Recensioner

Diana – Julie Burchill

Min resor med Diana av Cecilia Hagen är en av mina favoritböcker som jag har för mig följde med ett magasin som sommarpocket för en massa år sen. Efter att ha läst den ville jag dricka Pimms med färska jordgubbar, kolla på Wimbledon (läs: alla fina hattar på Wimbledonpubliken), äta luncher på Ritz i Paris och jobba som volontär.

Jag förstår inte varför jag inte läst Diana förrän nu. Den har ett fantastiskt omslag och är utgiven av den nu insomnade Modernistasystern Feminista. Allt talar för den.

Och det är givetvis en bra bok, även om man har läst Cecilia Hagens. Dianas butler som också blev hennes nära vän är en person som inte alls nämns i Hagens bok t.ex. Och Julie Burchill imponerar med sina kulturella referenser som sträcker sig mellan operan Tosca och Toadstool.

Det fantastiska med boken är dock också det som är problemet med boken. Burchill hårddrar varenda situation som beskrivs. Alla omkring Diana vill henne illa och är idioter och dåliga på allt de gör, utom att medvetet konspirera mot Diana.

Det är bokens svaghet eftersom det ibland blir uppenbart överdrivet, Burchill kan omöjligt veta hur huvudpersonerna tänkt i många av de situationer hon beskriver. Det här är en essäliknande fackbok och inte en fiktionaliserad biografi.

Å andra sidan är det är bokens styrka eftersom den kvinnosyn och det system som möjliggjorde förtryckandet av Diana behöver rivas ner, man kan inte diskutera det, inte förbättra det, inte polera bort skavankerna. Och Burchill vet hur man svingar en slägga. Hon är känslomässigt engagerad och otroligt skicklig på att formulera meningar som är humoristiska, sorgliga och politiska på en och samma gång.

“När män är arga och upprörda reagerar de med att skada andra; när kvinnor är arga och upprörda reagerar de med att skada sig själva; genom bulimia och anorexia, genom att skära sig och ta livet av sig, eller genom att gifta sig med någon i familjen Windsor.”

Det är skönt att få bli arg som läsare. Att en etablerad journalistisk legend vågar säga hur sadistisk och vidriga många av dessa människor är. Det är befriande att slippa “å-andra-sidan”.

Däremot blir man lika ofta arg på författaren som på de hon beskriver. Boken är full av generaliseringar. Ofta syrliga och underbart träffande. Ibland osannolika. Diana balanserar inte på en tunn lina, den ramlar av lika ofta som den gör lyckade frivolter. Vad är t.ex. syftet med att kalla fotomodeller för “hur billiga som helst”? Vad är syftet med att påpeka att Camilla Parker Bowles är fulare än Diana och försvara “steningen” av henne som ägde rum på ett varuhus? Vad är syftet med att hävda att kvinnor inte kan jaga utan att bli känslokalla som följd?

Det finns många såna frågor. Lika många som det finns bra formuleringar. Det är en ojämn läsupplevelse som i ordets rätta bemärkelse väcker debatt hos alla som läser den.

Allra bäst blir den tyvärr på de allra sista sidorna. Där ger Julie Burchill mer av sig själv än någon annanstans i boken och man får en nyckel till alla de hårda generaliseringarna.

Den här boken har allt som krävs för att man ska kunna geniförklara Julie Burchill. Tyvärr har den även en hel del annat.

Det svenska modeundret – Karin Falk

I Sverige är kultur fyrkantigt. Bokstavligen. Bokomslag och skivomslag och stillbilder från filmer är lätta att hitta på kultursidorna och som ämne för krönikor. Människor som producerar sådan kultur intervjuas, åker till Gotland och hyllar varandra med “tolkningar”, bor på slott och minns sina liv tillsammans och gör utflykter ihop.

Modejournalistiken i massmedia sträcker sig till att en expert kallas in när Svt sänder från Nobelfesten (undantaget som bekräftar regeln är dock fenomenala STIL i P1).

När mode förekommer i massmedia är det fint eller fult som avgöras. Eller så är det förakt mot modebloggare som visar upp vad de har på sig. Eller så är det Göran Greider-krönikor om det politiskt inkorrekta i klädkonsumtion.

Å andra sidan rapporteras det flitigt om ännu ett år av aktieuppgång för H&M, Cheap Monday-ägarnas svarta siffror efter försäljningen eller hur mycket Mona Sahlins handväska kostat.

Men kläderna då?

De tar Karin Falk hand om tack och lov. Och allt det andra ovanstående också. Med enkla analyser och problematiseringar av allt från “väskdebatten” till den demokratiska/piratkopierande verksamhet som H&M bedriver.

