“Jag har gått från att vara en kreatör till att vara den som kan designprogrammen lite bättre och därmed får utföra uppdraget, som i stort sett går ut på att leverera så många förslag som möjligt som förlaget sedan kan behandla som en Gott & Blandat-påse att välja sina favoritbitar ur.”
Min vän Therése tipsade mig om Jesper Weithz text “Rör inte mitt bokomslag!” som är såååå spot on. Jag tror att alla som någon gång jobbat med bild och form på ett eller annat sätt vet att dessa arbeten inte längre förtjänar att kallas för “kreativa” yrken. Till och med Jan Guillou vet detta! När jag läste hans självbiografi för några år sen minns jag ett stycke om hur han tyckte synd om de som gjorde Folket i bilds layout, hur ALLA hade åsikter om deras jobb helt enkelt för att alla kan skaffa sig en uppfattning på en sekund om dessa saker.
Det enda tråkiga med Weithz text är att han inte exemplifierar mer utifrån omslag han gjort eller inte gjort. Vore superkul om han kunde göra en nördig directors cut i typ Cap & Design där han utvecklade ännu mer. Jag skulle också vilja veta varför han inte gjorde omslaget till sin egen bok. Visst är det ju supersnyggt men en undrar ju hur snacket gick där.
Eller vänta här nu, stack jag precis ner min hand i Gott & Blandat-påsen?
8 Kommentarer
Tack för tips!
Jag måste säga att jag naivt trodde att formgivarna hade mer att säga till om…
Det är ju en deprimerande utveckling. Tänk om de där marknadsnissarna kunde börja lita mer både på formgivare och kunder/läsare istället för att alltid veta bäst.
Det värsta är att jag tror att det mest är “magkänsla” också och att det faktiskt inte görs några undersökningar på vad som faktiskt “fungerar”. Så det är människor som inte jobbar med design och inte har några siffror på vad som fungerar eller inte som bestämmer. Lite uppochner.
Har hört samma diskussion när det gäller filmplanscher och -omslag. Det vore roligt om det kom en motreaktion till detta, i stil med mer handtecknade/broderade/koppartryck/roliga tekniker på bokframsidor. Personligen älskar jag de broderade omslagen på Penguins nyupplaga av klassiker som släpptes förra året.
Jag har skrivit lite om det som forskaren Kristina Lundblad kallar “haptiskt seende” här på bokhora: http://bokhora.se/2013/gastblogg-omslagsdarwinism/ och då nämnde jag faktiskt de där broderade penguinomslagen :)
Ray Brudbury-remaken med tändsticka är ju också ett sånt fint exempel http://www.marcusbiblioteket.com/redesignad-ray/
Så dessa underbara omslag finns men jag tror tyvärr inte att många förlag vågar satsa på den här typen av design som inte liknar något annat. Svenska “Sjösala förlag” är däremot en motkraft, kolla upp dem ifall du inte gjort det. Underbara omslag!
Hej Marcus!
En vän tipsade mig i går om det här inlägget och jag kan inte låta bli att svara. För att jag fått frågan så många gånger, men inte benat ut svaret (så det här är nog mer för mig än dig, men tack för att du ger mig tillfälle).
Mitt standardsvar brukar vara att om romanen går dåligt kan jag ju inte skylla på omslagsformgivningen om jag gjort det själv. Men det är förstås på skoj. Faktum är att jag gjorde en hel rad omslag innan boken ens var skriven. När den långt senare blev antagen föreslog min förläggare att jag skulle göra några försök. Men de var helt enkelt inte särskilt bra. För att inte säga usla. Jag visade aldrig dem, om jag minns rätt.
Dessutom tyckte jag att det skulle vara intressant att placera mig i motsatt situation den jag är van vid. Att låta någon annan tolka mitt verk. Och jag såg min chans att få ett omslag av Jens Magnusson vars omslag till John Ajvide Lindqvist och Jean-Christophe Grangé jag tycker är underbara.
Inför min kommande roman, ”Vintersystrar” gjorde jag också skisser. Lika usla de. I likhet med skisserna till ”Det som inte växer är döende” blev de något slags facit som förklarade romanen snarare än gav en intresseväckande hint om handlingen. Kanske är svaret så enkelt som att jag är bättre på facklitteratur än skönlitteratur. Vilket kan bevisas av att jag i höst också utkommer med en tunn fackbok där jag själv gjort omslaget (som visserligen är en pastisch på ett annat omslag).
Håller för övrigt med dig om att det som säljs in som kunskap från säljare oftast är magkänsla. Inte särskilt rolig magkänsla.
Kul att du gillade AB-artikeln!
Hej. Vad roligt att du kom hit och kommenterade! Jag älskar samtal om omslag, även om jag är ganska ovan vid dem. Skriver mycket om omslag även på bokhora.se nu om du vill haka på där nån gång!
