CSI: Bokomslag

CSI: Bokomslag – Make-A-Wish-edition #2

Att Marcel Proust hade så svår astma att han var sängliggande flera år av sitt liv ska nog På spaning-älskare vara glada för, utan de oändliga timmarna i sitt isolerade rum kanske han inte ägnat så mycket tid och möda åt minnets alla vrår och skrymslen.

Om inte Sylvia Plath fått elchocker på Mclean Hospital mot sin depression hade hon kanske skrivit en annan bok än Glaskupan.

Och om Mats Strandberg inte utsatte sig för sina promenader, strax innan midnatt, sju dagar i veckan, på jakt efter allt som är unheimlich med Finlandsfärjor kanske vi inte skulle få en skräckroman från den uppskattade Engelsforsförfattaren.

Visst kan det verka cyniskt att som läsfantast vara beroende av författares olycka, deras sjukdomar och självdestruktiva beteenden. Det är det också. Just därför vill jag i den nystartade blogginläggsserien CSI: Bokomslag – Make-A-Wish-edition ge tillbaka till författarna i form av bokomslagsidéer som de är fria att använda.

Den här veckan vill jag ge ett omslag till Mats Strandberg.

Mats: jag vet att det är ensamt där nere kring Vikingterminalen på nätterna. Skratten från SoFo ekar i vinden och låter kalla och hårda mot de förtöjda och nedsläckta stålfärjornas skrov. De slowmotiondansande festpassagerarna på de bakbelysta reklamskyltarna bär förvridna ansikten. En taxfreepåse med den sönderskurna röda logotypen kastas fram längs kajen som en tumbleweed i vilda västern. Du försöker komma på vad tumbleweed heter på svenska och bildar meningar kring ordet i huvudet men ger upp den slitna bilden snabbt. Det är en scen som är alltför konstlad för att den ska gå att använda i en roman, detta trots att den är sann nog att utspela sig framför dig.

I det mörka vattnet ligger en Dagens Nyheter och skvalpar bredvid löv och skräp. En helsidesannons för en författarkryssning är snart uppluckrad till pappersmassa igen. En bild på dig själv pryder halva sidan tillsammans med en bild på ett bokomslag till den bok du fortfarande inte skrivit klart ännu. Du förstår att det är en dröm och vaknar med ett ryck. I sovrummet finns det glass och kattungar och inga skrik från SoFo hörs längre. Allt som hörs är en silverfärgad MacBook Pros diskreta surrande. Du sätter dig och skriver, och du skriver så snabbt och bra att du kommer hinna klart lagom till bokmässan 2014. Hör du det?

CSI: Bokomslag – Förlag som hatar tatueringar

Lisbeth Salander är inte bara råcool person – vars filmer fått mig att nätbutiksgoogla svarta huvtröjor och skinnjackor (faux leather of course) de senaste dagarna då de gick på tv – hon är också en missförstådd individ med missförstådda tatueringar.

Jag började gräva i de mystiska kroppsdekorationerna efter att jag lagt märke till att de amerikanska utgåvorna av Millenniumtrilogin inte stämde överens med den amerikanska filmen eller de svenska filmerna. Bokomslagen skiljer sig åt på två sätt:

1. tatueringen kryper högre upp på varje omslag
2. tatueringen på omslagen är mycket mindre än i filmerna

Punkt 1 får vi nog helt enkelt anta är en omedveten PSD (Photoshop disaster).

Punkt 2 är lite mer komplicerad. Är det olagligt att omslagstillverkaren unnar sig lite kreativ frihet? Jo, i det här fallet är det faktiskt det.

Till att börja med måste vi gå igenom böckerna och se vad vi får veta om tatuerings utseende och betydelse. Det är okej att skumma här, jag har strukit under de viktigaste beskrivningarna.

Män som hatar kvinnor:
Hon hade en 2 centimeter lång tatuering av en geting på halsen, en tatuerad slinga runt biceps på vänstra armen och en annan runt ankeln. Vid de tillfällen hon haft linne på sig hade Armanskij också kunnat konstatera att hon hade en större tatuering som föreställde en drake på skulderbladet.

