Samlande

Jag mötte Horace

Ja det här inlägget blev lite långt. Men gillar du pinsamheter och finkultur så håll ut.

Det här var för 5-6 år sen. Jag hade läst Horace Engdahls Meteorer säkert 5 gånger till och från jobbet jag hade på en biltvätt i Kungsbacka som jag vantrivdes på. Jag tvättade för hand i en underbemannad nergången tvätthall där den enda sociala kontakten var stressade eller elaka gubbar med tjänstebilar de hade samma känslor som en WWF-volontär (eller @kaospatrullen) har för fridlysta pandor.

En gång drog jag över min lunchtid bara för att se Peter Siepen framträda i en outlet som låg i närheten. Han log mot mig och vi pratade lite. Om vad minns jag inte. Jag var konstant utmattad vilket gjorde att jag inte orkade läsa på pendeltåget eller när jag kom hem. Siepens leende var förutom min fina sambo den enda mänskliga kontakt jag hade.

Och så hade jag Meteorer. Det är en sorts fragment-/aforism-/skiss-bok över tankar och känslor och böcker som jag lånat på biblioteket och sedan köpte i förstaupplaga efter att med besatthet bevakat antikvariat.net. Den gav mig en känsla av att fortfarande ha en intellektuell tankeverksamhet fastän den var så lättläst. Dessutom handlar den bitvis om utsatthet vilket jag kände igen mig i minns jag.

När jag slutat på jobbet efter ungefär ett år och det var bokmässa skulle Horace Engdahl vara med som panelmedlem på en av scenerna. Jag gick dit endast 10 minuter innan för jag var inte särskilt intresserad av de andra panelmedlemmarna eller vad föredraget handlade. Jag tänkte att jag skulle försöka haffa honom efter scenprogrammet var över och tacka honom för hans fina bok och berätta om vad den betytt för mig. Jag hade även med mig boken som jag hoppades få signerad. Han var inte aktuell med någon bok det året så i hemlighet tänkte jag högfärdigt att han till och med kommer bli imponerad av förstaupplagan, och att jag tagit med den och dessutom letat upp honom, skulle jag få tillfälle planerade jag även att försöka få in att jag läst den till och från biltvätten eftersom jag fick för mig att han skulle uppskatta att en riktig arbetare (om än uppsagd) läst hans bok.

Just det sistnämnda är så pinsamt att jag inte borde skriva det.

Nästan framme vid scenen kommer han upp sidleds bredvid mig från författarsällskapens montrar. Han går snabbt och jag ser hur en kvinna som möter honom hinner före mig med att stoppa honom. Hon letar efter något i sin väska. Jag blir supersvettig av nervositet men eftersom det fortfarande borde finnas tid innan scenframträdandet att skriva i min bok går jag fram, ursäktar mig och frågar om han hinner skriva till mig. Jag står snett bakom honom och är rädd för att han ska hinna springa iväg om jag inte ger mig till känna. I min hybris där jag är den bästa groupien han haft tänker jag mig att han ska svara “javisst, självklart” eller något liknande. Så som författare på mässan brukar svara.

“Ja men nu får du vänta lite. Den här damen är före.” är det svar jag får. Med en röst som balanserar på knivseggen mellan aristokratisk artighet och skarp tillrättavisning à la prästen i Fanny & Alexander.

“Javisst, självklart.” svarar jag. Svettig som fan nu och förmodligen röd i ansiktet.

“Sådär, tack, ja nu ska vi se här, vad heter du? Med c då? Jasså den här utgåvan ser man inte ofta. Den är sällsynt.”

“Jag tycker verkligen att den är jättebra. Jag har läst den säkert 10 ggr” (överdrift i panik / försök att släta över min missförstådda trängsel).

“Jasså ja, sådär ja. Tack så mycket.”

“Jag läste den jämt… På väg till jobbet… Tack så jättemycket…”

“Tack ska du ha.”

Ridå.

Eftertextsmusik: There goes my hero – Foo Fighters.

Ett blogginlägg om mina dyrgripar i bokhyllan och berättelsen om när jag träffade Bob Hansson

Jag tyckte det var en så rolig idé att lista sina dyrgripar att jag tänker sno den briljanta idén av Sagas Bibliotek. Det passar extra bra just nu eftersom jag inte har så mycket tid till lustläsningen eftersom jag mest plöjer kurslitteratur som inte är så kul att skriva om här. Och så har jag ju faktiskt haft anledning att äntligen samla min blygsamma men älskade samling av dyrgripar i en och samma bokhylla som nyligen blev klar.

