Recensioner

BT:s Debutantpris + Kristofer Ahlström Bara någon att straffa

Den 23 februari delar Borås Tidning utan deras Debutantpris på 100 000kr. Därför är februari debutantmånad här på bloggen! Fram till prisutdelningen, som jag givetvis kommer närvara vid och liveblogga ifrån, så kommer jag läsa alla nominerade och skriva om dem under kategorin “Debutantpriset”. Först ut är Bara någon att straffa.

Bokens handling utgår ifrån ett ganska klassiskt upplägg. En ung man vänder hem till Stockholm efter att hans mamma dött för att rensa ut huset, sälja det och gå på mammans begravning. Han träffar en gammal barndomsvän och några gubbar med namn som Storbaronen. Minnen från barndomen skildras, ofta ganska obehagliga och våldsamma.

Han träffar efter ett tag “fastlänningen” Maria som man inte får veta särskilt mycket om men som han kan klaga för om förfallet som sker på Gotland. Turismen har blivit det viktiga, att anpassa sig till efterfrågan från fastlänningarna. De bofasta är numera i minoritet om man ser till vilka som äger mark där. Huvudpersonen har själv lämnat ön och berättat för mamman att han aldrig i livet kommer att komma tillbaka.

Tänk Två killar och en tjej möter Att uppfinna ensamheten möter A clockwork orange. Plus ett rejält mått av språkakrobatik. Mycket är väldigt bra i språket, som t.ex. miljöbeskrivningar:

“Gården stod övergiven och undanskuffad längst bak i någons dåliga samvete…”

Däremot tycker jag att det blir krystat när även dialogen är fylld av beskrivningar som t.ex:

“Och inget testamente har han skrivit heller. Han säger att det vore som att ta ut döden i förskott.” Han skrattar ut en fnysning. “Som om den nånsin skulle komma retroaktivt.”

Eller: “Som att låta ödet avgöra, att sätta sig bakom ratten i en sån bil.” /  “Kanske” / “Fast det kan man väl säga om det mesta i livet.”

Det är väldigt snyggt bitvis, javisst är det det, men ofta lite kvasifilosofiskt och det får mig att stanna upp i läsningen hela tiden på samma sätt som dialogen i en Bergmanfilm gör en lite för medveten om att det är en skriven dialog rätt ofta. Illusion bryts. Alla karaktärer i boken pratar på det här sättet, poetiskt och ständigt kontemplerande kring livet och döden. Nu har jag i och för sig inte varit på Gotland men jag kan inte tänka mig att man ens där pratar så. Och i varje fall inte hela tiden.

På samma sätt stannas min läsning upp av de ständiga bibelalluderingarna och faktauppgifterna om både högt och lågt. Visst, man får veta huvudpersonen stannat inne och läst väldigt mycket och det kanske kan förklara att det nästan blir wikipedia av vissa beskrivningar, men ibland blir det för mycket. Som under en av de mest spännande händelserna när huvudpersonen gömmer sig och en moped passerar. Då lyssnar han givetvis inte efter att “ljudet” ska försvinna utan “dopplereffekten”.

Jag tycker inte att all denna språkkonst och faktaskryt behövs, berättelsen är bra i sig, den känns väldigt autentisk och trovärdig. Jag gillar buttra hemvändare som går runt och minns sitt liv under lågsäsong. Tycker inte heller att det blir FÖR mycket barndomsåterblickande, vilket jag blivit väldigt allergisk mot över tiden. Tycker det är bra med en huvudperson som är lite självgod och som man inte riktigt tycker om (bikaraktärerna Maria och Jonas verkar trevliga däremot) och jag tycker om att man inte riktigt vet om det är en kärlekshistoria eller inte.

Det jag tycker känns nytt är hur glesbygden på ön skildras utifrån den högst personliga uppfattningen att det är butikskedjorna och turismen som förstört allt som är bra med den Gotländska ön. Det sägs inte rakt ut men det är nästan som att mammans död är en konsekvens av de stora skrytbyggena till sommarhus.  Och alla de tre huvudkaraktärerna hatar det nästan lika mycket, ändå är de alla i allra högsta grad bidragande till det problemet, något som skildras väldigt snyggt och utan att skriva läsaren på näsan.

