Linda Boström Knausgård – Grand Mal
Första meningen är ju fantastisk, och finns även med på baksidestexten: “Jag har en önskan. Den är oerhörd”.
Men sen kommer 3 sidor som jag inte begriper och läser om några gånger. Jag tror de handlar om gud. Jag bestämmer mig för att ändå läsa vidare eftersom boken är kort och för jag inte känner att det är rättvist att lägga ner den så snabbt. Men jag förbereder mig för att lägga den till handlingarna som en en av de där svåra böckerna jag kämpat mig igenom bara för min fåfängas skull.
Men sen vänder min läsupplevelse totalt. Det här är inte en novellsamling. Inte heller är det krånglig prosalyrik. Det är små korta berättelser. De har inga tjusigt uttänkta öppna slut. Varje liten berättelse verkar snarare vara en sån historia som beskrivs i “Berättelsen om fågeln” på sid 51:
“Det var i början av vår förälskelse. Då när man fortfarande berättar historier för varandra. När man berättar om sig själv med hjälp av sin barndom, sin uppväxt, och när dessa berättelser löper som tidstunnlar mellan de förälskades kroppar, genast redo omsluta en sådan ny upptäckt, genast förmögen att förflytta sig till en sådan plötsligt öppnad plats och verkligen se den. “
Små, ofta vardagliga situationer beskrivs genom ett känsloliv som är osentimentalt och inte förskönande. Det är som att läsa en oerhört välskriven blogg. Det känns som om man känner dessa karaktärer trots att de bara får några få sidor var.
Det här är bättre än det mesta jag läst i år. Jag tänker på favoritförfattare som Sara Villius, Ninni Holmqvist och Caroline Ringskog Ferrada Noli som alla lyckas vara oerhört specifika och bjuda på sån igenkänningsfaktor som ger en rysningar bitvis trots dess enkelhet utan att hamna i Jonas Gardell-karikatyrer eller Fredrik Lindström-ironi.
Och 100 gånger roligare i all sin torrhet än ovanstående män. “Vi åkte ut till lantstället i Paulas pappas Daimler. Han var koleriker och behövde egen bil.”
Kanske låter allt ryckt ur sitt sammanhang. Så är det med alla dessa berättelser. Precis som med livet, hur pretentiöst pinsamt det än är att skriva så så är det så jag tänker.
Jag kommer mos def att låna fler böcker av Linda Boström Knausgård.
Modernista 2011
Sidor 105 ISBN: 9186629174
Bokus, Adlibris
… Read More
Per Hagman – Vänner för livet
Okej, jag är ett Per Hagman-fans ända in i benmärgen, så jag är mer än partisk. Jag ville verkligen att den här boken skulle vara bra. Ändå förväntade jag mig inte att den skulle vara det. Jag började läsa den mest för gamla tiders skull. Och den första tanken jag får är hur på hur underskattad berättare Hagman är.
Hagmans karaktärer brukar slentrianmässigt beskrivas som modeller på glid och andra mer eller mindre dekadenta människor som är ute på nattställen eller slitna barer och liksom bara glider omkring i någon sorts generationsromansdimension där det räcker att vara lite klädsamt blasé och då och då känna ett stygn av ångest till en föråldrad eurodiscolåt och därefter döva det med någon mer eller mindre tung drog eller specifikt och symboliskt utvald spritsort.
Det finns givetvis inslag av detta. Men bara på det sättet som en karikatyr är vagt lik den avporträtterade stämmer denna sammanfattning av Hagmans böcker. De är så mycket mer!
Är det något jag alltid tycker att kritiker missar så är det hur otroligt romantiska och livsbejakande Hagmans karaktärer är och hur spännande hans berättelser ofta är. Jag har nog läst När oskulder kysser tre gånger och tycker att upplösningen är det mest spännande (och obehagligaste) jag någonsin läst.
