Horace Engdahl har allt som en ung litteraturintresserad människa som jag själv antingen kan imponeras av eller missunnsamt hata; makt, pondus, hög lön, bildning, ett imponerande nätverk av kulturmänniskor och dessutom en imponerande förmåga att konversera. Jag har alltid imponerats av Engdahl, mot min egen vilja ibland eftersom han ändå representerar etablissemanget till stor del och jag har en del djupa auktoritetsproblem då och då. Personen Horace Engdahl har hitills alltid varit fokus i intervjuer med honom, inte hans skrivande eller yrke.

När det gjorts press för Cigaretten efteråt som relativt nyligt kom ut har ord som Twitter och Kylskåpspoesi förekommit. “Varför twittrar du inte istället?” är en fråga som dykt upp flera gånger. Mycket på grund av den fragmentariska tekniken han använder när han skriver, men kanske också för att han är kommenterade av sånt som händer i livet: han går på café och jämför med andra café, sablar ner de allra flesta bloggare, skriver om filmer och tv-serier (Mulholland Drive och Mad Men bland annat) och hinner även med att återberätta en och annan bisarr dröm.

Han hinner även med att @:a Torgny Lindgren och RT:a Stendahl. Han är ofta rolig på ett väldigt smart sätt vilket blivit ett signum för statusuppdateringar och tweets i vår tid.

Jag mailade häromdagen med en journalist på Sveriges Radio som jag tyckte gjort en bristfällig intervju med en företagsrepresentant (ja jag har blivit en insändargubbe nu, det är okej om ni skrattar åt mig för detta). Han var vänlig nog att svara trevligt och förklarande och refererade till forskning som stödde hans vinkel och det som enligt mig var brist på ifrågasättande. Han hade visserligen inte tagit del av forskningen själv men han hade hört om den på bloggar och också observerat beteendet i sin egen bekantskapskrets.

Det här är säkert inget ovanligt i dagens massmediala värld, det finns en avsevärd bildningsbrist och jag lägger egentligen ingen värdering i det heller, men ibland utmynnar det i korkade frågor som varför Horace Engdahl inte twittrar. Man blandar ihop banalitet med enkelhet.

Ungefär som att man frågat Glenn Gould varför han inte bara gör sin musik på en MacBook istället för på flygel och klipper bort allt hummande ur sina Goldbergvariationer. Bildning och kontemplation har inte samma status som att vara streetsmart och kvick. Varför ifrågasätta en persons val av tryckta böcker framför Twitter när han själv kallar sig reaktionär innanför sina egna pärmar? Vad är vinsten med en sån fråga? Och vissa saker blir mycket mer komiska i bokform än vad de blivit på en skärm, som:

“Postmodernismens uppror mot berättandet är idag lika bortglömt som slagordet “Stoppa Öresundsbron”. 

För mig fyller Cigaretten efteråt samma funktion som jag föreställer mig att ett cigarettpaket fyller för en rökare. Man umgås med varje sida, varje fragment, ibland kedjeläser man några sidor snabbt. Man tar ett fragment på morgonen innan frukost och ett innan man går och lägger sig. Man vill ha med sig Cigaretten efteråt överallt under läsningen, hela tiden i innerfickan för att kunna plocka fram den när man blir sugen och den fungerar lika bra när man är irriterad, arg eller ledsen för något.

I början avslutas nästan varje sida med en fyndighet, lite syrlig, kanske ironisk eller bitsk. Jag önskar att de strukits och bortser från dem när jag läser om stycket. En bit in i boken tycker jag dessa skyddsvallar försvinner mer och mer. Han ifrågasätter kritikerns funktion, sin egen roll, om han inte bara är en pastisch på den skrivande människan. Skriver rakt och konkret om sitt dåliga självförtroende både privat och som yrkesperson, föraktar sin kvickhet och inser att omgivningens varning för ironin alltid kommer för sent, när den väl finns i en går den inte att bli av med och den förstör en i viss mån. De skarpa fyndigheter får en annan dimension, man ser på den bildade makthavaren på ett annat sätt, reaktionära åsikter får ett sammanhang. Det kan vara komiskt och sorgligt på samma gång. Det går att läsa totalt biografiskt och personligt om Horace Engdahl, litteraturens stora smakdomare som är olycklig men plikttrogen på sin post, men också, precis som all fantastisk litteratur, vara helt allmängiltlig och handla om läsarens eget liv.

Som mitt favoritstycke (idag i alla fall) på s. 106:

“Tänk dig att du snart skall gå, även om det inte är så! Den fysiska rörligheten är naturens gåva till djuren. De behöver inte som träden och blommorna stå kvar och växa på samma ställe. Så snart de finner omgivningen skadlig för sitt välbefinnande, kan de flytta på sig. 

Tänk alltså: Jag skall snart gå! Jag skall inte behöva sitta kvar och ta emot mera skit! Även om du vet att du måste det, att det inte finns minsta utsikt att du skulle våga resa dig och gå, så tänk i alla fall tanken! Minns den skeppsbrutne i roddbåten, som på fjärde dagen utan vatten i brännande sol säger: ‘Nej, nu räcker det! Nu går jag hem!’, kliver över relingen och drunknar, till kamraternas enorma häpnad.”