Jag borde ju verkligen läsa klassiker lite oftare. Och när jag googlar på omslagsdesigners, ständigt på jakt efter att bli amazed av snygga bokomslag, så är det en klassiker som återkommer gång på gång med nya varianter av omslag från jordens alla hörn samt i “re-design”-portfolios som nya förmågor som vill visa vad de kan lägger upp; Lolita av Vladimir Nabokov.
Bara mängden omslag i sig borde ju göra mig sugen på att läsa boken. Tänk vilken stor litteratur det måste vara som är upphov till så mycket grafisk fantasi! Men 99% av alla Lolita-omslag gör mig bara arg, hysterisk, besviken och trött så jag sätter aldrig upp den på att-läsa-listan.
Tydligast blir det när jag hittar en sida som jämför ett Playboy-omslag med ett Lolitaomslag. Då blir det oerhört svårt att veta vad som varit tanken. I övrigt är det många trosor, ben, klubbor. Är det ett smart sätt att förhöja identifikationen med huvudpersonen Humbert Humbert eller bara exempel på den seglivande myten om att “sex säljer”?
Det enda “kritiska” omslaget jag hittar finns det faktiskt en fjäril i, den med pistolen. Även hårsnodden är ju ett ganska otäckt omslag. Men som sagt, det mesta är rätt tråkig tittning.
Det kan vara ett effektivt sätt att berätta om övergrepp, tabun, moral, sexuallagar osv. genom att beskriva dem ur förövarens/tabubrytarens synvinkel på ett sånt sätt att läsaren identifierar sig och därmed också tvingas ifrågasätta sig själv när illusionen senare bryts. “Jag identifierade mig med den här personen som sen gick över gränsen, vad säger det om mig osv.”
Nu har jag som sagt inte läst boken och vet inte om det här är något som Nabokov sysslar med i boken, men oavsett vilket så tycker jag det är märkligt att så många omslag fokuserar på den 12-åriga flickan som någon sorts sexig poster girl. Är hon inte 12 år i boken liksom? Romankaraktärer måste inte, och SKA inte heller, vara politiskt korrekta. De ska bryta lagar, döda, vara otrogna, ljuga, ha livslögner, smitta folk med elaka virus, konspirera om makt, avlyssna familjemedlemmar, tänka skamfulla tankar, hata, älska fel personer, dricka för mycket, ligga under täcket i dagar i ett mörkt rum och gråta och så vidare och så vidare.
Litteraturen i sig har jag ingen åsikt om i det här fallet. (Det kommer jag dock snart ha, jag har fått pepp på twitter om att den är läsvärd). Men jag blir lite misstänksam av alla “sexiga” omslag till Lolita. Det är ju ingen Fifty Shades-historia där två vuxna människor pratar kring varandras sexuella gränser innan de lever ut dem och där man sen kan diskutera maktförhållanden och könsroller och så vidare om man vill.
Kan en roman vara genialisk även utan begåvade läsare? Hur många har köpt Lolita genom åren och läst den som erotika? Kommer även Moodyssons Lilja 4-ever och Wennstams Flickan och skulden få sexiga omslag om 50 år när ansökningsproverna till HDK och Konstfack ska in?
9 Kommentarer
Har du läst Stidsbergs bok från Lolitas synvinkel? När du läst Lolita får du en större äckelkänsla mot mannen som gör så här och utsätter ett barn för något och bortförklarar sig att hon ville. Så blir hon skadad för livet, vilket Stridsberg uttrycker kaotiskt fint. Jag blev så jäkla arg på mannen när jag läste och hur han sexualiserade sånt som är bara barn, som deras mjuka skinn. Jag vill klappa en mjuk bebisarm utan att tänka på hur det hetsade upp honom. De sexiga omslagen är nog mycket i den överförda betydelsen ja och inte hur mannen i boken såg på barn. Han gillade ju just det oskyldiga, barnsliga och menade att det var ett sätt för barnet att uttrycka sin lust.
Men det är en bra bok, tydlig hur en förövare spanar in ett offer och hur hen går till väga. Därför tyckte jag först omslaget med hörnet var bra, Lolita har ingen väg ut men jag ser att även den bilden har en sexuell underton som kunde skippats.
Nej har inte det heller :( När jag tar mig an Lolita ska jag däremot göra det! Det rekommenderade Ord och inga visor-Jessica mig. Alltid skönt att få höra samma rekommendation från två säkra källor”.
Ja det är hemskt att ha det i huvudet. Som när man börjar tänka på sina egna andetag, inte för att det är jobbigt men för att det är svårt att “otänka” något. Radera det.
Intressant det du säger om omslagen. Det finns liksom ingen logik i att ha vuxna nakna kvinnor på omslagen alls. Och de där illustrationerna av barn är ju bara märkliga.
De där hörnet hade ju varit bra om man sluppit hela tros/kjol-referensen. Så fantasilöst.
Jag gillar den där “Lolita” är skriven med någon sorts grafit-/blyertspenna. Som man gör när man är liten, man letar det som är jaget, sin identitet, provar olika saker. Att någon vuxen då kommer in och stör den processen med sin blick gör ju att man kanske förändrar sig åt fel håll. Samma sak igen – hur “olär” man sig något.
