Recensioner

Kalifornien – Joan Didion

Kommer ni ihåg när sorgliga hyrfilmer hade ett klistermärke med “Kleenexvarning” för att indikera att det var en garanterad snyftare? Skulle man sätta ett motsvarande klistermärke på en av Joan Didions böcker skulle det stå “Stilistikvarning”.

Einsten myntade begreppet “gud finns i detaljerna”. Samma gäller för Didion. Behållningen med hennes böcker är inte nödvändigtvis berättelsen eller ämnet, utan istället hennes förmåga att på ett helt unikt sätt berätta om något genom detaljer och en väldigt exakt stil.

Ibland när jag läser Didion tänker jag att jag är alldeles för ung (läs: korkad, ointelligent) för att riktigt förstå hennes böcker fullt ut.

Hur mycket av Kalifornien är “bara” oerhört bra journalistik och research blandat med biografiska minnen? Kanske hela boken. Men jag får ofta en känsla av att hon berättar något annat genom just sina val av vad hon riktar sin blick mot. Är en person begravd i Didions berättelse är hon begravd i “en klänning för 250 dollar”.

Hon berättar historien om de första migranternas fasansfulla resa över berg och slätter till Kalifornien med samma nit som hon beskriver möbleringen hemma hos sin mamma och som hon beskriver en småstads hyllningar av ett ungdomsgäng som förgripit sig på minderåriga tjejer och som hon beskriver omläsningen av en av sina egna romaner.

Jag får för mig att Kalifornien är ett synliggörande av hur ett klassamhälle byggs upp utifrån en positiv vision men hur det i slutändan får dess invånare och makthavarare att bli den ledande staten i Amerika på att helt random börja anmäla vänner och syskon som “sinnessjuka” vilket leder till att delstaten  i början av 1900talet står för nästan 80% av hela Amerikas tvångssteriliseringar av “sinnessjuka”. Bland annat anges skäl som att en kvinna inte längre virkade med samma skicklighet. Ett annat skäl var att en nyskild kvinna slutat sminka sig och umgicks med män.

Ordet “samhällsklass” nämns bara vid ett enda tillfälle i boken. Och det i sammanhanget att Didions mamma förklarar som svar på frågan om vilken klass de tillhör att “vi tänker inte så”. Jag tror att Kalifornien är det svar Joan Didion skulle ha gett om hon fått samma fråga från sitt barn. Det är möjligt att man inte tänkt så i Kalifornien. Men de eventuella framgångar som man nått i staten är i högsta grad byggd efter tanken på att någon måste dö och att några ska ha spö.

Allra bäst illustreras detta med berättelsen om hur en grupp migranter, på väg mot det goda livet, mot förändring, lämnar kvar ett barn i vildmarken tillsammans med hennes sjuka lillasyster efter att deras föräldrar dödats av tjuvar som stulit deras vagns hästar med ett löfte om att det säkert kommer att dyka upp någon som kan hjälpa dem.

Och Joan Didions nästan sarkastiskt briljanta konstaterande:

“…jag har börjat förstå att själva ‘förändringen’ i sig är ett av vår kulturs mest bestående missförstånd om sig själv.” 

Förlag: Atlas
ISBN: 9789173891929 Sidor:250
Bokus, Adlibris

Dag ut och dag in med en dag i Dublin – Erik Andersson

Jag gillar verkligen små böcker. Både såna som är små i formatet och korta till sidantalet och även såna som snarare är ett tomtebloss än ett fyrverkeri rent innehållsmässigt. Kanske inga överraskningar eller omvälvande upplevelser men behagligt att titta på en liten stund, något som förgyller ens liv lite grann just i stunden.

Så är Erik Andersson bok om hans arbete med översättningen av en av de mest kända olästa böckerna. Det sprakar till då och då. Han skriver dels om exempel ur översättningsarbetet och tankar kring de ofantliga val man tvingas göra och om komplexiteten att välja mellan ords olika betydelser rent språkligt eller vad de vill förmedla. Och dels om berättelser ur sitt eget liv med litteraturen och sin relation till Irland.

Andersson översättning av Ulysses har hyllats av många och han skriver själv i boken om det snobberi som finns kring utläggningar om olika översättningar och originalspråk som han verkar rätt främmande för. Han är rädd för “finsmakarna” som kommer utvärdera varje litet val han gjort.

Fyra år har arbetet med översättningen tagit och med tanke på de exempel på vissa enormt svåröversatta delar så känns det otroligt att han inte skriver med ett akademiskt lingo eller upphöjer sig själv. Snarare verkar han värna om sin vanlighet, sitt pulverkaffe, sin choklad, sin stökighet i arbetslokalen.

Han lägger istället in små nördiga skämt som att han dricker “apelsinjoyce” med Jonas Thente och berättelser från den Tuborgsponsrade Joycefestivalen.