Först en kort introduktion till mitt samlande. Jag läste en artikel för en massa år sen om boksamlande i miljonärstidningen Connoisseur i samband med att jag var med min sambo och red islandshäst utanför Katrineholm och hyrde ett hus av miljonärerna som ägde hästgården. Framför brasan låg jag mör i kroppen (det var första gången jag red) på kvällen och läste om förstaupplagor och skick och dedikationer hit och dit. Jag insåg direkt att det inte var antika läderband jag ville samla men priniciperna med samlandet fascinerade mig eftersom jag alltid älskat att samla allt från hockeykort till luktsuddgummin och stenar.

De kommande åren har jag framför allt inriktat mig på följande:

• Svenska förstaupplagor av samtida romaner som jag försöker få signerade vid uppläsningar och på bokmässan.
• Allt av Françoise Sagan jag kan hitta på antikvariat
• Allt av Vincent Gallo jag kan hitta på nätet
• Fotoböcker, både signerade och osignerade

Här är första dyrgripen i min serie om mina dyrgripar:

Bob Hansson – Här är vi
Jag hade läst Bräcklighetens poetik åtminstone 5 gånger under sista året på gymnasiet och trots att jag “störde mig” på Bob Hansson av någon fördomsfull anledning så älskade jag boken. När jag direkt efter gymnasiet började på en skrivarkurs på en folkhögskola in the middle of nowhere skulle vår klass vid ett tillfälle vara förpoeter till Bob Hansson på ett bibliotek. Jag var (och är) alldeles för nervöst lagd så jag satt enbart i publiken. Men jag fick skjutsa Bob i min Volkswagen Jetta de 2 milen till biblioteket. Han bläddrade igenom mina skivor i handskfacket och berättade att han var jättedålig på att komma ihåg folk han träffat och att han skämdes för det. Han var också imponerad över att jag hade bil.  Jag mös av stolthet.

Jag vågade knappt säga något alls och satt mest och försökte komma på något roligt att säga.

Efter uppläsningen som genomfördes av mina begåvade klasskamrater och av Bob var det signering. Mycket riktigt fick han fråga mig vad jag hette trots vårt möte i min Volkswagen och valde att skriva in en mening tillsammans med sin signatur på försättsbladet:

“Jag heter marcus sa han / o fan / jag tror honom /på honom / oxå / fan /jihoo”

Till min blivande sambo, som då var min klasskompis och en av de som vågat vara förpoet (och gjort det jävligt bra dessutom) skrev han något fint om discot i hennes ögon tillsammans med signeringen. Jag blev väldigt svartsjuk över att jag inte kunde skriva något så fint till henne.

Efteråt gick vi vidare till en pub, Bob kom med, jag ansträngde mig för att hamna på stolen bredvid honom, något som jag genant kan erkänna enbart eftersom det gått så många år och borde vara preskriberat vid det här laget. Han satt och knapprade på en lastgammal mobil, beställde in en stor öl, gick ibland ut och ringde. Han var otroligt lågmäld och trevlig. Bob gick efter bara en timme ut i den kyliga natten för att ta tåget hem.

Jag och min klasskompis – min blivande sambo, som jag redan då var kär i som ni ju såklart redan förstått, åkte hemåt i min Volkswagen. Kanske var det den kvällen som årets första snö kom, kanske lyssnade vi på Bryan Ferrys Slave to love. Det är inte sånt man lägger på minnet när man åker hem efter en poesiuppläsning, med någon som har discot i sina ögon bredvid sig.

Boksmälla

Glittering Goldie – originalteckning av Don Rosa.

Ja bokbloggaren Eli hade rätt när hon på Brombergsminglet förklarade att det finns något som heter Boksmälla. Jag skrattade lite oförstående. Efter två dagar förstår jag vad hon menar. Men det är fortfarande väldigt kul och jag fortsätter att träffa roligt folk. Igår fick jag följa med och fika med Pocket Shop-maffian som inte bara verkar vara språkgenier som också läst 92% av världslitteraturen utan också är väldigt roliga och snälla.

Idag hängde jag mest i Don Rosas signeringskö där jag träffade människor som var långt mycket mer kunniga än mig när det gäller signeringar av Rosas magnitud (först signeras boken ifråga, sen går man och ställer sig sist i kön, nästa gång man kommer fram ritar han en teckning of your choice, vill man ha ytterligare en bok tecknad + signerad får man ställa sig sist igen, detta eftersom ingen ska bli utan signering).

