ISBN: 9100126144 Sidor: 312

Läste precis en intervju med Diablo Cody (manusförfattare till Juno, Young Adult) i Tidningen Skriva, där man beskriver hennes tid som heltidsarbetande strippa som ett val gjort utifrån målet “…att skaffa sig en en tillräcklig intressant tillvaro att skriva om”. Senare i texten talar man om hennes “Wallraffande”.

Det säger ganska mycket om hur man ser på författare som öppet tar med delar ur sitt eget liv i de böcker de skriver. Den nedvärderande termen “självbekännelselitteratur” ses sällan som en giltig metod för en författare. Skriver man intressant om sitt liv är det inte för att man är duktig skribent utanför att livet man levt varit intressant. Det är märkligt tycker jag.

Man skulle absolut kunna beskriva Ann Heberleins metod som Wallraffande om man tycker det är viktigt att beskriva utifrån redan “godkända” metoder. Ett Wallraffande inom kulturbranschen och dess konsumenters sug efter skandal, inom psykiatrin ur en patients perspektiv, inom ett grupp som ständigt har ett hot om våld hängande över sig att man nästan blir förvånad när man inte blir utsatt för det, inom en akademisk värld, inom sjukvården.

Genom olika begrepp som överskrift, förklarade i korta drag genom citat ur Nationalencyklopedin, som “klass”, “sexualitet”, “helgon”, “historia” osv. belyser Heberlein olika delar av människors jakt på lycka eller åtminstone ett gott liv. Det är otroligt sällan jag läst så bra text om materiell lycka och dess problem, fördelar och känslorna som omgärdar dessa. Det är få som kan skriva så bra om pengar och klass som Ann Heberlein. Ändå har mediabevakningen handlat om “förläggaren”.

Ska man säga något om något annat än sig själv i det här landet ska man heta Janne och smygfilma makthavare, eller skriva rapporter för organisationer, eller vara en politiker som “håller tillbaka tårarna”. Annars pratar man i egen sak och blir ett enskilt fall. (Har skrivit lite mer om detta här). Det är en märklig syn på samhällskritik.

I dessa olika kapitel får man dessutom en bra ingång i olika filosfiska- och skönlitterära texter följt av invändningar eller utvecklingar kring dessa. Det verkar så otroligt enkelt och naturligt för Heberlein att ena stunden skriva om en födsel av kattungar som hon bevittnar för att i nästa stund skriva om Sartre och få det att hänga ihop. Bibliografin i slutet är en bra påminnelse om det enorma arbete som ligger bakom boken.

Visst får man en inblick i de konsekvenser en “självutlämnande” bok har (tusentals mail som ber om hjälp eller uttrycker hat. Folk som tror de har rätt till hennes liv). Och jag uppskattar också författare som vågar skriva om ångest och försöker normalisera begreppet psykisk sjukdom.

Men framför allt uppskattar jag vilken crash course i etik, filosofi och litteratur som Ett gott liv är. Något som man ofta glömmer bort är hur rolig Heberlein är, både i den här boken och i Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. På ett så där torrt sätt som Monty Python kunde vara ibland när de tog influenser från sin Oxfordtid. (“Jag har inte så värst mycket till övers för Lacan”.)

Det är en bok jag är övertygad om att jag kommer läsa om och ständigt hitta nya saker i.