnor på bokomslag på väg bort från fotografen, eller helt enkelt bara bortvända.
Finns det någon sorts betingad Orfeus och Eurydike-fobi i dessa bildval? Är kvinnors ansikten förknippat med fara? Nja, förmodligen inte, förklaringen stavas: “bildbyrå”. Låg räknat får du cirka 25 gånger fler fotografier om du köper dem via en gigantisk bildbyrå än om du köper dem av en fotograf. Och dessutom större “frihet” när det gäller användandet av fotografiet. Vanligtvis måste du betala fotografen mer om det gått några år och du vill trycka upp en ny upplaga med fotografens bild. Vill du använda den även i reklam, på webben, e-bok, vykort, affischer och så vidare tillkommer det arvode efter principen: tjänar du pengar på någons arbete, direkt eller indirekt, bör denna få betalt. Detta gäller inte på bildbyråerna där du betalar ett extremt lågt arvode för att få royaltyfria bilder med en gång. Du får alltså göra vad du vill med fotografiet, när du vill och hur du vill på en enda sekund. No hassle. Bara att skicka iväg till tryckeriet direkt och passera gå.
Är det här så dåligt då det här med bildbyråer? Njaa.. är väl svaret även på den frågan. Beställer du ett fotografi direkt från en fotograf kan du beställa exakt en sån bild som du vill ha i samarbete med fotografen och författaren. Du kan ha en vision och detaljstyra och få en yrkeskunskap. Eller så kan du välja ett redan existerande fotografi från en fotograf som inte är representerad i de stora bildbyråernas arkiv som inte riskerar dyka upp på en powerbar i icabutiken.
Jaha mer kreativ frihet, finns det något annat då? Jo detta: det är inte längre du som gör valet i bildbyråarkivet. Det som “fungerar” i en bildbyrå är inte det normbrytande direkt. Det är en airbrushad ljus och skarp värld där allt är uppställt och tillrättalagt. Efter att ha kollat igenom de tusen första bilderna under sökordet “woman” på byrån Shutterstocks hemsida inser en att det är ganska stereotyp bild av kvinnor som presenteras. Detta är konsekvensen av den ekonomiska modell som används på bildbyråer. Fotograferna får som sagt väldigt dåligt betalt per bild, liten eller ingen royalty vilket såklart leder till att de måste sälja en större volym av bilder. De kan antingen ta fler bilder och hoppas att alla säljer (vilket gör deras timarvode ännu lägre), eller/och så kan de ta mer allmänna bilder som går att använda i fler än ett sammanhang. Titta på omslagsfotot till “Döden skall du tåla” här nedanför. Eftersom tjejen på bilden är bortvänd kan vi se bilden både som att hon står och tittar på något hemskt i dungen. Men hade den inte lika gärna kunnat vara omslag till en ungdomsbok om kärlek?
Allt som är specifikt på en bild gör den svårare att sälja. Användningsområdena blir färre om du kan identifiera en speciell känsla, plats, tid. De känslor som uttrycks på bilder är otroligt konstlade och de allra populäraste fotografierna av kvinnor är fotograferade i något som liknar ett vitt vakuum. Be ett barn att rita ett hus och de flesta ritar en kub med ett spetsigt tak, kanske en skorsten och ett fönster med ett kors mitt i och en avlång rektangulär dörr. Finns det andra typer av hus? Ja, det finns hus gjorde i glas, timrade hus, höghus, miljonprogramshus osv. Men de flesta barn ritar arketyper eftersom det är så de lärt sig att de ska rita. På samma sätt fotograferar bildbyråfotograferar på ett sätt som de lärt sig fotografera och inte så som verkligheten ser ut. (liknelse snodd från den här dokumentären)
Vad händer då? Jo bland annat lär vi oss om hur dagens bortvända kvinnostereotyp ser ut i böckernas värld:
1. They believe they can fly, they believe they can touch the sky. Ge en kvinna en sarong eller för all del bara en vinterkappa och hon kommer ta sats och försöka flyga oavsett om det är i en öken, på ett fält eller i central park.
2. De bryr sig om miljön. De är sjukt miljömedvetna de här kvinnorna förekommer på bokomslag. De kör aldrig bil eller motorcykel eller något annat med motor. Cykel är deras grej som unga och rullator som gamla. OCH: de är nästan alltid på väg från höger till vänster, med fördel till ett pampigt antikt hus.