Han tittade ned på draken som sträckte sig över hennes rygg, från det högra skulderbladet och ned till skinkan. Han räknade hennes tatueringar. Förutom draken på ryggen och getingen på halsen hade hon en slinga runt ena ankeln, en annan slinga runt biceps på vänster arm, ett kinesiskt tecken på höften och en ros på vaden. Med undantag för draken var tatueringarna små och diskreta.

Flickan som lekte med elden:
Under tiden på kliniken i Genua hade hon även avlägsnat en av sina nio tatueringar – en två centimeter lång geting – från högra sidan av halsen. Hon uppskattade sina tatueringar, mest av allt den stora draken från skulderbladet till skinkan, men hade ändå fattat beslutet att göra sig av med getingen. Orsaken var att den var så synlig och iögonenfallande att den gjorde henne lätt att komma ihåg och identifiera. 

Hon betraktade sig själv en lång stund. Hon granskade sitt kantiga skeva ansikte, sina nya bröst och sin stora tatuering på ryggen. Den var vacker, en lång slingrande drake i rött och grönt och svart som började på skuldran och vars smala svans fortsatte över högra skinkan och slutade på låret

Det blev liksom prestige att ha boxats med Lisbeth Salander. Det var som att slåss med en bålgeting. Vi kallade henne faktiskt för getingen och hon blev som en maskot i klubben. Jag tror att hon tyckte om det,
för en dag kom hon till klubben och hade tatuerat en geting på halsen.

Luftslottet som sprängdes
Den där draken du har tatuerad … jag har inte sett hela tatueringen, men jag konstaterar att den är väldigt stor och täcker en stor del av din rygg. Varför skaffade du dig den?

Jag skaffade den av ett privat skäl som jag inte vill berätta om.

Han konstaterade att draken täckte ett område på den högra sidan av ryggen. Den började på skuldran långt uppe vid axeln och slutade med en svans en bit ned på höften. Den var vacker och professionellt gjord. Den såg ut som ett riktigt konstverk.

Är dina tatueringar ett utslag av självhat?” undrade hon.
”Nej”, sa Lisbeth Salander

Så vad är problemet?

Generellt sett hatar jag omslag som försöker illustrera hur karaktären ser ut. Det formar läsningen så otroligt mycket, och dessutom är det sällan bra illustrationer. Men ska det vara bilder av karaktären på omslaget får det ju åtminstone vara faktamässigt korrekt, eller hur!?

Vad vi får veta från de olika böckerna om draktatueringen stämmer inte alls överens med omslaget.

Men beror inte bara detta på att omslagsdesignern inte hinner läsa böckerna alltid eller att det helt enkelt bara är enklast att ta random bildbyråbild och sedan slarvigt klistra dit en bildbyråbild på random draktatuering? NEJ, detta går djupare än så, och det är det som är så himla provocerande. Jag är övertygad om att det amerikanska förlaget har ansträngt sig för att göra Lisbeth Salander mer harmlös för att kunna marknadsföra böckerna enklare till en masspublik där många kanske skulle tycka att det var Lite Väl™ att ha en gigantisk draktatuering som täckte större delen av ryggen. Det amerikanska förlaget har enkelt förminskat Lisbeth för att nå sina egna syften! Känns det igen från mäns beteende i en viss deckartrilogi?

Jomen det ska jag göra Micke, sluta se så skeptisk ut.

Som alla Lisbeth-fans vet så betyder varje tatuering mer för henne än bara en utsmyckning.

• Efter en av våldtäkterna gör hon en tatuering på sin ena överarm.
• Efter att fått smeknamnet “Getingen” av grabbarna på Paola Robertos boxningsklubb tatuerar hon getingen som hon sen även bär som hackeralias (Wasp).
• Draken är förmodligen gjord som en påminnelse om att hon tänt eld på sin pappa, något som gjorde ont men som var nödvändigt för att skydda sin mamma.

