Samlande

Jag minns alla mina favoritförfattare och hur jag försökte komma på något vettigt att säga till dem

Okej, här är mina topp tio mest minnesvärda möten med författare:

10. Människans bästa vän.
Jag får boken Anna och mats bor inte här längre signerad i förlagsmonter på bokmässan och eftersom jag aldrig läst något av Helena von Zweigbergk så berömmer jag henne för hennes program om hundar som jag följt slaviskt i P1. Jag säger att jag älskar programmet och hon pausar för att titta upp: “Vad roligt, ja jag skulle vilja göra en fortsättning, jag har faktiskt pratat med PO om det, vänta ska vi se jag tror han är här någonstans. Nej, han är upptagen, men han var precis här och tyckte att vi skulle göra ett nytt program ihop och då sa vi att nästa gång får vi göra ett program om små hundar.”
Dedikation: “Till Markus /varmaste hälsningar/ Helena v Z”

9. I’m your  biggest fan.
Jag ambushar Caroline Ringskog Ferrada-Noli efter ett monterprogram på Expressens scen. Och med ambushar menar jag att jag står som en panelhöna och inväntar det läge när eftersnacket med de övriga samtalsdeltagarna bakom kulisserna (läs: bakom en Expressen-vepa) är över men hon inte hunnit ta sig därifrån på väg mot nästa punkt. Jag håller boken Naturen (som jag älskar) med min vänstra hand så att jag hela tiden kan hålla min andra han torr från nervöst handsvettande ifall att hon kommer ta i hand. Mötet är kort, hon verkar förvånad eftersom det inte är boksignering på schemat. Jag säger att jag hoppas att det kommer att komma en ny bok. Hon säger att hon också hoppas det, att hon skriver på den nu. Därefter säger jag en gång för mycket att jag älskar hennes bok, stämningen blir lite stel (förmodligen mest mitt fel) och vi tackar varandra och går vidare.
Dedikation: “Till Marcus / från / Caroline Noli / (tack)”

8. Guds känsla för stil
Jag och min mamma hamnar långt fram i Schyffert/Lindström-kön för att få Ljust och fräscht signerad. Värt att veta: vi har båda råkat klä oss i svart kostym med vit skjorta.
Lindström: “Ojdå, hur ska jag signera åt er, kanske på framsidan, ska jag rita nåt, här har vi ju uppenbarligen att göra med esteter”
Min mamma: “Du tycker inte att vi ser ut som bibelförsäljare då?”
Schyffert: “Är ni från Sundsvall?”
Jag: “Nej, Kalix.”
Schyffert: “Åh nej åh nej vad fel jag hade.”
Lindström: “De pratar ju rikssvenska med oss för att vi ska förstå”.

7. Tacksägelsedagen
William Eggleston närvarar vid vernissagen på sin retrospektiva utställning på Göteborgs konstmuseum. Under invigningstalet avbryter, den kostymklädde och ständigt leende, Eggleston talaren säkert 10 gånger för att gå fram, tacka så mycket för att han fått komma hit och för att utställningen blivit så bra tack vare all hjälp han fått. Efter en stund vågar publiken skratta och det blir så kallad uppsluppen stämning. Efteråt signerar han vid museishopens lilla bokbord. Kön är enorm. Han tackar mig så himla mycket för att jag kom och verkar genuint lycklig över att jag kommit dit. Hans son tackar mig också för att jag kommit.
Dedikation: “William Eggleston”

6. För naket för moderaterna
Det är otroligt varmt under vernissagen på Anna Claréns utställning på kulturhuset i Stockholm. Åter igen planerar jag att ambusha en idol. Jag har kostym på mig vilket är helt fel klädval då jag svettas halvt ihjäl. Det enda som det pratas mer om på vernissagen än värmen i lokalerna är ryktet om att moderaterna ska ha hyrt lokalen för bara några dagar sen och då begärt att de fotografier där människor är nakna ska plockas ner, vilket också skett enligt ryktet. Ambitionerna med kostymen till trots så har jag av outgrundlig anledning valt att ta med mig Claréns bok Holding i en icakasse. Jag kommer på det absurda i situationen och går iväg för att slänga påsen. När jag kommer tillbaka så tycker min lärare (som känner Clarén) att jag ska se till att få boken signerad. Hon leder fram mig och presenterar mig. Jag får boken signerad och får också höra att några ska vidare på middag. Jag och mina klasskompisar blir också medbjudna för att ta en drink. Eftersom min kasse nu är borta blir jag killen på drinkminglet som går runt på en bar i SoFo med en bok under armen.
Dedikation: 071206 / TILL MARCUS / Anna Clarén