3. De utbyter stiltips och är smala som fan. Nästan alla har långt hår och kjol eller klänning med tydligt markerad midja. Med tanke på hur många litterära karaktärer slåss mot normer och mår dåligt över att de inte når ideal så är deras bokförpackningar märkligt ofta återskapande av ideal.
4. De carpar diem. Det vill säga de lever i stunden, tar in saker, lämnar rum för eftertanke och såna saker. Ibland sätter de sig framför ett fönster och bara stirrar ut i timtal, ibland ställer de sig själva framför en stängd dörr och bara tar in känslan eller stirrar sönder i glänta i skogen pga så himla fint. Eller är de apatiska?
5. De är Göteborgare. Någon annan förklaring till varför de alltid verkar ha ett paraply till hands hittar jag inte.
Blurbencyklopedin
En blurb är det citat som finns på pocketutgåvan av en bok och som oftast är hämtat från en positiv recension.
För mig är det så att en bra blurb lika ofta är avskräckande som den är säljande. Jag har ett rätt kluvet förhållande till dem eftersom jag oftast tycker att de fular ner ett snyggt omslag. Samtidigt så blir jag ibland påverkad av dem och köper en bok tack vare/på grund av dem. Här är ett försök att sammanställa några av de vanligaste blurbtyperna en kan stöta på. Har jag glömt någon kategori?
Fejkblurben
Bokomslagens motsvarighet till Frank Abagnale Jr. i Catch me if you can. Här lurar förlaget till det lite, fast ändå inte. It looks like a blurb, it talks like a blurb, men det är inte en blurb utan bara en tagline/slogan.
Exempel: En man som heter Ove – “Årets roligaste bok!”
Massmarknadsblurben
Detta är defaultblurben och jag brukar läsa 2-3 stycken om jag har svårt att somna. De är kortfattade och totalhyllande. De ska vara skrivna i ett massmedium som alla känner till och därigenom får de sin kredibilitet. Säger massmarknadsblurben något om handlingen? Refererar den till någon annan bok? Kommer den med någon som helst information förutom att detta är en bra med stort B? N.E.J.!
Exempel: Innan du dog “Oavbrutet spännande – Dagens Nyheter”
Den kreddiga massmarknadsblurben
Se ovan men byt ut kvällstidning/morgontidning baserad i Sthlm mot “Sydsvenskan”. Tack vare med finkulturig publik kan dessa vara snäppet längre.
Exempel: Det dyrbara “Linn Ullman har helt enkelt skrivit en storartad roman, en sådan där roman som är så bra att jag önskar att jag ännu inte läst den utan fortfarande hade den kvar att upptäcka. – Sydsvenskan.”
Profilblurben
Tyvärr har SCB missat att fixa statistik på det antal litteraturkritiker som genomsnittssvensken vet namnet på men vi kan anta att det är rätt så lågt. Men inom vissa genrer är det inte bara bra utan nödvändigt att veta VEM som faktiskt ligger bakom ett omdöme.
Exempel: Metro 2033 “Ett fascinerande romanprojekt – Jonas Thente, DN”
Kändisblurben
Vi vet inte vart detta sagts/skrivits eller om personen fått betalt för det eller kanske bara varit artig på en fest. Logik: Men jamen har HEN sagt det så MÅSTE det vara så.
Exempel: Livvakten “Bättre än Snabba Cash – Mikael Persbrandt”
Kreddkändisblurben
Romanförfattare som ska lanseras i Sverige men riskerar att uppfattas som alltför svår/ointressant? Ring ett kreddo som skriver typ lite likadant!
Exempel: En gåtfull vänskap “Högst originell, oändligt charmfull. Och enormt gripande. – Paul Auster”
Filmblurben
Sifferbetyg på böcker… sluta upp med såna. Nu. Det är inte roligt.
Exempel: Göring – förhören 1945 Fyra stycken SVT-böcker framför nazist som liknar Melker Andersson.
Debutantblurben
Kan aldrig vara det bästa någon läst ty det är ju trots allt bara en debutant. Måste innehålla ordet “lovande” alternativt “stark” innan ordet “debut”. Denna blurb måste alltid innehålla ordet debut eftersom det är ett bra ord i blurbsammanhang. Det är ju spännande med debutanter liksom. Alternativt löften från recensenten om att denna författardebutant kommer vara värd att “följa”. Detta är det lag på när det gäller debutböcker. Lyd!