Joan Didion Blå skymning

När man ska skriva en längre uppsats på universitetet blir man ombedd att börja med frågeställning. Denna frågeställning är bra för att få en att komma igång med sitt skrivande och sitt inhämtande av relevanta uppgifter från de källor man valt att utgå ifrån. Det är helt okej att i efterhand omformulera, ja till och med ändra sin frågeställning, när man skrivit klart och fått större insikt i det ämne man valt att skriva om.

Varför jag tar upp det här? Av två anledningar:

1. Om Blå Skymning hade en frågeställning, vad skulle den kunna tänkas vara; Hur är det förlora en dotter? Vad är det att vara människa? Vad formar de vi är, eller blir? Vad kan vi upptäcka, i det som då verkade vara detaljer, när vi blickar tillbaka på våra liv?

Alla frågor stämmer bra in på Blå skymning men är nästan pinsamt pretentiösa med tanke på hur vardagliga många av de scener i boken är.

Quintana, dottern, ringer som femåring till en psykiatrisk anstalt (som vi får veta anses vara den anstalt som varit inspiration till låten Hotel California) och frågar vad hon ska göra om hon blir tokig. En annan gång ringer hon till ett filmbolag och frågar hur hon ska göra för att bli filmstjärna.

Kring detta psykologiserar inte Didion utan redovisar bara och konstaterar i det styckets sista mening “Hon var redan då en person. Jag kunde aldrig unna mig att inse det.”

Det här är typiskt för Didion. Hon har ett så exakt och skenbart enkelt sätt att skriva att man kan utläsa sorg, självförebråelse och nostalgi utan att någonsin använda såna ord. Hennes sätt att berätta är en chock varje gång jag läser någon av hennes böcker. Det är briljant men jag förstår inte hur det går till. Det är en lyxig känsla att läsa Didions böcker.

2.  Skrivandet som en metod att förstå snarare än en ett sätt att redovisa det man förstått. Till och med i en akademisk miljö tillåts man att formulera om sina frågeställningar efter hand att man skriver. Som skribent får man känslan att den där första obligatoriska sidan med snyggt formulerade meningar följda av frågetecken bara är en kompromiss man tvingas göra, en formalitet på samma sätt som sista sidans obligatoriska kapitel: slutsats.

Utifrån det perspektivet kan man beskriva Didions bok som en rad händelser och minnen som återberättas som hon minns dem och ett försök att beskriva de känslor hon får när hon skriver om dem. Inte mer än så.

I mitten av boken skriver hon “Minnen är det man inte längre vill komma ihåg”. Inte nödvändigtvis för att minnena i sig är smärtsamma , eller för den delen lyckliga och påminner om en bättre tid. Utan för att det är jobbigt att minnas, att leva åt fel åt håll, ständigt blicka bakåt istället för framåt.

Det fantastiska är att hon på det här till synes vardagliga sättet går igenom minnen ur sitt liv, utan att ställa frågor och utan att redovisa slutsatser mer än mellan raderna. Samtidigt lyckas hon berätta om livet som författare ute i på boksigneringar och PR-turnéer, de olika problemen som uppstår som adoptivförälder och livet som en del av Los Angeles grädda av kändisar. Det tänker man inte riktigt på eftersom hon aldrig värderar, allt tar lika mycket plats; dottern som rensar ogräs på tenninsplanen som ingen använder får samma plats som sjukgymnastik med New York Yankees.

Och som om det inte räckte lyckas hon få med en hel del humor, bland annat i citat som detta:

“Allt har sin tid. Jo, så står det i predikaren men det jag först kommer att tänka på är The Byrds och ‘Turn! Turn! Turn!'”

