Lika som bär
Lena Dunhams nya omslag är sååå mycket finare än det förra förslaget. Och lite lik Truman Capotes In Cold blood, don’t you think?
Steglitsan vs. Fokuslistan
Ni vet när den härliga känslan när en författare skrivit in en kulturell referens i bok men liksom gömt den lite, eller åtminstone inte påtalat den supertydligt, och så känner en som läsare trots det igen den och bara myser nöjt och känner samhörighet och andra fina känslor? Jo det är klart ni vet den känslan! Ju mer dolt, eller ju mer nära ens egen smak, desto roligare. För er som knarkar den känslan kan jag tipsa om att börja leta även bland omslag och annan grafisk design. En både snygg och smart sån referens är berättelsen om “The first rockoco star” Marie Antoinette som fick affischer som refererade till Sex Pistols klassiska estetik och som nu även rullat vidare till den svenska Barnbruden.
Jag tycker också mycket om den supersnygga referensen till The New Yorker-omslaget på det svenska omslaget till Amy Waldmans fantastiska debutroman.
Alla dessa referenser flashade förbi i hjärnan på mig nu i veckan med anledning av Fokus #47 med den årligt återkommande makthavarlistan som fick mig att vända mig om när jag stressat gick förbi en pressbyrå på väg till pendeltåget häromdagen. Mer sånt här! Bra jobbat!! Så gick mina tankar. Jag ville givetvis veta mer och Fokus art director Ebba Bonde visade sig vara en supertrevlig omslagsdesigner som gärna svarade på några frågor.
Donna Tartts The Goldfinch har uppenbarligen varit en inspirationskälla till ert senaste nummers omslag. Hur kom du på den idén?
Jag ville göra ett för-omslag till tidningen då kollaget på sidan 3 skulle kännas som lite av en upprepning från tidigare år. Anders Borg som ligger etta på makthavarlistan behövde vara stor i kollaget och han har redan figurerat väldigt många gånger på vårt omslag. Så jag ville göra något oväntat och hemlighetsfullt. Letade efter referenser och möjliga förlagor. Eftersom jag gillar Donna Tart och vi skrev om hennes nya roman några veckor tidigare hade jag laddat ner omslaget och då fick jag (snodde jag) helt enkelt idén. Tanken var ju inte riktigt att det skulle bli så likt först men sedan kände jag att det nästan fanns en tanke med det. Roligt om några av läsarna skulle se referensen och det gjorde inte heller något i sammanhanget om man skulle missa det.
Är det ett estetiskt val eller finns det någon symbolik i romanen som ni velat anspela på?
I första hand är det ett estetiskt val.
Hur gick processen till? Hur länge fick du öva på att få till pappersrivandet?
Jag och vår fotograf Ida Knudsen köpte papper och rev. Byggde upp en temporär studio i vårt kök och plåtade. Sen var det mycket efterarbetes-pill såklart. Att få till rätt temperatur på pappret och 3D-känslan var ju viktig. Men processen med våra omslag från idé till tryckfärdigt får max ta två till tre dagar. Vi lämnar alltid till tryck på onsdagar och på måndag i bästa fall börjar vi tänka.
Vad finns det för fördelar respektive nackdelar med att jobba analogt med formgivning?
Jag har alltid gillat analog formgivning. Bygga saker, vika papper, trycka tröjor osv. Men för att man ska få till den rätta finishen behövs bra kunskap i efterarbete i bildbehandlingsprogram som photoshop. Dock är det alltid lättare att få till rätt känsla och renodla en idé om man har ett eget plåtat foto att utgå ifrån.
T.v. #38 2012 – ett annat snyggt omslag med analogt hantverk. T.h. #41 2011 – ett annat exempel på ett omslag med kulturell referens.
På listan över de 100 mäktigaste så finns bara två författare av skönlitteratur med och ingen förläggare, har romanen ingen makt längre?
Det kan jag inte riktigt svara på eftersom jag ej varit med och skapat själva listan. Men om jag får gissa så tror jag romanen fortfarande har stor makt. De två författarna som finns med på listan är ju tydliga opinionsbildare och driver sina egna frågor med starkt genomslag, deras förläggare är ju mer ett led mellan författarna och läsarna.
Finns det något annat bokomslag du gärna skulle vilja göra om till ett Fokus-omslag?
Vi letar ofta efter literära referenser både vad det gäller rubriksättning men även utformning av omslag. Men något särskilt är svårt att säga.
Om Fokus var en roman, vilken roman skulle den vara då?
Jag tror faktiskt att Fokus är mer en TV-serie än en roman. Vita Huset eller Newsroom (haha).
Till sist: vad läser du själv just nu?
Jag har just läst ut Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande, den var ju helt grymt bra! Men just nu göttar jag mig ordentligt åt sista delen i Cirkeln-trilogin: Nyckeln. Min tolvåriga dotter läser samtidigt vilket är dubbel underhållning och läsglädje.
… Read More
Utan titel
“A rose by any other name would smell as sweet”
Ja så säger Julia till Romeo i deras första bråk borta i Verona när det begav sig. Julia pratar egentligen om klassamhället här och deras efternamn som indikerar dess ställning i samhället och det som gör att omgivningen tycker att deras kärlek är omöjlig.