Jag måste säga att det var imponerande att du höll dig ifrån att använda de omslag du gjorde. Det låter som att du höll på att fastna i den härvan som jag tycker många hamnar i, med eller utan förlagens stjälpande kommentarer: ALLT ska liksom med. Det ska vara genremarkörer och beskriva handlingen och vara det och det andra samtidigt. Hur lyckades du rata dina egna omslag?! Jag tror inte att jag haft den sinnesnärvaron. Fick du bara nog en dag eller växte det fram?
Jag tycker också att Jens Magnusson har gjort några fantastiska omslag. Jag har flera gånger “avslöjat” för folk att det finns en varg på omslaget till “Lilla stjärna” och det är en nästan en kick för folk att uppleva de olika lager som finns där som de inte sett. Min favorit av hans omslag är “Gå din väg med stanna” som verkligen är ett konstverk i fysisk form. Han som gjort din nya boks omslag också eller är det Acedo eller nån annan? Superfint ju!
Jag tycker de två omslagen är otroliga btw! Hade dock ändå varit kul att se dina skisser, som jag nämner i mitt blogginlägg. Vore kul att höra dig beskriva vad du försökte göra och varför de inte fungerar. Jobbigt att visa skisser dock antar jag.
Hur mycket “utvecklades” Magnussons skisser efter kontakt med dig/förlag? Gjorde han dem helt utan synpunkter eller var du/ni med i processen alls där?
Ps. Är det ens värt att fråga varför pocketupplagan inte har Magnussons omslag eller är det en historia för en annan gång?
Hej igen. Att göra omslag är mitt bästa prokrastrineringsknep. Då känns det som att jag arbetar med romanen även fast jag inte skriver. Så det brukar bli en rejäl hög med skisser tyvärr. Att rata dem är däremot inte särskilt svårt. De har aldrig blivit särskilt bra. (Så det varken växer fram eller blir för mycket. Jag vet det hela vägen. Inte minst för att det formspråk jag personligen gillar är svårt färgat av blackmetal och skräck, alldeles för mörkt och bråddjupt. Men någon gång kanske jag visar upp dem. Om måååånga år.) Dessutom finns det formgivare som är bra mycket bättre än mig på skönlitterära omslag, så det vore rent av idiotiskt att inte luta mig mot någon av dem när jag har chansen. Men med det sagt vore det kul att göra mitt eget omslag någon gång. Men det kräver nog att jag först gör ett omslag jag är så nöjd med att boken skriver sig själv sedan …
Din gissning är riktig, det är Sara R. Acedo som gjort omslaget den här gången. (Notera att även det här omslaget är två personer i vintermiljö. Kanske måste jag fortsätta skriva romaner på det temat så att omslagen kan göras enligt samma mall, hehe.) Kul att du gillar det! Det var oerhört svårt med ett omslag som handlar om vänskap mellan två unga kvinnor. Fanns många fällor att falla i. Jag tycker att Sara R. Acedo gjort ett toppenarbete och är mycket nöjd.
Roligt att du nämner vargen på ”Lilla stjärna”. Jag hade inte sett den förrän JAL själv visade det för mig. Älskar sådana omslag, där det finns detaljer man kan se först när man har läst boken. De första omslagsskisserna Jens Magnusson hade gjort för ”Det som inte växer…” var baserade på en scen som jag strök, så de fungerade inte. Och var dessutom för actionorienterade. Vilket jag och förlaget var överens om. När vi såg det förslag som sedan hamnade på omslaget var vi överens om att det ”satt”. Sedan bollas det ofta fram och tillbaka kring typografi och färger. Men jag vill minnas att det gick smärtfritt och snabbt i det här fallet.
Baksidan – med flammor! – var en chanstagning. Det fanns en risk att det skulle se billigt, nästan kitschigt, ut i tryck, men i slutändan tyckte jag det funkade. Förmodligen på grund av det blev svartvita lågor. Jag tycker ofta att baksidor blir tråkiga. De görs inte sällan i slutet av processen, när det är ont om tid och blir en färgplatta med text på blott. Känner igen det själv från mitt eget arbete med andras omslag. Får jag feeling gör jag förslag på hela omslaget. Men oftast bara framsidan. Då är det lätt att det blir en tråkig standardbaksida. Jag har lidit med både Magnusson och Acedo när jag precis innan tryck velat se fler skisser på baksidan …
Jag tror att jag är priviligerad när det gäller mina omslag. Eftersom jag har yrkeskunskapen och -rollen tror jag att förlaget lyssnar litet extra på mina åsikter. Jag har ju språket för att formulera vad jag känner, och en erfarenhet som gör att jag inte går vilse i mina egna känslor och idéer, vilket underlättar. Jag hoppas att det beror på ett förtroende oss emellan – och inte att jag är omedvetet petig och envis.
Pocketomslaget var för övrigt förlagets idé. De ville testa om ett annat, mer thrillerartat, omslag skulle funka. De hade några ganska färdiga förslag när jag fick reda på det. Annars hade jag nog kunnat tänka mig att slänga in något av mina skissförslag i diskussion (därmed inte sagt att de hade funkat). Men den möjligheten kom jag på först i efterhand tyvärr.