Exempel: Vinteräpplen “En lovande debut av Sundström – Svenska Dagbladet”
Taget ur sitt sammanhang-blurben
Här är avkortade meningar och skiljetecken dina bästa verktyg, du vill ju bara få med det positiva eller hur. Och dessutom är det jobbigt att läsa långa blurbar…
Exempel: Blå Koral “… men hon har också en sällsynt begåvning för att skapa romangestalter som lyfter från sidorna och blir riktiga människor. … en sak [är] oförändrad: lusten att vända blad och se nästa världshändelse krascha in i deras liv. – Arbetarbladet”
Taget ur sitt sammanhang-blurben #2 – uppföljarfailen
Ibland är less verkligen more. Till exempel om det bästa omdömet du kunnat hitta innehåller ord som förknippas med svala recensioner/sågningar. Det få motsatt effekt åtminstone på mig.
Exempel: Härskarteknik “Handfasta är råden i alla fall, och sådant gillar jag i den här typen av böcker. – Bokhora”
Maffiablurben
Om du har ambitionen att skriva spännande bestsellers bör du bli blurbad av Stephen King. Har du skrivit en svensk deckare är Leif GW Persson mannen som ska sucka fram ett gött citat till din bok. Vill du skriva chick lit är det självklart kvinnan som uppfunnit genren du vill imponera på. Och som det sägs i Gudfadern “Someday, and that day may never come, I’ll call upon you to do a service for me”
Exempel: Livet efter dig och The mystery of Mercy Close. Se bild nedan.
Tager vad man haver-blurben/Den jämlika blurben
Blurben i sig är sjukt bra, bättre än de flesta på marknaden. Men är mänskligheten redo att ge en lokal bokhandels åsikt lika mycket tyngd som en morgontidnings kulturbilaga? Få skulle våga testa detta, jag applåderar dem som vågar! You may say Bazaar förlag is a dreamer… but they are not the only one.
Exempel: Señor Peregrino ”Det är en riktig episk roman. Alla som tycker om till exempel Vindens skugga och Tusen strålande solar kommer att älska den här! – Bokhandeln Ikano-huset, Linköping”
WTF-blurben
Det verkar vara beröm men ingen fattar någonting.
Exempel: Mamma försökte “Mamma försökte … Jodå, men Jens Lapidus lyckades. Jörgen Bröms, Eskilstuna-Kuriren”
Allt-i-ett-blurben
Det spelar ingen roll om du gillar bred eller smal litteratur, har koll på Murakamiöversättare eller får dina boktips från en morgonsoffa, ibland ges det ut böcker där alla ska med och då gäller det att mixa in så många blurb-prefixer som möjligt.
Exempel: Mörka platser “Höstens absolut bästa deckare, en klar 5:a! – Yukiko Duke, SVT Gomorron Sverige”
Patriarkal marknadsföring och utilitarism
Jag skrev lite kort på dagensbok.com om svårigheten med att tipsa manliga kunder om “kvinnliga författares” böcker, i bokhandeln där jag jobbar alltså. Det händer ganska ofta att människor ber om boktips och på frågan “vad tycker du om att läsa?” svarar förvånansvärt många “allt möjligt” eller “allt” eller “vad som helst bara det är bra”. Ofta ställer jag ändå några följdfrågor som försöker snäva in deras boksmak. “Spänning? Deckare? Biografier? Klassiker?”. Vissa vidhåller återigen att de läser “allt” och hur ska en simpel bokhandelsvikarie som jag själv tolka det om inte som att jag därmed fått carte blanche?
Detta carte blanche går det dock oftast enklare att skriva “Johannes Anyuru” på än “Karolina Ramqvist” även om deras båda senaste alster kretsar kring en föräldrarelation, samtidshistoria, skrivande och politik. Om den allätande kunden är en man åtminstone. Kvinnor läser blandat, män läser män. Jag förstår det inte men ser det hela tiden.
Författare som också är omöjliga att tipsa den genomsnittlige mannen om är Joan Didion, Linn Ullman och Justine Lévy. Dessa tre i en manlig kunds hand är min heliga boktipsargraal.
Vidare noterar jag att tusen och åter tusen fängelsebiografier skrivna av inspärrade män där de beskriver sin ångest i “helvetet på jorden”/avlägsna länders fängelser funkar för män. Men kvinnors fångenskap hos manliga kidnappare som pågått i åratal går bort. Tumme upp för Den senila skalbaggens tröst och El Choco, tumme ner för 3096 dagar och Ett stulet liv.
