Tidskrifter och tidningar

Vilken böcker recenseras?

Jens Liljestrand svarar på en läsarfråga på Expressen.se idag om hur urvalskriterierna ser ut när det gäller vilka böcker som får en recension. Förutom att jag skrattade högt åt att Jens Liljestrand fortfarande använder ordet “anmäla” för en typ av bokrecension så tyckte jag det var en rätt tråkig redogörelse. Hade varit kul att få veta mer om det som Liljestrand betecknar som ett “ständigt diskussionsämne” och också om hur fördelandet av recensioner går till. Punkten “Boken håller en hög litterär kvalitet” känns lite märklig att förstå för mig som aldrig jobbat på en redaktion, läser redaktören böckerna och bedömer innan de går ut till recensent?

Jag är lite trött i huvudet efter att ha varit uppe sen halv sju imorse och dessutom upprymd över att skunk är tillbaka, men ska försöka lista mina kriterier för vilka böcker jag recenserar (utan inbördes ordning).

• Bokomslaget – Ja jag är så ytlig, det spelar jättestor roll för om jag intresserar mig för en bok.

• Författarens kön – Eftersom män av någon dum anledning får mer plats i kulturjournalistik än vad kvinnor får så försöker jag väga upp det lite genom att recensera fler kvinnor än män här på bloggen. 

• Har jag något vettigt att säga? Oftast har jag alldeles för mycket att säga om varje bok men ibland händer det (både för bra och dåliga böcker) att det bara känns krystat att dra ihop något på bloggen, jag vill säga något personligt om varje bok jag läser eller åtminstone kunna resonera kring något viktigt. Läser jag om böcker jag läst tidigare brukar jag sällan skriva om dessa.

• Recensionsexemplar – får jag recensionsexemplar från förlaget brukar jag prioritera dem i läsningshögen. På gott och ont så tycker jag det är väldigt kul att läsa och skriva om aktuella böcker eftersom många andra bokbloggarvänner kanske gör det ungefär samtidigt.

• Förlag – Läser jag alldeles för många Norstedts eller Bonniers-böcker på rad känner jag mig hjärntvättad och måste leta upp lockande böcker från mindre förlag, någon sorts höftad kvoteringskänsla alltså.

• Boktips – Har någon bokbloggare eller twittervän tipsat extra mycket när det gäller en viss titel så brukar jag också prioritera den.

• Utmaningsfaktor – Om jag tänker att jag ska skriva om en bok här på bloggen så ger jag den alltid en större chans och försöker verkligen att läsa klart alla böcker jag påbörjar. Därför kan jag också välja böcker jag inte skulle läst annars. Det blir ett lite påhittat tvång som gör att jag tvingas formulera mig även om dåliga böcker eller svåra böcker vilket fördjupar läsningen och gör så att det går att hitta något bra i nästan alla böcker. Senaste bok jag utmanade mig med var Elsa Billgrens Vintage, nästa kommer bli Pernilla Berglunds Tilltar. Utan bloggen hade jag inte haft disciplin nog att läsa någon av dessa böcker (däremot verkar inte bloggen hjälpa mig att få till regelbunden klassikerläsning…)

• Tema – Jag älskar att läsa böcker som handlar om samma sak ur olika perspektiv. Jag gillar också teman av slaget: Augustpriset, Debutantpriset osv. men bara i förväg så att själva utdelningen blir rolig att följa. När priset väl är utdelat är det inte kul att läsa vinnaren. Därför har jag både Herta Müller och Mo Yan olästa i bokhyllan men är väldigt sugen på att läsa de segertippade.

Designing books is no laughing matter. OK, it is.

På omslaget av senaste Cap&Design finns bilden från ett bokomslag av Chipp Kidd som han gjort för Bret Easton Ellis.

Kidd är ingen av mina favoritdesigners men roligt att höra om hans arbetsprocess i intervjun i tidningen (som går att läsa gratis i 24 timmar). Även kul att höra hans TED talk. Kolla det här nedanför, han har en viss timing även som föreläsare.

Tji fick du – Agneta Klingspor

Då och då hör man de tråkiga benämningarna “åsiktsmaskiner” och “proffstyckare”. Agneta Klingspors Tji fick du är, oavsett vad man tycker om samtidens entreprenörer i ställningsstagande, så långt ifrån åsiktsmaskin det över huvud taget går att komma. En enda av hennes texter raderar ut irritationen och ilskan jag automatiskt samlat på mig från 10 avsnitt av Ring p1. En enda mening tvättar mig ren från den skrikigt självgoda tonen hos 100 medverkande i Debatt.

Hennes åsikter är inte bara underbyggda med forskning och fakta, egna erfarenheter och känslor – de är överjävligt bra framförda också! Så långt ifrån det som hon kallar “Tji fick du-konst” i boken.

I den industriella åsiktsmaskinsliknelsen är den här samlingen journalistiska texter och krönikor från 1978 fram till idag att betrakta som “limited edition”, exklusiva lyxartiklar jag njuter av. Hur kan hon ha skrivit så mycket bra?!

Först stör jag mig på att texterna enbart föregås av datumet på ett inledande kapitelblad och att inte varje text har publiceringsdatum under sig eller redan i början av texten. Men sen börjar jag uppskatta även det. Som Klingspor skriver i förordet: “[…] men skrev jag inte detta nyss? Nej, för femton år sen. Jamen, det ser ju likadant ut idag, fast mer i full skala.”

Det är otäckt att i de äldre texterna se tendenserna som kommer leda fram till händelser och ideologier som idag fått mer makt. Jag vill ropa bakåt i tiden: snälla stoppa det här innan det går för långt.