Vänner för livet är den ultimata presenten till ett Hagman-fans. Den är inte bara en enormt skicklig uppdatering av allt han är bra på. Den är också full av referenser och markörer från tidigare böcker. Till exempel dyker en 40-something Lilla Boy upp!
Och givetvis: falkar, Paris, Dubai, Västgötaslätten, eurodisco, manlig prostitution förklädd till vänskap och presenter, miljöbeskrivningar av olika barers innersta själsliv, roulette.
Men också mycket nytt: Eddie Meduza, gentlemannatjuvar som kanske eller kanske inte dyker upp i litterära cameos, galopp, ekonomiutbildning, TV4-gladiatorer osv osv.
En gång har jag läst en så kallad romancebok. Typ Harlequin fast på ett annat förlag. Jag gjorde det enbart för att imponera på en kompis som gick estetiska och som kunde spela instrument och hade mer tupering än mig (var man tråkig och gick på samhälls som jag tog man en sån persons ord som lag). Jag var oerhört skeptisk helt i onödan. Det var en av de 10 bästa böcker jag läst. Jag önskar jag kunde komma ihåg titeln.
Och jag får exakt samma känsla av Hagmans senaste roman. Den är så otroligt romantisk och fin. Och spännande som jag fått för mig att romanceböcker ofta är. Jag drog verkligen ut på läsningen för att få vara kvar i hans universum länge. Ett harlequinuniversum som fyllts av Pimms och stjärnjockeys och slumpartade möten. Allt detta toppat med Hagmans totalt egna språk som nästan blir för mycket tidvis, vilket är precis det man vill ha.
Om inte för någon annan anledning (det finns tusen) så läs den för att du efteråt kommer begripa vad som menas med att “själen tjuvröker”. Och för att jag ska ha någon att diskutera slutet med. Snälla läs den här nu!
Sidor: 605
ISBN Pocket 9789174291414
Bokus, Adlibris
ISBN Inbunden 9100115231
Bokus, Adlibris
Sommar med systrarna von Sydow – Ebba Kleberg von Sydow och Amy von Sydow Green
Jag skäms lite för hur stark min fäbless för New England-inredning är. Amerikansk östkust. Helvita hus, lite marint. Vita och blå eller vita och röda kuddar, filtar med diskreta stjärnor på, doftljus från Lexington Home, ljust blå button down-skjortor från Gant. Har till och med funderat på att ha en segelbåtsmodell i ett fönster hemma men inser trots mitt östkustberoende att det vore att gå över den tunna gräns jag redan balanserar på.
Jag nämner detta för att ni ska förstå hur jag kände första gången jag kom till Marstrand. Det var förtrollande där. Det var en ny sorts lyx jag aldrig sett innan. En varm och hemtrevlig sådan. Det var enormt vackra trävillor med precis lagom flagnad färg. Det var shabby chic innan uttrycket blev ett säljargument för ännu en försäljningsvåg av Carpe Diem-skyltar att ha på vardagsrumsväggen.
Jag har varit där någon dag i stort sett varje sommar sen jag flyttade från Norrbotten, även ofta på hösten alldeles innan den sista restaurangen stänger (där författarna för övrigt sitter på sista bilden).
Min kärlek till Marstrand trissade upp förväntningarna på den här boken. Och tack och lov så levererade den!
Problemen med kända personers kokböcker brukar kunna sammanfattas till tre punkter:
- De innehåller alldeles för tematiska recept vilket gör dem trista att använda. Vem vill ha en bok om bara pasta, eller bara grillat kött?
- Kändisen i fråga är bara ansiktet utåt och så har man tagit in någon som får stå för recepten. Detta märks tydligast eftersom det aldrig sker några klädbyten eller frisyrändringar. Alla fotografier verkar vara avklarade vid ett enda tillfälle. Typ: “Hörru Glenn ska vi ta en dag när du går runt i random Italiensk stad och pratar genuint med lokalbefolkningen så knäpper vi några bilder till den här kokboken.” Alternativt är det överstylat och photoshopat ner till minsta stylad garnering.
