Jag skrev lite kort på dagensbok.com om svårigheten med att tipsa manliga kunder om “kvinnliga författares” böcker, i bokhandeln där jag jobbar alltså. Det händer ganska ofta att människor ber om boktips och på frågan “vad tycker du om att läsa?” svarar förvånansvärt många “allt möjligt” eller “allt” eller “vad som helst bara det är bra”. Ofta ställer jag ändå några följdfrågor som försöker snäva in deras boksmak. “Spänning? Deckare? Biografier? Klassiker?”. Vissa vidhåller återigen att de läser “allt” och hur ska en simpel bokhandelsvikarie som jag själv tolka det om inte som att jag därmed fått carte blanche?

Detta carte blanche går det dock oftast enklare att skriva “Johannes Anyuru” på än “Karolina Ramqvist” även om deras båda senaste alster kretsar kring en föräldrarelation, samtidshistoria, skrivande och politik. Om den allätande kunden är en man åtminstone. Kvinnor läser blandat, män läser män. Jag förstår det inte men ser det hela tiden.

Författare som också är omöjliga att tipsa den genomsnittlige mannen om är Joan Didion, Linn Ullman och Justine Lévy. Dessa tre i en manlig kunds hand är min heliga boktipsargraal.

Vidare noterar jag att tusen och åter tusen fängelsebiografier skrivna av inspärrade män där de beskriver sin ångest i “helvetet på jorden”/avlägsna länders fängelser funkar för män. Men kvinnors fångenskap hos manliga kidnappare som pågått i åratal går bort. Tumme upp för Den senila skalbaggens tröst och El Choco, tumme ner för 3096 dagar och Ett stulet liv. 

Det verkar som att “kvinnliga författares” romaner blir lite lättare att tipsa om när baksidestexten och tipset fokuserar på det yttre skeendet i en handling, där en eventuellt kvinnlig huvudkaraktär tonas ner. Glöm alltså teman som rör stress, sorg, svek, kärlek, hat, skrivande, dessa är alltför kopplade till huvudkaraktären. Säg hej till Helena Thorfinns Innan floden tar oss eller Amy Weldmans Paradisträdgården. Där är den yttre handlingen så tydlig att den går att hisspitcha, till och med till en man. Det är inte lätt, men det går. Observera att jag inte säger att jag tycker att kvinnor skriver mer om inre skeenden och enbart känslor men som sagt så pekar de mot personen, handlingen pekar bort från den. För givetvis skriver även män om dessa ämnen. När en man gör det, exempelvis Tomas Bannerhed i Korparna, har han redan ett sånt försprång genom sitt kön att inte ens den “förtvivlan”, “skräck”, “galenskap” och “vånda” som nämns på baksidan står ivägen.

Vill en tipsa om en särskilt bra bok som råkar vara skriven av en kvinna är det därför bra att formulera sina tips utifrån ett skeende, utifrån handlingen. Inte fokusera på berättarteknik, språk, karaktärsbeskrivning och annat nonsens som inte tar bort fokuset från författarens kön. På samma sätt går det att få män att intressera sig för kvinnliga deckarförfattare (även om kvinnliga huvudpersoner försvårar det lite grann). Den “yttre handlingen”, eller vad vi nu ska kalla den, verkar vara den nya pseudonymen. (Låt vara att JK Rowling, som först tvingats bli en initial med sina böcker om Harry Potter, så sent som i april kände sig tvingad att fly in i det manliga pseudonymträsket med sin deckare The cuckoo’s calling, och att Alexandra Coelho Ahndoril fortfarande är Lars Kepler med hela Sverige.)

Nu kommer vi till caset som är upprinnelsen till dessa funderingar. En bok som borde gå att att sälja in tack vare sin yttre handling är Malin Persson Giolitos deckare Bortom varje rimligt tvivel. Baksidestexten börjar såhär:

Jag ger dig en chans att uppfylla det som är varje advokats högsta dröm, säger Sophia Webers gamla professor. Att få en oskyldig man fri. För tretton år sedan mördades en femtonårig flicka. Läkaren Stig Ahlin dömdes till livstids fängelse för mor­det. Men ingen har glömt det bestialiska brottet. Stig Ahlin är känd som en av Sveriges mest hänsynslösa brottslingar. När advokat Sophia Weber bestämmer sig för att hjälpa Stig Ahlin är det för att hon upptäckt avgörande brister i mordutredningen.

Boken har ett typiskt deckaromslag med en död avklädd kvinna och trasig typografi. SvD blurbar positivt på omslaget. DN på baksidan. Det är bestialiskt, det är ett unikt fall. Som det ofta är i genren. Det verkar spännande baserat på det utdrag jag läst. Ändå går det trögt med mitt tipsande. Män lägger tillbaka den på hyllan efter mina pitchar. De väljer något av Jo Nesbö eller Butler och Öhrlund istället eftersom de vet att det är bra sen gammalt.

Men så en dag händer det plötsligt. Jag drar fram det där esset i rockärmen som jag skäms så mycket för. Jag fuskar. Jag tar ett stort steg bakåt för att kunna ta två myrsteg framåt. Jag drar det patriarkala marknadsföringskortet och försöker samtidigt minnas filosofi B-lektionerna på gymnasiet när vi pratade om handlingsutilitarism och konsekvensetik för att samvetet inte ska tynga mig alltför mycket. Hur var det nu? Går det att intellektuellt försvara uttrycket ändamålet helgar medlen? Allt det här sker blixtsnabbt. Jag har redan dragit handlingen, kunden står och väger boken i handen med lite halvrynkad näsa. Den rynkning jag sett så många gånger, då kunden börjar försöka lukta sig till vart Adler Olsens eller Connelys böcker finns. Det är då jag säger det:

– Det är ju hon som är Leif GW Perssons dotter. 

Och det blir lite sådär som när Bruce Wayne och Alfred Pennyworth utbyter blickar i den sista Batmanfilmens slutscen. Kundens ansikte slätas ut, han ler lite och nickar instämmande.

– Ja just det ja, HON ja! Jamen den ska jag nog läsa.