Allra bäst är Falks bok när hon skriver om de olika märkenas sätt att arbeta. Inspiration och konkret konstruktion och vision och historia sammanfattas effektivt och kompletteras med intervjuer. Det är en bra grundkurs för oss som gillar mode men inte har särskilt teoretisk kunskap (vem visste att NK haft olika ingångar för kvinnor och män?).

Nackdelen med ett så brett ämne är att man ibland får känslan av att kapitlet precis börjat när det börjar. Jag gillar boken men vill ha mer, det bränner inte riktigt till på det sätt som får mig att tvinga på alla jag träffar den här boken. Jag skulle vilja se en hel bok om ett klädmärke av Karin Falk. Kanske om H&M som ständigt återkommer genom hela texten.  Eller om Acne. Den första dokuboken om mode i Sverige. Eller kanske en intervjubok med svenska designers som jag tidigare efterfrågat.

Jag rekommenderar att man även köper Lotta och Tonie Lewenhaupts Bilden av modet samtidigt som man köper Det svenska modeundret. Man blir väldigt sugen på att se kläderna det handlar om.

Norstedts 2009
ISBN: 9113033271 Sidor: 221
Omslag: Nina Leino
Bokus, Adlibris
E-bok: Bokus, Adlibris

Osäkerhetsrelationen – Helena Granström

Jag vågade inte söka snowboardgymnasiet, mediagymnasiet eller rymdgymnasiet som jag ville göra. Min högstadielärare i fysik pratade ofta om partiklar som uppstod ur vakuum, andra dimensioner, problemet med tidsresor osv. Feg som jag var så såg jag ingen annan utväg än att välja Naturvetenskapligt program framför Samhällsvetenskapligt.

På natur skulle jag åtminstone få mystiska dimensioner och kanske svar på frågan om ljus är materia eller en våg (något som jag frågat på gymnasieskolans öppet hus men inte förstått svaret på) och slippa lära mig vad en proposition är och när den första Bernadotten blev kung.

Första veckan på Natur tog vi upp potatis i skolans potatisland, grävde ett hål i skogen och tittade på jordmåner.  På lunchen var det passionerade diskussioner om vilken miniräknare som var bäst. Jag hoppade av.

När jag läser Osäkerhetsrelationen blir jag fysikergroupie igen. Helena Granström blandar tankar kring de ämnen hon ägnat åratal åt att studera med fragmentarisk historik och dialoger mellan människor som benämns med första bokstaven i deras efternamn. Det finns en fin intimitet med dessa versaler. Jag tänker mig att de är en partner, en klasskamrat eller lärare, kanske en nära vän. Men det visar sig senare (tror jag i alla fall) vara Einstein, Bohr, Newton.

Granström låter hela tiden fysiken vägas upp av den poesi som hennes formuleringar är. Och vice versa. Det blir inga fåniga användningar av fysiken eller matematiken som enkelköpta metaforer.

“Du vill berätta om de ord du saknar. / Du vill berätta om dig själv, eftersom du inte vet vad du vill säga.” 

Sokrates bevingade ord: “Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet” borde ha sagts av en fysiker, det inser man när man läser om Granströms tankar som ständigt återkommer till vad forskning egentligen visar oss; verkligheten, eller betraktandet av verkligheten. Granströms bok är ett betraktande av sitt eget betraktande.

Om ett träd faller i skogen och så vidare… Upphöjt i C.

Kanske måste vårt språk förändras för att kunna beskriva världen omkring oss. Är ännu en fråga som ställs.

Stora frågor. Som blandas upp av en humor som driver med Einsteins skägg och slänger in  lite högstadievetenskapliga referenser om äpplen som vägrar falla.

“I genomsnitt är världen som den skall.”

“Oftast passerar du förbi ditt inre, men ibland stannar du upp och tittar, häpen.”

Idag på denna onsdag som är både en amerikansk independence day och en oansenlig mittwoch i E:s gamla hemland har CERN utannonserat att de typ hittat Higgs partikel. Massmedia tävlar om att vara ointresserade eller demonstrativt ytliga (t.ex. DN:s kommentar av typsnitt i presentationen, wtf?!)

Att det knappt finns något seriöst intresse i nyhetsmedia för vetenskaplig grundforskning är en annan text. Men jag vill passa på att påpeka idiotin i att inte beställa ett stycke “prosavers” från Helena Granström en dag som denna. Typografera den snyggt och ge den en helsida, oavsett hur mycket luft den sidan kommer innehålla kommer det vara en tät text.

För på något sätt har Granström redan löst sitt problem med bevisletandet i vetenskapen som hon ställer frågor kring. Hon har blivit en del av betraktandet, av experimentet. En plats där även betraktaren och dess världssyn måste vara en faktor att väga in och undersöka. Jag hoppas hon fortsätter rapportera därifrån.