Att plötsligt ändra på den mest centrala tatueringen är att gå in och börja ändra i Lisbeths historia.

– Men men men, det är ju BARA ETT BOKOMSLAG som de ändrat, säger en stammande och fortfarande skeptisk Mickey Bee och alla hans prenumeranter i kör.

FEL FEL FEL! Det amerikanska förlaget har även gått in och raderat ut spåren av den stora tatueringen i själva översättningen!

She did not log off until around 2:00 in the morning. She went into the bedroom and undressed, flinging her clothes over a chair. In the bathroom mirror she looked at herself for a long time, examining her angular, asymmetrical face, her new breasts. And the tattoo on her back—it was beautiful, a curving dragon in red, green, and black. During the year of her travels she had let her hair grow to shoulder length, but at the end of her stay on Grenada she had taken a pair of scissors to it. It still stuck out in all directions.

Först vid tvåtiden kopplade hon ned sig. Hon gick ut i sovrummet och klädde av sig och slängde kläderna över en stol. Sedan gick hon ut i badrummet för att tvätta sig. Hörnet närmast entrén hade speglar i vinkel från golv till tak. Hon betraktade sig själv en lång stund. Hon granskade sitt kantiga skeva ansikte, sina nya bröst och sin stora tatuering på ryggen. Den var vacker, en lång slingrande drake i rött och grönt och svart som började på skuldran och vars smala svans fortsatte över högra skinkan och slutade på låret. Under det år hon rest hade hon låtit håret växa till axellängd men sista veckan på Grenada hade hon en dag tagit fram en sax och klippt håret kort. Det spretade fortfarande åt flera håll.

Först försvinner de långa speglarna som skulle göra det möjligt att se en stor tatuering, tatueringen som på svenska är “en lång slingrande drake” blir “a curving dragon” på engelska och därefter försvinner hela beskrivningen på exakt hur lång den är. Därefter försvinner Mickes skepsis från hans ansikte lika snabbt som värdigheten och anseendet hos alla inblandade i den amerikanska utgivningen av Millennium-trilogin.

Jag vet inte vad ni tror, men jag tror att Lisbeth hade velat säga ungefär såhär* till dem:

*=i nästa inlägg dyker vi djupare ner i filmtatueringarnas värld och ställer frågan: hur kan en film med en budget på 90 miljoner dollar glömma bort att anlita språkkonsult med basala kunskaper i särskrivningarnas vara eller icke vara?

CSI: Bokomslag – Make-A-Wish-edition

Ibland stalkar jag författare på twitter bara för skojs skull såklart. Men ibland vill jag också göra en skillnad, uträtta något av värde för någon annan än mig själv.

Det började med att jag tänkte göra en CSI: Bokomslag-granskning på omslaget till Min mormor hälsar och säger förlåt. Men innan jag la ut inlägget om de lite väl vuxna händerna på sjuåriga Elsa – som boken handlar om och som jag antog var den avbildade på omslaget – så ville jag dubbelkolla vad mina litteraturkunniga tweeps hade att säga om saken.

Men den första som svarade var inte någon på min vänlista. Och som de säger en gång var tionde minut i alla avsnitt av P3 Dokumentär: “Just då kunde ingen ana vilka konsekvenserna skulle bli.”

Kära Fredrik, nu ska du inte behöva kämpa mer, dreams can come true!

Efter att det var uträttat tog jag mig an en deckarkung som – uppenbarligen som följd av någon sorts kris – självdestruktivt ordvitsade helt random inför svenska folket. Ännu en missförstådd bestsellerförfattare! Marcusbiblioteket to the rescue!

