Recensioner

Joan Didion – Bönbok för en vän

“Mitt namn är Grace Strasser-Mendana, född Tabor, och jag har ägnat femtio av mina sextio år åt att studera självbedrägeri. Jag är en försiktig resenär från Denver, Colorado. Min mor dog i influensa en morgon när jag var åtta år. Min far dog av skottsår, inte självförvållande, en eftermiddag när jag var tio. Från den eftermiddagen tills jag fyllde sexton år bodde jag ensam kvar i vår hotellsvit på Brown Palace Hotel. Jag har bott i Ekvatorialamerika sedan 1935 och bara varit sjuk två gånger. Jag är en antropolog som förlorat tron på sin egen metod, som slutat tro på att det utmärkande för antropos är en medveten handling.”

Ge Joan Didion Nobelpriset, NU!

Carin Hjulström – Finns inte på kartan

Ännu en tvkändis med sitt namn på ett färgglatt omslag i de där pocketställen bredvid kassakön på ica som skriker efter uppmärksamhet tillsammans med rockbiografier spökskrivna av Neil Strauss, reportageböcker om kriminalitet, deckardrottningar och -kungar, så tänkte jag. Jag förstår inte varför jag är så himla fördomsfull, speciellt inte eftersom jag ofta gillar böckerna i de där ställen när jag väl läser dem.

Förmodligen en överkonsumtion av obegriplig lyrik och klassiker i unga år där det var ett minimikrav att författaren varit totalt alkoholiserad och/eller kliniskt deprimerad under långa perioder, helst död sen länge alternativt gått under jorden.

Idag tar jag ett steg i taget.

När jag tänker efter är det ett jävligt snyggt och fyndigt omslag faktiskt. Det förstår man när man läst drygt 100sidor.

Och det är en väldigt medryckande historia som gick snabbt att läsa, inte för att den var ytligt skriven, utan för att som Katrin sa när hon läste denna; man längtar hem till sin bok. Vi har nämligen haft lite bokcirkel här hemma, inte riktigt som i Fyra nyanser av brunt dock även om jag säkert haft några dumma kommentarer, och läst denna nästan samtidigt.

Jag tycker den här boken förtjänar all uppmärksamhet. Personligen tycker jag det roligaste att läsa om är alla journalisttermer och alla de praktiska problem som uppstår på en lokaltidning och att hon vågar lita på att det blir intressant att skildra det så autentiskt som hon gör. Oerhört bra. Sen är jag svag för glesbygdsskildringar och denna känns varken överdriven eller koketterande.

Sen är den inte helt okontroversiell när det gäller de karaktärer med invandrarbakgrund även om bokens övriga karaktärer visar visar en väldigt stor välvilja för dessa. Vill minnas att vinkeln i media kring den här boken mest handlade om att hon var känd från tv. Dumt när det finns så mycket intressant.

Kommer garanterat att läsa uppföljarboken inom kort: Hitta vilse.

PS. Triviaundring: Hjulström spelade en tjej som hette Frida i en julkalender när hon var liten. Hennes karaktär heter Frida Fors. Boken utstpelar sig i Småland, det finns en ort i Småland som heter Fridafors. Coincidence? You decide.

Fjodor Dostojevskij – Spelaren

Det finns massor av anledningar att läsa Fjodor Dostojevskijs Spelaren. Och det finns många anledningar till varför den är hans intressantaste verk.

Efter att han suttit i Sibiriskt fängelse i flera år kom han ut och var väldigt sjuk. Han var skuldsatt. Hans fru dog. Hans bror dog. Livet var en jävla blueslåt kort sagt.

Han reste bland annat till Baden Baden och spelade roulette med extremt rika människor för att kunna betala av sina skulder. Han trivdes. Han vann en del. Sen förlorade han ännu mer. Han pantade ägodelar. Han drog på sig ännu fler skulder. Så stora skulder att han sålde rättigheterna till alla böcker han dittills skrivit (bland annat Anteckningar från ett källarhål och Brott och straff) för en extremt liten summa. I kontraktet ingick även att han skulle leverera en helt nytt manuskript inom ett par månader annars skulle alla framtida inkomster på böcker de kommande nio åren tillfalla mannen som ordnat detta kontrakt.

Den sjuka Dosotjevskij anlitar en av de första ryska stenograferna – Anna Grigorevna, för att han skulle ha en chans att lyckas sammanställa manuskriptet. Dostojevskij rabblar under 26 dagar upp handlingen till en roman om lyxlivet kring roulettebordet och om skulder och om sjukdomar och spelmissbruk.

Tillsammans lyckas de sammanställa manuskriptet inom den givna tidsramen och de har dessutom förälskat sig i varandra och lever ihop ända tills Dostojevskij dör 15 år senare.

Alex Schulman – Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

Jag hade på något fördomsfullt sätt gjort mig beredd på att blogga om den här boken. Jag tänkte att det skulle bli kul att läsa om episoden från Celebrity Singing Bee och liknande bakom-kulisserna-i-media-Stockholm-episoder. Styckena om kärleken till Amanda Widell skulle jag väl mest skumma och skriva något om att det är ju sjukt svårt att skriva om förälskelse, speciellt så öppet självbiografiskt, så det är ju inte konstigt att det blev lite smörigt.

Men FEL FEL FEL!!! Vad jag underskattade Alex Schulman. Partierna om förälskelsen är nog de bästa kärleksskildringar jag läst i svensk litteratur. Inte alls smöriga, de blir mer och mer komplexa genom boken samtidigt som han blandar in alla sina rädslor.

Det som är mest unikt med Schulmans bok är de konstant briljanta iakttagelserna av omgivningen. Inte en iakttagare som J.M. Coetzee som är en betraktare i stunden av andra människors beteende och därför (enligt ryktena) aldrig verkar delta i sociala sammanhang utan förblir tyst och passiv. Utan mer som Evelyn Waugh som en tid efteråt blickar tillbaka på framför allt sina egna känslor och beteenden och väldigt specifika nästan symboliska detaljer i livet. Han lyckas blanda extremt roliga partier med väldigt sorgliga utan att någonsin bli förlöjligande.

Apropå det så skriver han mot slutet av boken om en annan tillbakablickande författare med känsla för detaljer:

Jag försökte läsa den jävla Proust, men det gick inte. Sen försökte jag mig på Olof Lagercrantz bok “Att läsa Proust”, men tyckte att även den var för avancerad. Det kanske man skulle skriva en bok om, en man som misslyckas med att läsa “Att läsa Proust”. Där kan man tala om smärtsam upplevelse.

Leif GW Persson – Faller fritt som i en dröm

Den mest tröttsamma klichén om deckare brukar vara att de är en bild av det samtida Sverige eller något annat lika löjligt. Så har jag i alla fall tyckt innan jag började läsa deckare. Antingen har jag haft väldigt tur med de deckare jag fått i händerna, jag har tack och lov haft väl initierade boktipsare på det här området som  jag är totalt analfabet på, eller så stämmer denna kliché väldigt väl med just denna genre. Man kan inte heller komma ifrån att det är roligt att lägga ner en bok och känna att man lärt sig något hur töntigt det än låter.

Och som i fallet med Leif GW Perssons bok Faller fritt som i en dröm: man blir oerhört konspiratorisk och sugen på svensk stabbig husmanskost.

Läs även om mordet på Olof Palme i hans senaste krönika på http://www.leifgwpersson.se/27feb11.html