Jag tycker också att den är bra därför att den lika väl kan illustrera Humberts besatthet i och med upprepningarna av hennes namn.
Jag har originalomslaget som inte säger något alls om innehållet och som jag faktiskt gillar. Nu är det länge sedan jag läste Lolita men jag gillade inte alls Sara Stridsbergs version. Den är kanhända tydligare på vissa sätt men den fungerar inte för mig, då räcker originalet till och blir över.
För övrigt skrevs det en Lolitaopera för några år sedan och dess urpremiär på Kungliga Operan i Stockholm var nog operahusets största fiasko besöksmässigt. Någonsin.
Vilket är originalomslaget? Ett vanligt klotband? http://en.wikipedia.org/wiki/File:Lolita_1955.JPG ?
Gillar du generellt inte fortsättningar/fan fiction eller vad man ska kalla det? Jag tycker det är en superkul idé. Vad fungerade inte för dig?
Oj, vad gick snett med operan egentligen? Dålig uppsättning eller?
Det gröna du länkar till men inte klotband. Jag tror att även originalet är häftat i två volymer, det var inte helt lätt att få den utgiven ocensurerad, har jag för mig.
Jag tror att det är Stridsberg – jag gillar henne i teorin men inte i praktiken. Hennes lösryckthet matchar inte min och hennes associationer landar aldrig riktigt hos mig.
Vad gäller operan var det nog så att den var nyskriven och baserad på en ganska creepy, även med operamått mätt, story.
Vad roligt att du skriver om Lolita. Jag ska ju äntligen ta tag i min littvet-magisteruppsats nu i vår och den handlar just om Darling River av Sara Stridsberg. Jag bloggade såhär om Lolita en gång i tiden: http://stellasbokblogg.blogg.se/2010/august/lolita-av-vladimir-nabokov.html kanske kan vara intressant att läsa, tänker jag. Och jag tror ju att Lolita är en satir, en parodi på den typen av amerikanska man som Humbert Humbert är.
Gällande Darling River så är den varken en fortsättning eller fan fiction. Underrubriken är “Lolitavarianter”, och visst har Stridsberg plockat mycket från själva Lolita. Men boken är en fristående roman och broderar ut en hel del, den handlar om fyra olika varianter av lolita samt en mor. Där undersöks också vad som händer med lolita när hon har förlorat sin ungdom, det som attraherar den äldre mannen. Vad händer när hon inte längre kan ligga med diverse män och supa sig full vid den gyttjiga floden? Hon blir smutsig och deprimerad, äcklig och stinkande. Såsom man får förmoda att en lolita-älskande man ser på den vuxna kvinnan.
ÅH, det här är verkligen mitt ämne och jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det redan nu, men jag sparar nog energin till själva uppsatsen (som dock bara handlar om Darling River). ;) Rekommenderar ett klipp som finns på SR:s hemsida, där Aris Fioretos och Sara Stridsberg samtalar om Lolita (eller, Stridsberg läser poetiska stycken, Fioretos reflekterar).
Ja jag har aldrig innan jag tog upp det på twitter hört att den är så läsvärd. Kul överraskning.
Roligt att vi hade samma ingång till boken (med omslagen). Tro det eller ej så hade jag faktiskt inte läst ditt inlägg. Great minds osv… :)
Jag hade faktiskt lagt till en påminnelse i mobilen om din uppsats så att jag skulle komma ihåg att fråga om den. Vet inte om du minns att du (i ett svagt ögonblick?) lovade att låta mig läsa den. Ser fram emot att göra det om erbjudandet fortfarande kvarstår!
Jag gillar att det finns en roadmovie-aspekt i berättelsen. Jag kan tänka mig att Stridsberg använder sig av Lolita på det sätt hon använder sig av Medea eller Valerie Solanas. Fan fiction är ju lite trubbigt uttryck för det kanske.
Skönt att höra att det trots alla mina fördomar är en kritik. När jag läste Döden i Venedig fick jag till exempel bara känslan av att det här var något som faktiskt Thomas Mann känt. Inte fräscht… (även om jag också såklart begriper att det väl handlade mycket om huvudpersonens egna förlorade ungdom).
Med stor skepsis närmade jag mig den här boken och kapitulerade fullständigt inför språket. Det är sanslöst att man kan bli så förförd av språket att det tar lång tid innnan man inser vad det är som faktiskt sker. Sorgligt nog sexualiserar förläggarna också Lolita i valet av omslag. Min bok (AB pcoket) visar passande bakhuvudet av en lite skallig medelålders man och en fjäril. http://lyrannobel.blogspot.se/2010/01/lolita.html
Ja tydligen är det det många som går in i den med din (och min) skepsis när det gäller den här boken. Men jag kommer definitivt att läsa den under 2013.
Jag tror att det är få böcker där omslag är så viktigt och så sabbar man det så totalt med sexualiseringar. Oerhört märkligt. Har sett det pocketomslaget som jag tycker känns lite slarvigt men det slår ju ändå många andra. Fjärilen som symbol för Lolita kanske?
Din recension var bra! Det är ju just såna recensioner jag vill läsa om den här boken.