CSI: Bokomslag #5 – Jack Reacher och revan i tid och rum

I serien Crime scene investigation: Bokomslag har vi idag nått fram till kioskvältaren Lee Child och omslaget till hans The Affair. Vid en första anblick framstår omslaget som ett ganska genomsnittligt amerikanskt deckaromslag. Inga konstigheter egentligen; några silhuetter, några dramatiska moln, en polisbil. Men plötsligt vaknar en med ett ryck, vad är det som händer här egentligen? Ju mer en tittar på omslaget desto mer verkar det framstå som en total uppochnervänd värld där så gott som alla naturlagar är satta ur spel samt tid och rum blandas på ett omysigt sätt. För att se alla detaljer tydligt går det att klicka på bilderna och se dem högupplösta.

1. En egen måne. Vi värmer upp denna brottsplatsundersökning med något väldigt konkret och enkelt: en fullmåne som är genomskinlig. WTF?! Förmodligen är det någon som använt verktyget “trollstav” i Photoshop (jag skojar inte, det finns ett sånt verktyg, men mugglare som tar det verktyget lite för bokstavligt bör hålla sig borta och frilägga planeter för hand istället, det är faktiskt inte jättesvårt).

2. Vem är du, vem är jag? På flera av Lee Childs böcker förekommer denna man. Han har samma jacka, samma jeans, samma kortklippta frisyr och på samtliga bilder så är han precis på väg att ta ett steg med vänster fot, alternativt stöder han sig alltid på höger ben pga någon sorts skada. Det är lätt att tro att det är huvudkaraktären Jack Reacher men tack vare detta omslag kan vi äntligen ta reda på om det verkligen är Jack. Eftersom bilen på bilden är en Chevrolet Caprice årsmodell 1990 (nej jag kan inte sån här skit utantill, jag googlade en hel eftermiddag) är det lätt att jämföra bilens höjd – 147,8 cm (alltså dubbelt så lång som Tom Cruise) – med Jack Reachers längd i böckerna – 196 cm – och konstatera att mannen på bokomslaget enligt skalan är ungefär 8 cm för kort. Och då har jag inte räknat med att mannen på omslaget faktiskt står på en hög med grus. Vem är denna två äpplen för korta halta man som spelar så stor roll att han hamnar på omslagen?

3. Fast car. Kommer ni ihåg texten till Tracy Chapmans gamla hit: You got a fast police car, från 1990 med Kalifornienskyltar trots att boken utspelar sig 21 år senare i Mississippi, I want a ticket to anywhere, maybe we make a deal, att den som gjort detta omslag inte ska få göra fler omslag….

4. Smoke Gets In Your Eyes. Eller nåt… Det ser hur som helst ut som att någon lagt ifrån sig en cigarett och somnat och sen hoppats att ingen ska se hur ett rakt streck i 18 graders vinkel sabbat en bit av omslaget..

5. Fly me to the moon. Särskilt långt verkar det ju inte vara till månen i den här bilden med tanke på att det finns moln bakom (!!!) den. Hade molnen varit framför hade de skuggat månens reflekterade ljus åtminstone en aning ungefär som det brukar se ut på typ alla andra bilder av månen en molnig kväll.

6. Märk hur vår skugga. Mannen som inte är Jack Reacher (repetera punkt 2 om så behövs) har en skugga 51 grader ut från sin kropp. Eftersom vinkeln är så brant är det rimligt att anta att det är solen som är ljuskällan som bildar skuggan (vilket bekräftas i punkt 7). Den höga stolpen en bit fram borde med andra ord också få en liknande skugga. Om vi jämför djupet i bilden med stolpen till vänster i bild som är sammankopplad med en vajer ser vi ungefär vart den skuggan borde falla. Där finns dock ingen skugga alls. Kanske är det Movitz, Bellman och Thåström som supit bort den.

7. Black hole sun. Ja hela det här bokomslaget utspelar sig i en motsägelse som till och med fått Dana Scully att bli en believer. Det är fullmåne och solljus och moln på samma gång. I den övre cirkeln ser vi blänket i en av lamporna i bakrutan av polisbilen från en annan tidsepok. Det är så starkt ljus att de speglas i lacken på bilen. Ändå verkar inte kvinnan som lutar sig mot bilen påverkas av detta solljus, hennes tröja är full av skuggor i de veck som bildats. Nanotyg eller en svart sol? Ja hela hon verkar ju faktiskt stå i skugga märkligt nog. Och inte reflekteras hon i lacken heller trots att hon står lutad mot bilen.

