Jag vågade inte söka snowboardgymnasiet, mediagymnasiet eller rymdgymnasiet som jag ville göra. Min högstadielärare i fysik pratade ofta om partiklar som uppstod ur vakuum, andra dimensioner, problemet med tidsresor osv. Feg som jag var så såg jag ingen annan utväg än att välja Naturvetenskapligt program framför Samhällsvetenskapligt.

På natur skulle jag åtminstone få mystiska dimensioner och kanske svar på frågan om ljus är materia eller en våg (något som jag frågat på gymnasieskolans öppet hus men inte förstått svaret på) och slippa lära mig vad en proposition är och när den första Bernadotten blev kung.

Första veckan på Natur tog vi upp potatis i skolans potatisland, grävde ett hål i skogen och tittade på jordmåner.  På lunchen var det passionerade diskussioner om vilken miniräknare som var bäst. Jag hoppade av.

När jag läser Osäkerhetsrelationen blir jag fysikergroupie igen. Helena Granström blandar tankar kring de ämnen hon ägnat åratal åt att studera med fragmentarisk historik och dialoger mellan människor som benämns med första bokstaven i deras efternamn. Det finns en fin intimitet med dessa versaler. Jag tänker mig att de är en partner, en klasskamrat eller lärare, kanske en nära vän. Men det visar sig senare (tror jag i alla fall) vara Einstein, Bohr, Newton.

Granström låter hela tiden fysiken vägas upp av den poesi som hennes formuleringar är. Och vice versa. Det blir inga fåniga användningar av fysiken eller matematiken som enkelköpta metaforer.

“Du vill berätta om de ord du saknar. / Du vill berätta om dig själv, eftersom du inte vet vad du vill säga.” 

Sokrates bevingade ord: “Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet” borde ha sagts av en fysiker, det inser man när man läser om Granströms tankar som ständigt återkommer till vad forskning egentligen visar oss; verkligheten, eller betraktandet av verkligheten. Granströms bok är ett betraktande av sitt eget betraktande.

Om ett träd faller i skogen och så vidare… Upphöjt i C.

Kanske måste vårt språk förändras för att kunna beskriva världen omkring oss. Är ännu en fråga som ställs.

Stora frågor. Som blandas upp av en humor som driver med Einsteins skägg och slänger in  lite högstadievetenskapliga referenser om äpplen som vägrar falla.

“I genomsnitt är världen som den skall.”

“Oftast passerar du förbi ditt inre, men ibland stannar du upp och tittar, häpen.”

Idag på denna onsdag som är både en amerikansk independence day och en oansenlig mittwoch i E:s gamla hemland har CERN utannonserat att de typ hittat Higgs partikel. Massmedia tävlar om att vara ointresserade eller demonstrativt ytliga (t.ex. DN:s kommentar av typsnitt i presentationen, wtf?!)

Att det knappt finns något seriöst intresse i nyhetsmedia för vetenskaplig grundforskning är en annan text. Men jag vill passa på att påpeka idiotin i att inte beställa ett stycke “prosavers” från Helena Granström en dag som denna. Typografera den snyggt och ge den en helsida, oavsett hur mycket luft den sidan kommer innehålla kommer det vara en tät text.

För på något sätt har Granström redan löst sitt problem med bevisletandet i vetenskapen som hon ställer frågor kring. Hon har blivit en del av betraktandet, av experimentet. En plats där även betraktaren och dess världssyn måste vara en faktor att väga in och undersöka. Jag hoppas hon fortsätter rapportera därifrån.

ISBN: 9789127120297 Sidor: 153
Adlibris, Bokus