Det verkar som att “kvinnliga författares” romaner blir lite lättare att tipsa om när baksidestexten och tipset fokuserar på det yttre skeendet i en handling, där en eventuellt kvinnlig huvudkaraktär tonas ner. Glöm alltså teman som rör stress, sorg, svek, kärlek, hat, skrivande, dessa är alltför kopplade till huvudkaraktären. Säg hej till Helena Thorfinns Innan floden tar oss eller Amy Weldmans Paradisträdgården. Där är den yttre handlingen så tydlig att den går att hisspitcha, till och med till en man. Det är inte lätt, men det går. Observera att jag inte säger att jag tycker att kvinnor skriver mer om inre skeenden och enbart känslor men som sagt så pekar de mot personen, handlingen pekar bort från den. För givetvis skriver även män om dessa ämnen. När en man gör det, exempelvis Tomas Bannerhed i Korparna, har han redan ett sånt försprång genom sitt kön att inte ens den “förtvivlan”, “skräck”, “galenskap” och “vånda” som nämns på baksidan står ivägen.
Vill en tipsa om en särskilt bra bok som råkar vara skriven av en kvinna är det därför bra att formulera sina tips utifrån ett skeende, utifrån handlingen. Inte fokusera på berättarteknik, språk, karaktärsbeskrivning och annat nonsens som inte tar bort fokuset från författarens kön. På samma sätt går det att få män att intressera sig för kvinnliga deckarförfattare (även om kvinnliga huvudpersoner försvårar det lite grann). Den “yttre handlingen”, eller vad vi nu ska kalla den, verkar vara den nya pseudonymen. (Låt vara att JK Rowling, som först tvingats bli en initial med sina böcker om Harry Potter, så sent som i april kände sig tvingad att fly in i det manliga pseudonymträsket med sin deckare The cuckoo’s calling, och att Alexandra Coelho Ahndoril fortfarande är Lars Kepler med hela Sverige.)
Nu kommer vi till caset som är upprinnelsen till dessa funderingar. En bok som borde gå att att sälja in tack vare sin yttre handling är Malin Persson Giolitos deckare Bortom varje rimligt tvivel. Baksidestexten börjar såhär:
Jag ger dig en chans att uppfylla det som är varje advokats högsta dröm, säger Sophia Webers gamla professor. Att få en oskyldig man fri. För tretton år sedan mördades en femtonårig flicka. Läkaren Stig Ahlin dömdes till livstids fängelse för mordet. Men ingen har glömt det bestialiska brottet. Stig Ahlin är känd som en av Sveriges mest hänsynslösa brottslingar. När advokat Sophia Weber bestämmer sig för att hjälpa Stig Ahlin är det för att hon upptäckt avgörande brister i mordutredningen.
Boken har ett typiskt deckaromslag med en död avklädd kvinna och trasig typografi. SvD blurbar positivt på omslaget. DN på baksidan. Det är bestialiskt, det är ett unikt fall. Som det ofta är i genren. Det verkar spännande baserat på det utdrag jag läst. Ändå går det trögt med mitt tipsande. Män lägger tillbaka den på hyllan efter mina pitchar. De väljer något av Jo Nesbö eller Butler och Öhrlund istället eftersom de vet att det är bra sen gammalt.
Men så en dag händer det plötsligt. Jag drar fram det där esset i rockärmen som jag skäms så mycket för. Jag fuskar. Jag tar ett stort steg bakåt för att kunna ta två myrsteg framåt. Jag drar det patriarkala marknadsföringskortet och försöker samtidigt minnas filosofi B-lektionerna på gymnasiet när vi pratade om handlingsutilitarism och konsekvensetik för att samvetet inte ska tynga mig alltför mycket. Hur var det nu? Går det att intellektuellt försvara uttrycket ändamålet helgar medlen? Allt det här sker blixtsnabbt. Jag har redan dragit handlingen, kunden står och väger boken i handen med lite halvrynkad näsa. Den rynkning jag sett så många gånger, då kunden börjar försöka lukta sig till vart Adler Olsens eller Connelys böcker finns. Det är då jag säger det:
– Det är ju hon som är Leif GW Perssons dotter.
Och det blir lite sådär som när Bruce Wayne och Alfred Pennyworth utbyter blickar i den sista Batmanfilmens slutscen. Kundens ansikte slätas ut, han ler lite och nickar instämmande.
– Ja just det ja, HON ja! Jamen den ska jag nog läsa.
… Read More