5. Glittering Goldie
För att få en signerad bok av Don Rosa är det nästan ett krav att vara på plats 1½ timme innan. Det var jag på bokmässan förra året och kom på tredje plats i kön. För att få en teckning ritad av Don Rosa måste du först få signaturen, sen ställa dig längst bak i kön igen och därefter kan du få en originalteckning of your choice ritad. Därefter kan du ställa dig längst bak igen för att nu få ännu en bok signerad (den första var till din bror), därefter kan du ställa dig längst bak i kön igen för att få en teckning även till dig själv.

Den drygt fyra timmar långa procedurern är dock värd det, du kommer få två kövänner som är väldigt trevliga, du kommer få prata lite med Per Naroskin och Sissela Kyle (som kallade sig själva “fans” men nöjde sig med en signatur!), och du kommer få diskutera Charles Bukowskis hat mot Musse Pigg tillsammans med Don Rosa himself. Mycket nöje!

4. Sophie Calle
Så himla stort att få ha träffat henne bara. Finns egentligen inte mer att säga. Så himla inspirerande! Jag stod först i kön på Göteborgs konsthall när hon precis fått Hasselbladspriset. Jag hade knappt några pengar alls men köpte den mindre utgåvan av Double Game, en bok som förmodligen är den bästa konstbok jag någon sett.
Dedikation: “For Marcus / S. Calle”

3. Egoboost
På gymnasiet var antologin Fittstim tillsammans med tidskriften Darling det som gjorde att jag blev feminist. Två av mina absoluta favoritromaner någonsin är Flickvännen och Alltings början. Därför tog jag bilen några mil till Kinna när Karolina Ramqvist skulle läsa där. Jag var där en timme innan ifall att jag skulle haft svårt att hitta eller varit tvunget att stanna och byta däck eller något liknande. Jag gick runt i villaområden och låtsades att jag inte hade fönstertittarsjukan. Efter en jättefin uppläsning går jag fram och köper två böcker och ber att få dem signerade. När Ramqvist frågar vad jag heter och jag säger mitt namn undrar hon om det är jag som gjort “den där litteraturlistan“. Jag typ dör. Därefter pratar vi om den bok jag inte lyckats hitta på listan. Och också om hur hon inspirerats av djur och natur i boken.
Dedikation: “Till Marcus / med tack för den fina recensionen och listan!  / Karolina”

2. Två arbetarklasshjältar möts
De två längsta signeringsköerna jag sett har varit till ett av Bonniers signeringsbord. Senaste var det vid Caitlin Morans signering i höstas på Bokmässan. Första gången var när Ulf Lundell för två år sen signerade. Jag var långt fram i kön, köpte två böcker och under tiden han signerade dem förklarade jag hur jag brukade läsa om Värmen fler gånger under tiden när jag var arbetslös och bara mådde dåligt hela tiden och hur den boken hjälpte mig på något sätt. Han smäller igen boken som han precis signerat, räcker dem till mig och klappar mig försiktigt på axeln några gånger och säger: “Det är bra, det är bra.”
Dedikation: Till Marcus / Ulf Lundell / 24 – IX -2011″