- Oinspirerande och alldeles för krångliga. Visst kan man läsa kokböcker som verklighetsflykt men jag vill gärna laga något också och har man inte ett fyllt kylskåp sedan tidigare har i alla fall jag ingen lust att köpa 27 ingredienser.
Systrarnas kokbok faller inte i någon av dessa fällor. Det är snyggt formgivet och väldigt fina fotografier. Men det verkar snarare som att en otroligt kameraskicklig familjemedlem tagit bilderna. Det känns äkta. Man får vara med på Marstrand. Det är bekväma men snygga semesterkläder (hallå det är Ebba för helvete, klart hon har stil även på semestern!) och inga tillgjorda leenden. Det är vackra dukningar och uppläggningar men ingen manisk perfektionism.
Det är enkel mat med få ingredienser men som ändå känns lyxiga.
Jag åkte direkt och handlade efter att jag bläddrat igenom den en första gång. Trots att både jag och min sambo har en stark aversion för frukt i mat vågade jag mig på “tortillapizza med ricotta, päron och chèvre”. Den var inte svårt och blev supergod. Till den lagade jag “läskande avokadogazpacho”. (se egna bilder från ikväll längst ner). Båda blev väldigt lyckade tack vare tydlig och luftigt snygg formgivning.
En stor bonus är att vi som bara äter vegetarisk mat inte missar särskilt mycket. De allra flesta recept är vegetariska och många av de recept jag fastnar för är matlagningens accessoarer som t.ex. Amys granola eller Björnbärsbullar med citron.
Skulle jag få ändra på något med den här boken skulle det vara undertiteln “Syndigt gott för vardag och fest”. Boken är långt mycket bättre än en sån sliten fras, varför inte nämna Marstrand på något sätt i undertiteln när det är dags för andra tryckningen?
Och så skulle jag vilja att den flitiga läsaren och skribenten Ebba Kleberg von Sydow skulle ha fått med något charmigt stökigt frilansskrivbord i Marstrandsvitt samt några bilder på bokhyllor eller den romanläsande littnörden Ebba, uppkrupen en kväll med någon varm dryck kanske och tillhörande recept.
Men dessa invändningar är bara marginella. Jag känner igen och längtar redan efter det Marstrand som jag, och uppenbarligen systrarna von Sydow, har förälskat sig i.
ICA bokförlag, 158 sidor
Adlibris, Bokus
Tortillapizzorna som sedan viks ihop som quesadillas.
Avocadogazpachon
En hallonpannacotta senare på kvällen som sambon svängde ihop som tack för middagen
Elfriede Jelinek – De Utestängda
Jag läser oerhört långsamt i vanliga fall. När det gäller Elfirede Jelineks De utestängda har det gått extra långsamt. Kanske för att den är så otäckt.
Under de första 100 sidorna får man följa ett kompisgäng som blir allt mer våldsamma och nihilistiska och cyniska. Spoiler alert – det blir värre.
Det är svårt att förklara den vänskap som finns mellan dessa ungdomar. De sitter inte direkt i en soffa på Central Perk och snackar om dinosaurier och sjunger knasiga sånger om illaluktande katter.
Det här är förmodligen så långt från Central Perk man kan komma. Någon har läst om något vidrigt i en roman av Sartre som de sedan iscensätter. De rånar någon på en spårvagn som i sin tur försöker begå ett övergrepp på en av tjejerna i kompisgänget. En av ungdomarnas pappa har varit fångvaktare för ett nazistiskt koncentrationsläger.
Det är bara en tidsfråga innan de kommer tröttna på djurplågeri och enbart småborgerligt rebelliska rån.