8. Hips don’t lie. Läs med Anders Eldemanröst: Hips don’t lie, Ja så skaldar en av våra mest kända popsångerskor. Fast i det här fallet ljuger höfter. Denna kvinna är inte bara immun mot fysikens lagar kring ljus, hon trotsar även gravitationen genom att täcka bakre kanten av bilen med sitt lår samtidigt som hon står tätt med fötterna vid däcket. På en Chevy Caprice från 1990 skulle detta innebära att hon måste stå lutad minst 49 grader, se den röda streckade linjen och pröva sen att ställ dig med samma lutning. Häpna därefter över denna märklig superkraft… VEM ÄR DEN HÄR KVINNAN??!?!?!

CSI: Bokomslag #4 – Gideons ring

Vanligtvis tycker jag om att sysselsätta mig med att undersöka märkliga bokomslag men när det kommer till omslaget till Gideons ring så river det upp gamla sår. Minns ni de hårda skolgårdsbråken om att Terminator är Mac medan Robocop är PC? Ja, jag får också en knut i magen när jag tänker på det, du är inte ensam. Generellt sett är vi nog många som tar illa upp varje gång datorer och teknik doesn’t make sense på tv och film. T.ex. de där gångerna när de har en oskarp supergrynig bild från en övervakningskamera och sen klickar på några tangenter och VIPS så har de en superskarp jättedetaljerad bild av gärningsmannen. It doesn’t make sense. Och det gör inte det här omslaget heller. Varför det inte gör ska vi nu reda ut.

1. Det recer nu!
Den här förbannade rec-knappen gör mig galen, det är inte det här omslagets fel, det har pågått en längre tid. Alla som någon gång sett en flashback/barndomsminne på film vet att Super 8-färger alternativt svartvitt filter indikerar dåtid på film. Generellt kan vi väl säga att Super 8 indikerar glatt minne och svartvitt innebär en traumatisk hågkomst. På samma obegripliga sätt indikeras filmkaraktärers hemmafilmande alltid av att en röd liten prick blinkar uppe i något hörn. Kanske började det redan för flera tusen år sen på Jesus och dinosauriernas tid när filmskapare bestämde sig för att deras publik är dumma i huvudet, så dumma att de inte minns hur det ser ut att titta genom en kikare. (Twentytwowords har gjort en talande bild om detta fenomen, se nedan).

“MEN”, säger ni kanske nu, “denna rec-prick finns ju faktiskt i många telefoner”. Ja, men inte i den här telefonen, på det här sättet. Efter att ha gått igenom hundratals gamla telefonmodeller kan jag konstatera att telefonen ifråga är en SonyEricsson K550i (med loggan bortretuscherad) och att det grafiska användargränssnittet inte ser ut såhär, det finns ingen rec-prick där (det finns en liten röd rec-prick men den syns inte under själva inspelningen, det går att se i denna film), det finns ingen vit fyrkant i mitten och de små ikonerna längst ner på skärmen ser inte heller ut sådär.

Ska vi kalla detta fenomen – att inte avbilda teknik som det faktiskt ser ut – för “kikarsyndromet”?

2. Linjelusta
Ännu ett exempel på hur en teknik blivit synonymt med ett dramaturgiskt grepp. I förstoringen i cirkel 2 har jag gjort bilden svartvit för att det lättare ska gå att se de ränder som löper längs mobildisplayen. Dessa ränder kallas “scan lines” och som 80-talist minns jag dem främst från tiden då jag spelade Mario på mitt Nintendo 8-bitssystem. Utan att gå in alltför mycket på tekniken som orsakar dem så beror linjerna på det sätt som bilden byggs upp i t.ex. en CRT-skärm a.k.a. skärmar som är baserade på katodstrålerör a.k.a tjock-tv-apparater. Det är katodstrålerören tillsammans med elektronkanonen som gör att en tjock-tv är tjock, dessa rör och kanoner behöver mycket plats på baksidan av rutan. Jag har gjort i liten protoyp* på hur en K550i skulle kunna se ut om den hade en skärm med katodstrålerör.

