Jag är fullt uppe i min masteruppsats som jag försöker tvinga till att handla om bokomslag. Det går sådär. Än så länge är uppsatsen mest något som:

1. Ger mig ångest
2. Ger mig stress.
3. Ger mig en anledning att köpa böcker på kreditkort. (Exempelvis Åsa Jungnelius artist book som jag nu är en lycklig ägare av).
4. Ger mig frågor från lärare av typen: vad handlar din uppsats om?

Vanligtvis svarar jag ungefär såhär på punkt 4:

*ohörbart mummel* *host* *host* Jaha nog om mig nu, 0ch bilen går bra?

Men eftersom jag måste motverka krafterna i punkt 1-3 ganska akut just nu så kan jag ta tillfället i akt att skriva lite kort om vad jag gör/säger att jag gör till mina lärare/försöker göra.

Anledningen till att jag väljer att skriva om just bokomslag är för att de kombinerar två typer av bilder som anses vara väldigt långt ifrån varandra: den konstnärliga bilden och reklambilden. Ett bokomslag ska dels fungera som något som lockar konsumenter, tilltalar vissa typer av målgrupper, skapar ett begär att köpa. Samtidigt så ska bokomslaget vara något som utgår ifrån ett litterärt verk och vara något som en person ska vilja äga och också tilltalas av visuellt. En parfymannons i en tidning är något helt annat än den vara vi sedan köper, den följer inte med dess vara, den pekar enbart mot det som vi ska köpa. Bokomslaget pekar mot sig själv.

Det allra mest tydliga exemplet på skillnaden i dessa två förhållningssätt hittar vi genom att jämföra inbundna böcker med pocketversionen.

Helena von Zweibergks senaste bok har en sorts avskalad Karin Mamma Andersson-färgskala i den inbunda versionen. Titeln tar mest plats, vi får inte riktigt något hum om handlingen mer än att den kan tänkas utspela sig i Stockholm och någonstans i skärgården. Jag tycker det är ett bra omslag, fint.

I pocketversionen är det istället författarnamnet som tar stor plats. Författarens track record och kändisskap är viktigt. Boken har också fått en tydligare chick lit-inriktning inte bara genom författarnamnets färg utan även genom att det har hyrts in en Cissi Wallin look-a-like som kramar en Staffan Hellstrandfrisyr samtidigt som en suddig Micke Leijnegard-kopia försöker få lite uppmärksamhet i bakgrunden. Kändisar säljer.

Men seriously, att genrenormer blir tydliga i en pocketbok är inte konstigt. Pocketen ska tilltala en massmarknad och även säljas på andra platser än den inbundna boken. Den inbundna signalerar kulturellt kapital men kan också försvinna i exempelvis ett varuhus pocketställ.

När det gäller Jenny Åkervalls Jag tjänar inte så fick den tack och lov ett annat omslag i pocketutgåvan. I mina ögon ser den inbundna boken (t.v.) ut som en roman om kärlek, relationer, feelgood.  I själva verket är den en politisk thriller. Det softade avskalade blev kallt och hårt. Jag tror det var ett smart drag och tycker mig märka att den går att sälja även till deckarcrowden trots att den inte marknadsförs som deckare.

Ett tredje exempel på något som intresserar mig är “bra” och “dåliga” omslag. Det blir lite förvirrat att prata i såna termer när vi pratar om bokomslag just eftersom ett omslag har två olika funktioner.

The fault in our stars har ett helt gäng variationer av omslaget med molnen. När vi pratar om kvalitet och bokomslag blir det lite svårt här. Det längst ner till vänster tycker jag är allra fulast, blurbarna är inte alls snyggt typograferade och passar inte in med övriga designen. Omslaget längst ner till vänster är det snyggaste av de blå varianterna, jag tycker det är fint hur den handskrivna fonten har använts även till blurbarna. Å andra sidan känns det som att den texten inte sticker ut lika mycket, den är inte så lättläst vid en snabb anblick och försvinner in i bakgrunden lite. Den längst upp till vänster får med en massa blurbinfo och är väl egentligen den som fungerar bäst eftersom ögonen dras till att den varit etta på topplista (vi börjar i västvärlden som bekant att läsa högst upp till vänster på sidor och så även på omslag) för att sedan vandra ner till att läsaren får någon sorts exclusivematerial och det är naturligt för att oss att läsa även blurben där nere. Det framhålls även tydligare än på de andra blå att det är just Jodi Picoult som blurbat.

Allt info når fram. Men är det ett exempel på bra design bara för det? När Röhsska muséet hade sin utställning Ond design så visade de allt ifrån Hitlers hakkors, taggtråd och folkhemmets lägenhetsplanering som exempel på design som kan anses vara bra design i bemärkelsen att den varit effektiv och lyckas bra med det som är syftet med den, det är ett bra hantverk kort sagt. Men samtidigt bär den på många onda saker som förtryck, folkmord, fördomar.

Utan att hävda att något bokomslag bär på ondska så är det intressant att tänka på reklam och design. Vi har alla någon gång sett en “bra reklam”, själv gillar jag den här glasögonreklamen när ett par verkar vara på semester i en svartvit storstad. Etta James At last spelas, livet verkar vara härligt och snyggt och glamouröst. Men när jag tänker på reklamen nu så kan jag inte med säkerhet säga ifall det är Synoptik eller Synsam som står som avsändare. Jag har inte heller någon anledning att kolla upp det eftersom jag inte minns något erbjudande eller någon anledning till varför jag skulle välja just dem.

När jag tänker på en dålig reklam så tänker jag på dåligt dubbade människor som smutsat ner sin kläder. De är filmade och pratar fånigt om en rosa burk med fläckborttagning. De flesta har inga problem att minnas att det är Vanish som är avsändare för den. Den är så dålig rent hantverksmässig. Eller är den verkligen det? Jag har ju trots allt köpt Vanish när jag stått där och ska köpa fläckborttagning. Glasögon har jag köpt på både Synoptik och Synsam trots att jag älskar At last med Etta James.

Den utgåva av The fault in our stars som fått en grå bakgrund tycker jag lyckas med något som lägger ytterligare ett lager på detta. Blurbarna är tydligare och samtidigt snyggare än sans serif-typsnittet på de två blå
varianterna. Den framställs också som mer begärlig genom att aspirera på att vara “Collectors edition” och styr därför kunden till Barnes & Noble som har ensamrätt på att sälja denna utgåva. Att olika bokhandelskedjor får ensamrätt till specialutgåvor tror jag kommer bli mer populärt och är ett bra bevis på vad ett bokomslag kan vara: begärligt som bild/konstnärligt uttryck, effektiv säljande design som får läsaren att välja just den boken framför andra böcker. Men också att kunden ska välja vart hen köper den.