Sara Hansson – Vi håller på med en viktig grej

Det är svårt att inte gå in med en jättehöga förväntningar på den här boken för mig eftersom jag fick den så fint signerad av Sara Hansson på bokmässan med tillhörande illustration föreställande en lycklig ägare av en Spice Girls-skiva som hon ritade med största noggrannhet. Tänk om alla författare på bokmässan var så uppskattande mot sina läsare.

En sån bok av en sån författare måste ju bara vara fantastisk… Och det är den!

Jag behövde verkligen gå och lägga mig tidigt en kväll eftersom jag skulle jobba 13 timmar dagen efter och behövde vara utvilad men låg ändå kvar och läste för att jag ville veta vad som skulle hända. Finns det ett bättre betyg än att man inte KAN lägga ifrån sig en bok till och med när man vill göra det?

När jag gick skrivarkurs för många år sen lärde jag mig framförallt EN viktig sak: man ska inte skriva sina läsare på näsan, inte vara övertydlig. Den kunskapen har Sara Hansson tagit till perfektion. Pappan som inte vill köra sin dotter till kompisen, eftersom det är dåligt för miljön predikar han om på den tråkiga promenaden, visar sig några sidor senare hela tiden ha planerat en krogkväll. Huvudpersonens tröja som då och då knyts upp som om hon vore Mel B men ibland bara är en vanlig tröja eftersom omgivningen inte tillåter det. Boken är fylld av såna här exempel som är svåra att återge i text men gör att man kan läsa om flera gånger och jag är troligt tacksam över att författaren vågar lita på den här berättelsen i berättelsen och inte lagt till berättarrutor som kommenterar.

Men det som är det allra bästa är hur känslorna skildras. Flera gånger sitter jag och tänker att det var precis så där man kände fast jag inte hade en aning om att jag mindes det. Det är roligt och det är smärtsamt i en oerhört bra blandning och jag kommer börja .

Bästa citat:

“Vad pinsamt att jag grät första gången vi träffades.”

Horace Engdahl – Cigaretten efteråt

Horace Engdahl har allt som en ung litteraturintresserad människa som jag själv antingen kan imponeras av eller missunnsamt hata; makt, pondus, hög lön, bildning, ett imponerande nätverk av kulturmänniskor och dessutom en imponerande förmåga att konversera. Jag har alltid imponerats av Engdahl, mot min egen vilja ibland eftersom han ändå representerar etablissemanget till stor del och jag har en del djupa auktoritetsproblem då och då. Personen Horace Engdahl har hitills alltid varit fokus i intervjuer med honom, inte hans skrivande eller yrke.

När det gjorts press för Cigaretten efteråt som relativt nyligt kom ut har ord som Twitter och Kylskåpspoesi förekommit. “Varför twittrar du inte istället?” är en fråga som dykt upp flera gånger. Mycket på grund av den fragmentariska tekniken han använder när han skriver, men kanske också för att han är kommenterade av sånt som händer i livet: han går på café och jämför med andra café, sablar ner de allra flesta bloggare, skriver om filmer och tv-serier (Mulholland Drive och Mad Men bland annat) och hinner även med att återberätta en och annan bisarr dröm.

Han hinner även med att @:a Torgny Lindgren och RT:a Stendahl. Han är ofta rolig på ett väldigt smart sätt vilket blivit ett signum för statusuppdateringar och tweets i vår tid.

Jag mailade häromdagen med en journalist på Sveriges Radio som jag tyckte gjort en bristfällig intervju med en företagsrepresentant (ja jag har blivit en insändargubbe nu, det är okej om ni skrattar åt mig för detta). Han var vänlig nog att svara trevligt och förklarande och refererade till forskning som stödde hans vinkel och det som enligt mig var brist på ifrågasättande. Han hade visserligen inte tagit del av forskningen själv men han hade hört om den på bloggar och också observerat beteendet i sin egen bekantskapskrets.