(*Telefonen på bilden är extrautrustad, Super Mario World ingår ej)

I telefonen på bokomslaget sitter det dock inte en CRT-skärm utan en LCD-skärm, därför kan mobiltelefonen vara platt, den bygger på pixlar istället. Om vi zoomar in nog mycket på en LCD-skärm kan vi möjligtvis se ett pixelrutmönster, men några linjer finns där inte. Denna effekt är alltså pålagd för att vi ska förstå att det är filmat.

“Jamen kanske filmar personen på omslaget en gammal tjock-tv”, säger vän av ordning? Nej hörru vän av ordning du har fel, du greppar efter halmstrån. Skulle det vara en avfilmad tjock-tv skulle det inte synas några linjer i rec-pricken (se punkt 2 cirkel nummer 2) eftersom rec-pricken ska vara en del av telefonens grafiska användargränssnitt.

3. Varde ljus?
Och Gud sade: “Varde ljus”; och det vart ljus. Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från mörkret. Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

Ibland är det lättare att förstå kreationister än vad det är att förstå hur ljus fungerar i den rumtid som bokomslagen i CSI: Bokomslag fungerar. Jag är ju ingen Einstein (och jag heller aldrig varit i Hammarby) men ska ändå försöka nysta lite i hur ljuset fungerar i denna bild.

Mobilen på omslaget har optik med brännvidden 3,8mm. Översatt till dagens digitala systemkameror skulle det kanske motsvara någonstans mellan 20-30mm. Det går inte riktigt att direktöversätta på det här sättet eftersom andra faktorer som exempelvis kamerasensors storlek osv. spelar in men det vi kan konstatera är att mobilen har ett vidvinkligt objektiv. Till skillnad från ett långt zoom-objektiv är ett vindevinkelobjektiv väldigt kort och platt vilket gör att det går att passa in i en tunn mobiltelefon, ett stort teleobjektiv skulle inte vara så praktiskt att bygga in i en telefon.

Via en kamerasimulator har jag försökt ta reda hur nära den som fotograferar på omslaget till Gideons ring måste ha stått för att få ett så snävt utsnitt som bilden på personen med korslagda armar ser ut. När objektivet är kort är det fotografen som måste gå nära. Enligt simulatorn måste vi vara på ett avstånd kortare än en meter och ändå så ser vi inte konturerna av människan som fotograferats i den oskärpa som finns i bakgrunden (ungefär där titeltexten är).  Vart är personen som blir filmad? Inte framför kameran i alla fall.

Om vi utgår ifrån ljuset när vi försöker ta reda på vart hen är: Hen har en stark ljuskälla på sin högra arm (vänstra delen av bilden). Så stark är den att sidan av armen blir helt utfrätt och det bildas en stark skugga av nacken på området mellan hals och axel. Med tanke på hur ljus bakgrunden är i den undre cirkeln #3 så borde det inte samtidigt kunna vara totalmörkt bakom personen som blivit filmad. Speciellt inte med tanke på att hen filmats på ett avstånd som är kortare än en meter och att hudtonerna är intakta.

Visst går det att ljussätta såhär om en lägger ner otroligt mycket tid och kraft och har tillgång till fotostudio. Men ponera att detta är en mördare med tillgång till alla denna ljussättningsutrustning, varför då välja att filma med en mobil från 2007? Och varför har Professor Dumbledore gett bort en osynlighetsmantel till denna mördare/ljustekniker att klä på sina offer och hur kommer det sig att SonyEricsson har en teknik som ser igenom den?