Kanske är det just den självbilden som är så befriande i citat som denna:

“Jag vänder blicken mot fönstret igen. Det har börjat snöa. Vad är det för yrke jag har valt. Och vad är det för bok. Borde den inte översättas av någon som studerat Joyce in i hans minsta vindlingar under ett långt och plågsamt yrkesliv?”

Möjligtvis är det bristen på upplevd plågsamhet i hans yrkesliv som gör att han kan få mig att gilla en text om översättning av en bok som jag aldrig orkat läsa och om ett land jag inte kan något om eller är intresserad av. Däremot så stämmer inte citatet ovan, det verkar som Andersson verkligen studerar Joyce “in i hans minsta vindlingar”. Ibland känns det som att han måste ha ägnat veckor åt bara en mening. För alla språknördar är dessa extremt intressanta partier i boken.

Vad är det för en människa som kan ägna så mycket tid åt en annan författares meningar och samtidigt förstå folk som får nog efter att ha läst ett enda kapitel? Jo, en som avslutar sin lilla men bitvis sprakande bok med att hylla den spänning och det andra liv som litteraturen kan erbjuda läsaren!

Den odödliga Henrietta Lacks – Rebecca Skloot

ISBN: 9789173433662 Sidor: 378

En kvinna börjar må allt sämre men har ingen möjlighet att söka hjälp eftersom det kostar pengar att få sjukvård. Till slut tar hon sig dock till ett sjukhus för fattiga där hon tvingas sitta i speciella väntrum och använda speciella toaletter eftersom människor med hennes hudfärg måste hållas borta från vita.

Läkarna hittar en väldigt aggressiv cancer hos kvinnan som de förgäves försöker bota genom att sy in radium i kroppen på henne. Under tiden man försöker bota henne tar man prover och gör cellodlingar på dessa utan hennes vetskap i ett helt annat syfte, de skär även ut vävnad ur hennes kropp utan att berätta något.

Kvinnan dör men cellerna fortsätter leva i cellodlingar. Man sprider dessa celler över hela världen pga. deras egenskaper som lämpar sig för forskning. Så småningom börjar företag odla och sälja dessa celler kommersiellt till forskare. De omsätter miljoner dollar (och säljs fortfarande idag 2012 för miljoner dollar).

Under tiden har kvinnans sörjande familj inte råd att gå till en läkare om de skulle behöva det. De vet inte att deras mammas celler har varit på månen, i atombombsexplosioner och botat polio.

Det här får man veta redan i början av boken. Det är nästan för bra för att vara sant. Jag blev oerhört fascinerad av historien men var rädd för att det skulle bli några hundra sidor som bara förklarade dessa saker mer detaljerat. Men det är mycket mer! Förutom huvudpersonen Henrietta Lacks berättelse är det dels en medicinsk historieberättelse om total etikkollaps i forskningen och dels en berättelse om själva arbetet med boken ur författarens perspektiv.

I relativt korta kapitel kastas man mellan nutid när författaren söker upp en (med all rätt) misstänksam familj som varit med om så många extrema händelser att de blivit fysiskt och psykiskt sjuka och olika årtal i den medicinska historien som är av betydelse. Jag uppskattar oerhört mycket att författarens arbete är en så stor del av berättelsen. I t.ex. Truman Capotes berömda Med kallt blod satt jag som läsare hela tiden och undrade hur han fått fram alla uppgifter och hur alla intervjupersoner var och hur det gick till när han träffade dem. Men man får aldrig reda på någonting. Den är för polerad för min smak, för opersonlig.

Förutom att skildra många oerhört hemska händelser ur Lacks-familjens liv, som ofta inträffat på grund av ren och skär idioti i kombination med en oerhört obehaglig rasism och något som ändå måste kallas ondska och leder till beskrivningar av platser som tangerar nazitidens koncentrationsläger, så skildras även en hel del komplexa problem med medicinsk forskning som är desto mer svåra att ha en klar uppfattning om när det gäller rätt och fel.

Det här är en bok för alla som älskar smarta sjukhusserier som House M.D och inte har något emot att få ett par-tre dussin Oprah-moments på köpet. Att den dessutom är skriven med ett så enkelt språk om stundtals väldigt komplicerade saker får en att känna sig smart under hela läsningen, och det är ju aldrig fel.

Ann Heberlein – Ett gott liv

ISBN: 9100126144 Sidor: 312

Läste precis en intervju med Diablo Cody (manusförfattare till Juno, Young Adult) i Tidningen Skriva, där man beskriver hennes tid som heltidsarbetande strippa som ett val gjort utifrån målet “…att skaffa sig en en tillräcklig intressant tillvaro att skriva om”. Senare i texten talar man om hennes “Wallraffande”.