1. Sexbekännelse på kommunisthotell
Efter att Lyssnarjuryns romanpris delats ut under pompa och ståt gick vi i juryn, tillsammans med pristagaren, tillbaka till baren på Hotell Gästis som är både känt och ökänt för sitt Leninbad. Jag beställer, betalar, och går och sätter mig vid ett bord. Vid ett bord en bit bort sitter någon som liknar Eija Hetekivi Olsson. Jag tänker att det omöjligt kan vara hon eftersom hon inte varit med på utdelningen. Efter en stunds velande går jag fram till hennes bord, ber om ursäkt för att jag stör, frågar om det är hon som är hon. Därefter säger jag vem jag är, att jag ingått i juryn, och att jag älskar hennes bok och att jag röstade på den som vinnare i finalomröstningen. Hon säger tack, vi skakar hand. Hennes handslag är typ 25 gånger starkare än mitt. Hon är cool som en rockstjärna. Coolare. Hon förklarar att hon inte hade en aning om att utdelningen var i Varberg, och verkligen inte visste att vi skulle bo på det här hotellet. Jag säger ursäkta för att jag störde, igen, och går tillbaka. Några timmar senare har min sambo allierat sig med Hetekivi Olsson i rökrummet och kommer och hämtar mig vid bordet. Hetekivi Olsson vill att jag ska berätta om hur jag och min sambo träffades, hur vi blev kära, om hur jag var som tonåring, om första gången jag hade sex och mycket annat. Jag berättar och avbryter mig själv flera gånger och ifrågasätter om det här verkligen är intressant. Hennes ögon lyser och hon lyssnar uppmärksamt. “Berätta mer” säger hon bara och jag berättar vidare. När baren stänger och vi blir utschasade av en väldigt ursäktande personal lägger vi till varandra på facebook och säger hejdå. Jag och min sambo går tillbaka till rummet och där visar hon det cigarettpaket hon fått av Eija. Jag ber på mina bara knän om att få paketet vilket jag får och har behållit än idag som ett minne av en väldigt märklig och supertrevlig kväll.  

Förlåt mig bankkontot, ty jag har fyndat

Jag antikvariatssurfade och hittade Margit Abenius bok Drabbad av renhet om Karin Boye som tillhört Solveig Nellinge. Nellinge var förläggaren som breakade t.ex. följade författare i Sverige: Karen Blixen, Doris Lessing, Gisèle Halimi, Marie Cardinal, Margaret Drabble, Edna O´Brian, Anaïs Nin, Sylvia Plath. Läs mer om henne här: dn.se/kultur-noje/forlaggaren-bakom-jelinek

Coolt va!

Svenska bokförlag: Tänk innanför boxen!

Har inte riktigt ältat detta nog: jag jobbar i bokhandel nu!!! Vikarie i den lila boklådan på Landvetter flygplats för att vara exakt. Alla vet hur resande och läsande hör ihop men det blir extra tydligt nu när jag träffar läsande människor på resande fot varje gång jag jobbar. En del läser bara en gång per år och det är under semestern, de köper en hel bunt med böcker att ha i solstolen nu när de äntligen har tid. En del reser fler dagar än vad de är hemma och säger att de inte skulle klara sig utan böcker. Det kräver olika tipstekniker: peka ut de allra senaste nyheterna till vissa och försöka sammanfatta ett helt års utgivning för vissa. Det är kul, och lite läskigt fortfarande, alltid nervöst att vara den nya.

Apropå på läsande och resande är det därför att jag hittar Penguins tunnelbanebox som firar den engelska tunnelbanans 150:e födelsedag med en box där olika författare och skribenter fått skriva vad de vill bara det är kopplat till tunnelbanan. 15 000 ord per bok och varsin tunnelbanelinjefärg och så får de välja omslagsbild själva till en stramt snygg penguinpärm.

Bra idé! Och något jag hoppas vi kommer få se mer av i Sverige snart – temaboxar. Är det något förlag jag tror skulle kunna ro iland ett lika fint projekt så är det Novellix men självklart är även alla ni andra välkomna. Sätt fart!

Här finns boxen hos Adlibris respektive Bokus.