Jag som inte upptäckt Klingspor förrän nu känner att jag vill skicka henne flera A4-sidor med ämnesförslag för att få hennes blick på saker. Det finns en annan författare jag känner så för, som jag tror kan skriva intressant och överraskande om vad som helst, och det är Joan Didion. Klingspor är på samma sätt unik i det att hon kan börja i en ände, passera genom olika länder, skämta, göra ställningstaganden för och emot, göra observationer och delta, och slutligen landa i en helt annan ände och ett annat ämne utan att det känns rörigt och ologiskt.

Jag har aldrig läst så politiska texter som samtidigt innehållet sånt oerhört bra språk. Snön är “kritvit som på 50-talet” när hon besöker Vindeln för att konstatera att Norrland håller på att “avkvinnas”. Hon döljer sina “tandläkarbesökta tänder” när hon besöker EU:s utkant på La Gomera, raderna innan har hon velat pussa en kackerlacka och ytterligare några rader innan belyst massturismens problem. Detta hinner hända på knappa 2 sidor. Efter 237 sidor känns det som att jag upplevt ett helt liv och lärt mig massor som jag inte kände till tidigare, samtidigt har jag njutit hela vägen och är inte ett dugg mätt på Klingspors texter, jag vill bara ha mer mer mer!

Atlas bokförlag 2013
ISBN: 9789173894234 Sidor: 237
Omslag: Lotta Kühlhorn
Danskt band: Fritz Ståhl, Bokus, Adlibris, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris, Via Godhandling
Finns den inne på biblioteket?

Länktips

Foto: Emma Gray Munthe

Har läst ovanligt många bra grejer på www:en sista dagarna, här är några av dem:

Galago startar flumskola är en bokcirkel på scen som kommer bli podcast. I första avsnittet kommer de prata om Fredrik Reinfeldts Det sovande folket som bland annat beskrivs som sedelärande “science fiction”.

Så blir biblioteket ett regnbågsbibliotek Anna-Stina Takalas korta konkreta råd om hur barn, ungdomar och andra låntagare ska slippa känna sig konstiga och utanför på bibbly bara för att de inte uppfyller en norm.

Det kom ett brev av Karin Alexandersson som alltid skriver personligt och bra om att leva med litteratur på Svensk bokhandels site. Igår om  när hennes barn skrev brev till en författare som skrivit om just ett barn som skriver till en författare.

Nöden har ingen lag eller Varför jag inte bör vara litteraturvetare eller När jag hittade på en författare Känner ni till poeten Cecily de Hethen? Om inte så läs denna underbara text i bokbloggen Sagas bibliotek.

Joaquin Phoenix: ‘I feel like Santa Claus’ Det löjliga i de ödesmättade och pretentiösa frågor som skådespelare och andra människor i underhållningsindustrin får blir så tydliga i den här Guardianintervjun som i ingressen utlovar en Phoenix som “talks about Baudelaire”.

Vad är det kulturjournalisterna väntar på?

Den annalkande “tidningsdöden” tror jag inte ett dugg på. Jag tror att det framför allt är en finansieringsmodellsdöd men det låter ju inte lika klatschigt. Vill tidningarna dock fortsätta få nya läsare får de däremot skärpa sig snarast och sluta faila när det gäller texter om digital kultur.

Fail #1: http://www.svd.se/kultur/vad-ar-det-lasarna-vantar-pa_7810802.svd 

Ja vad är det alla väntar på när det gäller eböcker? Om jag inte redan hade läsplatta (som jag älskar och funderar på att bygga en liten säng till) och satt mig in i vad eböcker är skulle jag ALDRIG ha gjort det efter texten i Svenskan. Ett tips till Sam Sundberg: tycker du att det är på tiden att vi börjar köpa dyra teknikprylar och köpa digitala filer så förklara VARFÖR vi ska göra det istället för att hänvisa till att bibliotekarierna nog har koll (ja de har sjukt bra koll men borde inte du ha det eller åtminstone skaffa dig det också?). I hela texten finns inte ett enda argument till varför det är kul och bra med eböcker, förutom att det säljs massor i USA.

Fail #2: http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/asa-beckman-nu-ar-de-nya-forfattarna-rattmatigt-forbannade

“Utan att avslöja för mycket om redaktionens arbete skulle jag säga att det genomtänkta uteslutningsarbetet inte riktigt hinns med.”

Det är lite märkligt att Åsa Beckmans försvar till varför etablerade kulturjournalister inte tittar mer på litteratur som inte ges ut av stora förlag i fysisk bokform går ut på att de inte har en djävulsk plan (såna tar tydligen mycket tid att utforma). Är det tidsbrist som gör att de ser litteratur som enbart något i bokpärmar från etablerade förlag? Vad är det som inte hinns med? Att googla? Samma tips här: förklara gärna vad det är som tar sån himla tid när det gäller att upptäcka nya former för litteratur. Jag menar det verkligen, det vore på riktigt intressant att läsa.

Man behöver inte ha en “djävulsk plan” för att utöva makt. Det mesta maktutövandet i övriga samhället tror jag sker eftersom man följer redan upptrampade stigar, även kallat “fördomar”. Man kanske väljer bort någon med ett lite annorlunda namn när man ska tillsätta ny tjänst, som gammal gubbe kanske det känns enklast att välja en annan gammal gubbe till styrelseposter. Att man bara tittar på de stora förlagens utgivningsschema är kultursidornas motsvarighet. Att ha sån barnslig syn på maktutövande att tycker jag är IG för DN.