Det säger ganska mycket om hur man ser på författare som öppet tar med delar ur sitt eget liv i de böcker de skriver. Den nedvärderande termen “självbekännelselitteratur” ses sällan som en giltig metod för en författare. Skriver man intressant om sitt liv är det inte för att man är duktig skribent utanför att livet man levt varit intressant. Det är märkligt tycker jag.

Man skulle absolut kunna beskriva Ann Heberleins metod som Wallraffande om man tycker det är viktigt att beskriva utifrån redan “godkända” metoder. Ett Wallraffande inom kulturbranschen och dess konsumenters sug efter skandal, inom psykiatrin ur en patients perspektiv, inom ett grupp som ständigt har ett hot om våld hängande över sig att man nästan blir förvånad när man inte blir utsatt för det, inom en akademisk värld, inom sjukvården.

Genom olika begrepp som överskrift, förklarade i korta drag genom citat ur Nationalencyklopedin, som “klass”, “sexualitet”, “helgon”, “historia” osv. belyser Heberlein olika delar av människors jakt på lycka eller åtminstone ett gott liv. Det är otroligt sällan jag läst så bra text om materiell lycka och dess problem, fördelar och känslorna som omgärdar dessa. Det är få som kan skriva så bra om pengar och klass som Ann Heberlein. Ändå har mediabevakningen handlat om “förläggaren”.

Ska man säga något om något annat än sig själv i det här landet ska man heta Janne och smygfilma makthavare, eller skriva rapporter för organisationer, eller vara en politiker som “håller tillbaka tårarna”. Annars pratar man i egen sak och blir ett enskilt fall. (Har skrivit lite mer om detta här). Det är en märklig syn på samhällskritik.

I dessa olika kapitel får man dessutom en bra ingång i olika filosfiska- och skönlitterära texter följt av invändningar eller utvecklingar kring dessa. Det verkar så otroligt enkelt och naturligt för Heberlein att ena stunden skriva om en födsel av kattungar som hon bevittnar för att i nästa stund skriva om Sartre och få det att hänga ihop. Bibliografin i slutet är en bra påminnelse om det enorma arbete som ligger bakom boken.

Visst får man en inblick i de konsekvenser en “självutlämnande” bok har (tusentals mail som ber om hjälp eller uttrycker hat. Folk som tror de har rätt till hennes liv). Och jag uppskattar också författare som vågar skriva om ångest och försöker normalisera begreppet psykisk sjukdom.

Men framför allt uppskattar jag vilken crash course i etik, filosofi och litteratur som Ett gott liv är. Något som man ofta glömmer bort är hur rolig Heberlein är, både i den här boken och i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. På ett så där torrt sätt som Monty Python kunde vara ibland när de tog influenser från sin Oxfordtid. (“Jag har inte så värst mycket till övers för Lacan”.)

Det är en bok jag är övertygad om att jag kommer läsa om och ständigt hitta nya saker i.

Lina Neidestam – Zelda Kampen fortsätter

Sidor: 131 ISBN: 9789186003937

Ett uttryck jag hört till leda och som totalt tappat sin innebörd, om det någonsin hade en, är “Personligt men inte privat”. Det används ofta av människor som antingen berättar om sin egen bok/konstutställning/film eller av människor som använder det som någon sorts beröm om andra människors bok/konstutställning/film.

Jag tror det är en omskrivning för: “det här verket tar upp viktiga mänskliga frågor och problem som vi alla brottas med men du håller inte på att slaska med ditt eget liv”. Man kanske “undersöker” utseendefixering, objektifiering, maktstrukturer, men hur dessa saker ser ut i praktiken, i vardagen, lämnas därhän.

Det tycker jag är tråkigt.

Jag har ingen aning om ifall Zelda har biografiskt innehåll eller inte, det är rätt så oviktigt eftersom den KÄNNS otroligt autentisk och privat. Det är total igenkänning på varje sida! Den är fantastiskt.

Plötsligt har Zelda kommit in på konstskola och gör jätteskulpturer av fallossymboler och har en plansch på väggen av Guerilla Girls. I nästa stund står hon på en stol och skriker desperat att man måste ha en real doll-replika av Robert Pattinsson, känd för att medverka i filmerna om Twilight som enligt Zeldas kompis är “högerkristen äcklig mormorpropaganda”.

Hela boken är fyll av fantastiska analyser av feminism i praktiken vs. teorin, västerländska backpackers, konstskolor osv. Hela tiden med en väldigt intelligent och rolig blick på det glapp som uppstår mellan ideologi och verklighet.

Vill man vara cool kan man avsluta en recension av Zelda med att säga att Carol Hanischs citat “Det privata är politiskt” aldrig gestaltats lika bra. Eller så kan man helt enkelt säga att det är en jävligt roligt bok som gör att man släpper allt annat och sträckläser!

PS. Neidestam har också en väldigt bra blogg: http://linakanritafint.blogspot.com/