När jag fick Martina Lowdens autograf i en förstautgåva

Det här var en lördag i mars 2007 och feministbokhandeln vänder sig om hade fortfarande inte lagt ner. Några dagar tidigare hade jag varit där och köpt en diktsamling av Christine Falkenland på rekommendation från hen som stod bakom disken. Jag fick med en flyer som bjöd in till författarkväll med Dj:s och uppläsningar, kort sagt sånt jag aldrig vågat gå på och fortfarande inte vågar gå på. Men då hade jag kommit ungefär halvvägs i mitt biblioteksexemplar av Martina Lowdens Allt och fick hög puls. Det var inte bara en bra bok, det var en fin bok, en bok jag ville äga. Jag hade snott ett nummer av tidningen Connoisseur (som enbart skickas ut till människor med en årsinkomst över 1.2 milj) på en gård där jag och min sambo varit på turridning med islandshästar några veckor tidigare. I tidningen fanns en text om att samla böcker. Förutom en massa tjafs om läderband (som jag troget min vegetariska livshållning skumläste) nämndes förstautgåvor och dedikationer, min puls gick upp varje gång jag tänkte på detta med en samling förstautgåvor.

Allt hade belönats med debutantpriset och hypen var ett faktum. Vart jag än gick var den slut. Det var för kort om tid för att hinna få den från en internetboklåda. Till sist hittade jag den på det som då hette Wettergrens. Den var dyr och jag (över)levde på alfakassa. Jag gömde det sista exemplaret bakom några inbunda tegelstenstjocka livsverk i lyrikhyllan och fortsatte leta efter en billigare. Mot eftermiddagen hade jag plöjt igenom alla boklådor jag visste om. Jag återvände till den orörda lyrikhyllan och kom fram till att gröt utan sylt och mjölk nog ändå innehåller nog med näring.

På lördagen var jag i alldeles för god tid på Kafé Publik. Jag var där ungefär en timme innan utsatt tid. Jag köpte en chokladboll och en coca cola för alfakassepengar som vid det laget dykt upp. Jag svepte coca colan av nervositet, jag satt vid ett bardiskliknande bord som vätte ut mot gatan. Det började droppa in människor med kulturella glasögonbågar och hemsnickrade frisyrer, de beställde te. Min imperialistiska kolsyrade dryck kändes som om dess hemliga ingrediens enbart bestått av vätskedrivande kemikalier. Jag vågade inte fråga vart toaletten fanns. Jag satt kvar, plågade mig en stund till, tänkte att det nog snart skulle börja och att den kissnödiga känslan skulle sjunka tillbaka. Det hade gått sju minuter.

Martina Lowden dyker upp, hon har ett helt följe med sig. Ett entourage av kvinnor. Närmare hip hop-glamour har jag aldrig befunnit mig varken förr eller senare. De satte sig i en av sofforna längs väggen. Lowden satt i mitten, alla svärmade runt henne. Jag skulle omöjligt våga gå fram och be om en autograf. Jag hade ingen smartphone att blippa med. Jag hade enbart med mig hennes bok. Skulle hon bli smickrad om hon såg att jag satt och läste den eller skulle det bara vara sjukt? Jag stirrade ut på andra långgatan som var helt öde. Johannes Anyuru kommer gående, han röker en cigarett. Jag känner igen honom eftersom han några år tidigare uppträtt på Pite dansar och ler under en riksteaterturné. Pite dansar och ler är en stadsfestival med öltält och souvas och ungefär 33% av allt som händer där skulle kunna bli en jätterolig sketch om humorgruppen Klungan spelade upp det i oförvanskat skick. Ingen hade kommit till Anyurus uppträdande då. Bara jag. Det kändes oerhört jobbigt att vara där, som att jag som enda person bara gjorde fiaskot värre. Det skulle för alltid finnas ett vittne liksom. Några minuter innan han gick upp på scenen så satte sig ett gäng på 3-4 personer ner på gräset framför scenen. Jag pustade ut lite. Anyuru gick upp, tilltalade gruppen direkt. Frågade om han skulle köra ändå. De ropade ja. Han tittade på mig och frågade i mikrofonen om jag ville att han skulle köra fastän det bara var jag, ljudteknikern och hans turnéledare där. Jag sa givetvis ja. Han verkade glad, läste som om han gjort uppläsningar hela livet och som om vi som satt där var några hundra.