Jag förstår ju att Julia försöker vara pedagogisk med den något impulsive och lite korkade Romeo men om en tittar på citatet separerat från sitt sammanhang kan en konstatera att det dels är fel i sak (exempelvis konstupplevelser är beroende av namn på konstnären rent biologiskt) men också att det är opraktiskt, hur ska en få tag på en väldoftande ros av en viss art om en inte har ett specifikt namn på den?
Idag kommer Moa Herngrens Homecoming queen ut. Vän av ordning (och poesi) noterar att den kommer ut på Bonnier Carlsén och har en titel som tidigare som är snarlik titeln på Anna Jörgensdotters Homecomingqueen som kom ut 2004.
Det här skriver jag inte för att “avslöja” Herngrens titelval och skrika “PLAGIAT”, sånt kan folk syssla med under Jan Gradvalls Håkan Hellström-tweet. Däremot tycker jag det är intressant att se vad som läggs i en titel. Mitt favoritexempel (som jag snott från Rasmus Fleischer) är titeln på boken vi idag kallar Robinson Crusoe:
The Life and Strange Surprizing Adventures of Robinson Crusoe, of York, Mariner: Who lived Eight and Twenty Years, all alone in an un-inhabited Island on the Coast of America, near the Mouth of the Great River of Oroonoque; Having been cast on Shore by Shipwreck, wherein all the Men perished but himself. With An Account how he was at last as strangely deliver’d by Pirates.
På bokmässan community nördar vi (eller framför allt Västmanländskan som totalt äger i ämnet) i dagarna ner oss på just långa titlar och där föreslog jag Alex Schulmans Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött som jag hört Schulman själv benämnas som “Att vara med henne” vilket också Dark Places-Helena kallar den. Jag gillade boken men kan inte lära mig titeln trots detta. Den fungerar enbart när en har boken i handen där den fördjupas av läsningen där meningens inspiration – Tomas Tranströmer – beskrivs som central i Schulmans liv. (Om det är en parafras eller en felcitering ur minnet är en annan diskussion men det är värt att googla originaldiktens namn och upptäcka ett landskap som är mer kuperat än den genomsnittliga sommarängen.)
Ett verks titel kunde alltså på 1700-talet motsvara det som idag är baksidestexten på böcker, idag kan det vara en del av verket. Och tittar vi ännu längre tillbaka på ett annat kanoniserat verk: Mona Lisa så blir det ännu snurrigare. Mona Lisa är ett porträtt av en kvinna som anses vara Lisa del Giocondo. På Italienska heter tavlan La Gioconda. Men när den målades satte konstnärer inte titlar på konstverk som de började göra några hundra år senare. Leonardo da Vinci (don’t get me started om hans namn/titel) har alltså aldrig kallat sin tavla för varken La Gioconda eller Mona Lisa. Men ska vi kunna hitta tavlan och kunna prata om den så behöver vi idag i vårt tidevarv en typ av titel.
Att vi idag har bestämt oss för att Robinson Crusoe och Mona Lisa heter just så är alltså enbart av praktiska skäl, på samma sätt som Julia säkert skulle hålla med om att ordet “ros” gör livet mer praktiskt när en ska gå in på Interflora och slippa be om “en bukett av den blomma som ofta är röd men också kan vara andra färger och som är känd för sin ljuva doft och sin status som romantisk gåva”.
Ska en vara sådär Jan Gradvall-följare-besserwisser-aktig så borde Mona Lisa kallas för Untitled på engelska eller snarare det italienska Senza titolo. Dock har postmodernismen fuckat upp detta begrepp då Untitled på alla språk blivit en vedertagen titel. Till exempel i Annika von Hausswollfs konstnärliga CV där vi hittar det “beskrivande” betitlade/obetitlade verket Untitled (Box) och det “litterära” betitlade/obetitlade verket untitled (And Then They Taught Us About the Weight of Nothingness).
Om några hundra år kommer vi kanske ha fyllt upp internet med så mycket skit (jag pratar inte om kattbilder här, såna kan en aldrig få nog av ju) att vi antingen måste vara superakademiskt beskrivande av verken för att de ska gå att hitta och prata om och skilja åt eller så kanske vi kommer gå över helt till att använda oss av titlar på ett konstnärligt sätt och låta den praktiska funktionen ligga i en EAN-kod eller ett ISBN-nummer eller, gud förbjude, en asful QR-kod. Homecoming queen är 9163872129 och Homecomingqueen är 9100101184.
Det verkar helt enkelt inte finnas ett lätt sätt att få titeln att vara en del av författares konstnärliga uttryck, bra i marknadsföring samt praktisk att använda i ett söndergooglefierat it-samhälle.
Tills någon hittar på ett idiotsäkert system tjingar vissa titeln för 300kr medan vissa bara skiter i allt som i titeln Boktjuven hittat:
pärla barbie klistermärke Vi hade inte. Kommer inte att. Skulle komma att. Kunde inte tro att. Visste inte att.
… Read More
Lika som bär
När du kör fast med omslagsdesignandet – fota ett hörn, hitta på någon symbolik, håll tummarna för att ingen ska genomskåda dig, pusta ut, sätt dig i skamvrån du nyss fotograferat.