ISBN: 9789127120297 Sidor: 153
Adlibris, Bokus

Lacrimosa – Eva-Marie Liffner

Jag är besviken på Lacrimosa. Allt talade ju för den. Den har ett fantastiskt omslag av Sara R. Acedo och handlar om en könlös person som författaren Carl Jonas Love Almqvist uppfostrar till att vara just detta. Dessutom med 2011 år bästa boktitel. Vem köper inte en sån bok liksom?

Jag är besviken, men samtidigt övertygad om att det här är en bra bok. Eftersom den utspelar sig under 1800-talets första hälft måste det vara enorma efterforskningar som Liffner gjort för att kunna skildra ett trovärdigt Stockholm. Den är dessutom välskriven, oerhört konsekvent stilistiskt och fylld av vackra och originella formuleringar som gjorda för att skriva upp om man som jag gillar att ha ett block bredvid mig när jag läser. De franska orden och dess mode samt Anckarström-biten är ju rolig också.

Men det konstruerade könet Ros är inte särskilt spännande. Ros vinner inte pris som Årets Hen. De flesta verkar acceptera Ros mer eller mindre. CJLA verkar inte ha något mer intressant skäl att utbilda det vilda barnet än vad Robinson Crusoe hade när han lärde Fredag engelska. Det finns inget tankeväckande. Ros konstaterar att “En mänska blir den hon utger sig för att vara”. Och lite senare i boken att som flicka blir alla hennes egenskaper, som värderades positivt när hon sågs som pojke, plötsligt något negativt. Sant givetvis, men inte gestaltat på ett sätt som får mig att längta efter boken.

Och så är det med det liksom. Sen traskar man vidare till ännu en 1800-talsmiljö som säkert var jättesvår att få till men som lämnar i alla fall mig rätt så oberörd. Jag vill veta mer om Ros! Höra Ros röst mer. Jag får gåshud när Ros lär sig att bli kopist och att förfalska intyg. Jag ser framför mig hur yrket kommer bli en symbol för härmandet, det som gör oss till människor med gemensam kultur, språk, historia, definition av jaget osv. Men det blir aldrig så.

Kanske är min smak lite för enkel, jag tror att jag hade behövt en Rocky Dennis eller en Joseph Merrick.

Det här är säkert en fantastiskt bok för den som tycker om CJLAs författarskap. Det är jag övertygad om eftersom det är tydligt hur skicklig Liffner är. Men för mig som aldrig läst en rad av honom är det svårt att uppskatta Liffners fan fiction.

ISBN: 9789127127296 Sidor: 299
Bokus, Adlibris

Dead inside Do not enter – Notes from the zombie apocalypse

Jag tycker för det första att det är fantastiskt tråkigt att cosplay och fanfiction inte får mer massmedial uppmärksamhet. (känns iofs som att Kobra säkert gjort ett trött inslag eller kommer göra ett trött inslag om detta vilken dag som helst.)

Därför tycker jag självklart om att den här boken ges ut. Och att det ÄR en fantastisk idé att skapa en internetbaserad fantasivärld där en superinfluensa slagit ut samhället och där människor både dött och återuppstått som zombies eller helt enkelt förvandlats direkt till zombies. Klassiskt upplägg javisst men det blir extra kul när man skapar allting tillsammans, se http://www.lostzombies.com/

Boken är en samling lappar som hittats i en ryggsäck i den postapokalyptiska världen. Någon har samlat på sig lapparna, varför vet man inte. Många lappar är roliga. Många är desperat skrivna – till vem vet man inte, kanske till ingen. En del är obegripliga och en del är bittert skadeglada över att deras maka blivit förvandlad.

Det är en rätt bra variation och det blir som att läsa en diktsamling. Vissa meningar är otroligt kraftfulla. I kombination med autentiska skrivstilar på slitna papper blir t.ex. en skriven dialog mellan två människor väldigt otäck eftersom man förstår att de inte ens törs viska.

Men både siten och bokens fina ambition går lite förlorat i formgivningen. Sidan känns gammal och lite tråkig och inte alls otäck. Boken är billigt inbunden och tråkigt trött. Jag hade mycket hellre sett en lyxigt inbunden bok, kanske i lite mindre format, som kontrast till de snyggt slitna lapparna. Kanske hade man kunnat slita den fina boken på samma sätt som man sliter jeans så att det kändes som att man verkligen hade samlingen i sin hand.

Dessutom: det är i stort sett aldrig snyggare att ha utfallande bilder än att rama in dem snyggt på sidan med luft i den grafiska formgivningen.

Summan av zombiekardemumman: en bok man lånar på biblioteket och gillar i någon timme men ingen man köper och njuter av.

Isbn: 1452101086 176 sidor
Bokus, Adlibris