Och nu står han alltså framför mig med enbart en glasruta framför. Ska jag gå ut? Tacka för att han var så bra en gången? Be om ursäkt å norrbottens vägnar? Låtsas som att det aldrig hänt? Han dricker snabbt upp “en lunga rök”, fimpar och kommer in. Vinkar åt Lowden. Jag tycker det är märkligt att de känner varandra men när jag hör fragment från deras konversation förstår jag att de nog aldrig träffats innan. Jag känner mig cool, en av de som varit på plats när litteraturens avantgarde möts. Det känns historiskt. Någon dag kommer dessa människor sitta i akademier, leda samhällsdebatten, bryta gränser, vara mytomspunna. Och jag har varit där och sett vilket te de beställt.

Min kissnödighet trumfas enbart av min rädsla för att Anyurus samtal med  Lowden bara gör min autografförfrågan mer och mer omöjlig för varje minut. De sitter och pratar en lång stund vid ett bord. Jag reser mig snabbt upp och går fram, saxar in benen mellan folks tygpåsar som hänger på stolsryggarna. Håller fram boken innan jag säger något för att slippa harkla ur mig ett ursäkta.

Lowden tittar på mig, Anyuru tittar på mig. Jag säger att jag skulle tycka det var jättekul att få boken signerad, att jag gillar den väldigt mycket. Jag tänker att Anyuru ska säga något ironiskt eller lite skämtsamt pikande, så som jag märkt att folk kan bli vid signeringsbord konstigt nog. Jag tänker att Lowden crew ska tycka att jag är fånig. Jag tänker att Lowden ska säga att sånt där får vi ta sen, efter uppläsningen. Men allt går bra. Hon verkar genuint glad och frågar om det är ok om hon skriver redan på försättsbladet. Hon frågar hur jag stavar mitt namn. Lowden crew fortsätter prata om sitt. Anyuru tittar på henne och pausar samtalet de nyss befunnit sig i, vänder sig mot mig: 

– Ja visst är den otroligt bra!

Själens blåmärken – Françoise Sagan

“Det är inte litteratur, inte någon verklig bekännelse, det är någon som skriver maskin därför att hon är rädd för sig själv och för skrivmaskinen och för mornarna och kvällarna o.s.v. Och för andra människor. Det är allt.”

Det är med viss tvekan jag placerar den här boken i genren “böcker om böcker”. Själens blåmärken handlar om ett svenskt syskonpar som lever ett kringflackande liv i Paris samhälle. Tänk tidiga Per Hagman-romaner, typ Pool. De har blåmärkta själar men de gör allt för att leva sorglösa ytliga liv på nattklubbar, caféer, i lägenheter som andra bekostar åt dem och så vidare.

Det är klassiskt Sagan, det säger hon till och med själv i de självbiografiska delar som avlöser romanens kapitel då och då. Där pratar hon om sitt liv, om  debutromanen (som hon kallar uppsats) och om livet som författare, om skrivande, om sina litterära idoler (spoiler alert: Proust), om sin ångest, om sitt drickande, om politiska övertygelser. Hela tiden med en lättsam ton innan hon återvänder för att “umgås” med sina karaktärer, som hon också diskuterar i de självbiografiska delarna.

Det här är verkligen inte en bok för den som inte redan gillar Sagan. Men gillar man henne tycker jag att man ska läsa den. Inte så mycket för romanen i boken utan för den karaktär hon gör sig själv till i de övriga kapitlen.

På samma sätt hon själv beskriver att hon umgås med sina romankaraktärer känns det som “karaktären” Sagan är nödvändig för att man ska uppskatta den här boken. Hon var tidig med att vara personlig, privat, politisk och om att prata om ämnen som ingen, framför allt inte en ung kvinna, skulle prata om; sex, sexuell läggning, pengar, bortslösandet av pengar, sprit och självmord. Att hon kan prata om allt detta på ett väldigt öppet och fördomsfritt sätt och sedan kvickt byta spår till att skriva uppskattande om borgerliga traditioner och lyx och flärd och sportbilar, tror jag gjort att hon glömts bort lite som den politiska författare hon var genom hela sin karriär.

Albert Bonniers förlag 1973
ISBN: 9100382663 Sidor: 166
Översättare: Britt Arenander
Omslag: Bo Bergling
Finns ej som ny i svenska nätbutiker.
Begagnad på Bokbörsen
Finns den inne på biblioteket?