Eftersom boksmällan börjar sätta in ordentligt som sagt blir det bara några Sapfoaktiga-fragment från dagen:

• Nina Lekander uttalade sin besvikelse över författararvodena inför sin intervjuare tillika förläggare Eva Gedin på F5-scenen varpå Gedin replikerade: “Men du har ju fått bra recensioner”.
• Don Rosa visste inte vem Charles Bukowski var trots att han och Hank båda alltid tyckt att Musse Pigg är tomma skal.
• Sissela Kyle hånglade med sin man Per Naroskin i signeringskö i Egmont-montern.
• Jag hann inte köpa ett Zombieporträtt idag heller i Apart Förlags monter. Imorgon förhoppningsvis.
• Vem var han som bar runt på en Gröna Lund-stor mjukis-Alfons?!
• Mannen i tweedkostym som tog två nävar Svenska Akademin-karameller – det finns vittnen.
• Känns det inte som att det här Nordentemat förvandlats till Erotiktema? Men vart är männen i bar överkropp som gick omkring förra året? Och vad var det som de gjorde reklam för?
•  Mannen som uppe bland matmontrarna demonstrerar en vattenkran som kokar vattnet supersnabbt: i hela Vertigos utgivning finns det en sån märklig karaktär som dig. Snälla skriv självbiografi!

Imorgon tar jag med mig min mamma till mässan. Hennes krav är att vi är där när det öppnar för att få bra platser på Minecraft-seminariet.

Min nya bokhylla

Äntligen är min Penguin-bokhylla klar. Efter veckor av svordomar och motgångar. Eller nja, inte helt klar, det återstår lite målning här och där men jag kan inte hålla mig från att visa den för er boknördar längre!

Jag ville ha en bokhylla med luckor så att jag kunde skydda min lilla samling signerade och extra älskade böcker från solljus och busiga katter och eventuella klåfingriga gäster. Jag behövde också kunna gömma undan min fula skrivare/skanner. Eftersom jag inte hittade någon bokhylla med rätt mått så fick jag göra en själv, trots att jag har tummen mitt i handen och valde syslöjd i skolan.

Den blev lite småskev på sina ställen men jag hoppas att Karin Boye i sin himmel inte blir sur för det.

Bonustrivia: Här finns det en text om Signe, som är en släkting till mig samt den första ägaren av skrivmaskinen: www.kulturarvostergotland.se/Article.aspx?m=332418&a=335205

Moderna tider i Kinna – Uppläsning av Karolina Ramqvist och Niklas Mesaros.

Tävlingen är flyttad hit: http://www.marcusbiblioteket.com/?p=3973

Kvällens premiär: första gången jag sportade min tygkasse (hade med mig två böcker för signering).

Kvällens nästanpremiär: andra gången någonsin (!) som Ramqvist läste offentligt ur Alltings början. Och jag var där!!!!!!!

Kvällens hot: om det blir ljudbok av Alltings början kommer jag starta ett medborgargarde mot förlaget om inte Ramqvist själv får stå för uppläsningen (många i publiken blundade till och med, med ett leende på läpparna, under uppläsningen, så bra är hon).

Kvällens märkligaste: – “Dig är jag lite nyfiken på.” En av kvinnorna, som jag tror var involverad i arrangemanget (och cirka dubbelt så gammal som mig), approachar mig oväntat.

Kvällens märkligaste #2: – “Varför då?” Utbrister jag skrämt och förvånat.

Kvällens märkligaste #3: Jag får inget svar, men däremot en broschyr om kulturevenemang i Kinna.

Kvällens katarsis: Jag får veta att boken om glasögonbjörnar som jag aldrig lyckades hitta, trots timmar av letande inför sammanställandet av den kompletta litteraturlistan, är en fiktiv roman. Aaaah…

Kvällens David Beckham: Niklas Mesaros, poetry slam-mästare – talangfull, deffad och trevlig i vitt linne med snygga tatueringar.

Kvällens varmaste: stämningen på Café skrädderiet var enormt familjär och trevlig.

Kvällens föregå-med-gott-exempel: Efter uppläsningen fick Ramqvist och Mesaros ingen glaskonst som tack, inte heller blommor, inte heller någon lokalproducerad souvenir. De fick en kasse med böcker av biblioteket! Så ska det se ut.

Kvällens snällaste: JAG! Eftersom jag hade med mig Flickvännen och Alltings början och ville stå i signeringskön utan att känna mig som en snålgubbe så valde jag att stödja evenemanget genom att köpa ännu ett ex. av Alltings början, till någon av mina besökare, som Karolina Ramqvist signerade dessutom!!!

Tävlingen är flyttad hit: http://www.marcusbiblioteket.com/?p=3973

Det enda du behöver göra för att ha chans att vinna den är att skriva en kommentar med ditt namn och emailadress (adressen kan  bara jag se) samt vilken bok du mest ser fram emot att läsa i höst. Det kan vara en bok som ges ut i höst. Det kan vara en bok som du sparat till hösten eftersom det trots allt är den bästa årstiden för böcker.

Skriv gärna lite kort om varför du ser fram emot just den boken. Det behöver inte vara rim eller nåt spektakulärt. Bara ett vanligt hederligt boktips.

Tävlingen pågår fram till fredag 7/9 kl. 12:00. Vinnaren publiceras på bloggen tillsammans med motivering.

PS. Imorgon är Ramqvist och Mesaros i Göteborg, och därefter i Åmål: www.poesiochprosa.se