Knut Ahnlund, som lämnade akademien i protest mot att Jelinek fick Nobelpriset 2004, skrev i Svenska Dagbladet att det “är ett rent slavarbete” att läsa sig igenom hennes författarskap och att hennes romaner inte är “konstnärliga”. Visst är det jobbig läsning. Men det var länge sen jag läste något så välskrivet.
Glöm alla Pojken som kallades det-berättelser som ofta bara är ett uppräknande av övergrepp med en tydlig god kraft och en tydlig ond. Här är alla meningslöst onda samtidigt som de verkar längta bort från sig själv. Då och då får man dessutom se en glimt av en kärlekstörstande eller ledsen människa vilket bara göra de hemska partierna ännu värre. Och allt detta är beskrivna med ett fantastiskt språk. Ahnlund var ute och cyklade 2004 och han är det förmodligen än idag.
Och det där med konstnärlighet då? Kort sagt: Oscar Wildes aforismsamlingar kan slänga sig i ån. Aldrig har jag läst en så mörk berättelse som samtidigt så ofta är witty.
Hör bara på några av dessa:
“Jag är ännu inte förstörd av konst och litteratur, tänker Hans.”
“Knappt har folk hunnit skaffa sig det allra nödvändigaste förrän de börjar tänka på onödiga lyxartiklar.”
“Hans har ett ideal eftersom han är i uppväxtåldern.”
“Hösten har redan haft så mycket på sitt samvete, framför allt när en fortfarande ung människa möter hösten. Gamlingen tänker alltid redan på döden, den unge gör det bara på hösten när flora och fauna upplever en allmän nedgång.”
“…hon håller just på med att rita höstsilhuetter i sitt kollegieblock. Hon känner ingenting för livlösheten, mycket mer flr sportslig aktivitet.”
“Ibland måste unga människor lida djupt, något som de vuxna ofta i alls lägger märke till och om de gör det nonchalerar de det.”
“Sophies inredning är äkta biedermeyer. Ingen av hennes skolkamrater förstår detta eftersom det förgångna är dött för dagens ungdom.”
Utgiven på Bokförlaget Forum.
Antal sidor: 216. ISBN: 9137127527
… Read More
Välkommen till din psykos – Nanna Johansson
Den här boken är borde säljas inplastad i tvåpack.
Ett exemplar som man nervöst och under påverkan av det som i folkmun kallas “starstruck” kan be om att få signerat av Nanna Johansson själv på t.ex. Textival som gick av stapeln i lördags på Stora Teatern. Och ett exemplar som man kan klippa ut sidor ur och hänga på insidan av sitt skåp i skolan eller ha i en liten ram på sitt kontorsskrivbord eller typ affischera sitt kylskåp med eller lägga i kuvert och skicka till sina vänner.
På många sätt är Välkommen till din psykos som en uppdaterad (läs: bättre) och både råare och gulligare version av Monty Python (finns f.ö. åtminstone 2 Life of Brian-referenser men det är inte det jag menar). Den är skriven av en uppenbart påläst person (bland annat tolkas Godwins lag, Ronnie Sandahl, Freud och Pär Ström) som för den skulle inte är rädd för att “flamsa” till det (att General Franco reinkarnerats som en kattunge är hysteriskt rolig vardagsmat i denna bok) på samma sätt som Monty Python flamsade till sina oxfordshyllade filosofer och ekonomiska teoretiker.
Förutom den feministiska analysen och hundratals gulliga djur som är ömsom elaka mobbare och ömsom leds utför stup så finns här även fantastiska “ja-precis-så-är-det”-analyser av t.ex. tecknarklyschor och ett genetiskt system för hur man skapar en lyckad hybrid. Jag tror mig till och med hitta en sjukt snäv Sex and the city-referens (s. 117 någon? Eller är jag galen?).
Det är en sån bok som man springer runt med och tvingar sin omgiven att titta i, “amen du bara måste kolla den här”. Så ta på dig oömma kläder och kila ner och köp ett par ex. och börja spring.