Det här är säkert inget ovanligt i dagens massmediala värld, det finns en avsevärd bildningsbrist och jag lägger egentligen ingen värdering i det heller, men ibland utmynnar det i korkade frågor som varför Horace Engdahl inte twittrar. Man blandar ihop banalitet med enkelhet.

Ungefär som att man frågat Glenn Gould varför han inte bara gör sin musik på en MacBook istället för på flygel och klipper bort allt hummande ur sina Goldbergvariationer. Bildning och kontemplation har inte samma status som att vara streetsmart och kvick. Varför ifrågasätta en persons val av tryckta böcker framför Twitter när han själv kallar sig reaktionär innanför sina egna pärmar? Vad är vinsten med en sån fråga? Och vissa saker blir mycket mer komiska i bokform än vad de blivit på en skärm, som:

“Postmodernismens uppror mot berättandet är idag lika bortglömt som slagordet “Stoppa Öresundsbron”. 

För mig fyller Cigaretten efteråt samma funktion som jag föreställer mig att ett cigarettpaket fyller för en rökare. Man umgås med varje sida, varje fragment, ibland kedjeläser man några sidor snabbt. Man tar ett fragment på morgonen innan frukost och ett innan man går och lägger sig. Man vill ha med sig Cigaretten efteråt överallt under läsningen, hela tiden i innerfickan för att kunna plocka fram den när man blir sugen och den fungerar lika bra när man är irriterad, arg eller ledsen för något.

I början avslutas nästan varje sida med en fyndighet, lite syrlig, kanske ironisk eller bitsk. Jag önskar att de strukits och bortser från dem när jag läser om stycket. En bit in i boken tycker jag dessa skyddsvallar försvinner mer och mer. Han ifrågasätter kritikerns funktion, sin egen roll, om han inte bara är en pastisch på den skrivande människan. Skriver rakt och konkret om sitt dåliga självförtroende både privat och som yrkesperson, föraktar sin kvickhet och inser att omgivningens varning för ironin alltid kommer för sent, när den väl finns i en går den inte att bli av med och den förstör en i viss mån. De skarpa fyndigheter får en annan dimension, man ser på den bildade makthavaren på ett annat sätt, reaktionära åsikter får ett sammanhang. Det kan vara komiskt och sorgligt på samma gång. Det går att läsa totalt biografiskt och personligt om Horace Engdahl, litteraturens stora smakdomare som är olycklig men plikttrogen på sin post, men också, precis som all fantastisk litteratur, vara helt allmängiltlig och handla om läsarens eget liv.

Som mitt favoritstycke (idag i alla fall) på s. 106:

“Tänk dig att du snart skall gå, även om det inte är så! Den fysiska rörligheten är naturens gåva till djuren. De behöver inte som träden och blommorna stå kvar och växa på samma ställe. Så snart de finner omgivningen skadlig för sitt välbefinnande, kan de flytta på sig. 

Tänk alltså: Jag skall snart gå! Jag skall inte behöva sitta kvar och ta emot mera skit! Även om du vet att du måste det, att det inte finns minsta utsikt att du skulle våga resa dig och gå, så tänk i alla fall tanken! Minns den skeppsbrutne i roddbåten, som på fjärde dagen utan vatten i brännande sol säger: ‘Nej, nu räcker det! Nu går jag hem!’, kliver över relingen och drunknar, till kamraternas enorma häpnad.”

Döden i Venedig

På torsdag nästa vecka åker jag till Venedig. Jag är en Lonley Planet-turist så jag kommer säkert försöka hinna läsa lite tips på planet i en av deras guideböcker. Men det känns ju obligatoriskt att läsa Döden i Venedig av Thomas Mann på plats i Venedig så den ska jag klicka hem på bokus så fort jag publicerat detta. Kommer dock ihåg från Lagerfeld Confidential att Karl Lagerfeld som barn dissade sin litteraturlärare som prackade på honom den, Lagerfeld bad sin lärare att skämmas och hotade med att skvallra för sin mamma vad det är för nonsens han håller på med i skolan. Så jag kanske  har för höga förväntningar?