Film + TV

Jessika Gedin programledare i Babel

Jessika Gedin är ju inte direkt ett överraskande val av programledare, hon är en gigant inom litteraturvärlden. Det är trist däremot att hon beskrivs som “radioprofil” och “känd från På Spåret”.

Första gången jag såg hennes namn var när jag hittade Morvern Callar av Alan Warner på Kalix kommunbibliotek som tonåring, en bok som gavs ut på hennes eget förlag Tivoli. Idag är hon en del av min läskonsumtion främst genom hennes litteratursida i ELLE varje månad som är det första jag slår upp när den kommer i brevlådan. Jag brukar även lyssna på hennes sommarprogram en gång om året ungefär.

Det är dåligt att man i massmedia inte nämner ett knyst om hennes bakgrund som ägare av ett eget förlag där hon också varit förläggare, eller som litteraturredaktör för den svenska utgåvan av världens största modemagasin med över en kvarts miljon läsare i Sverige. Det man däremot orkat googla fram är att hennes syster jobbar på Norstedts och att det därför riskerar att finnas en intressekonflikt. Det är bra att man granskar även kulturens makthavare men det känns bara så slött i det här fallet, Daniel Sjölin arbetade ju för Norstedts under tiden han jobbade för Babel och det har man då aldrig skrivit en rad om i någon tidning. Det känns bara så himla slött och slentrian att då helt plötsligt börja “granska” vart Jessika Gedins familj jobbar.

Kom igen liksom, har hon en dyr handväska också?

The Cleaner – författarcameo

Totalt oväntad, komisk, otäck och välspelad liten cameo av Stephen King i Sons of Anarchy – tvserien som jag just nu är besatt av. Han borde fått lite mer utrymme tycker jag, kanske till och med utöka till en liten biroll. Han spelade en cleaner, en person som städar upp efter mord, och det lär ju vi inte ha sett det sista av i den serien. Undrar vilken svensk författare som så lätt skulle kunna gå in och spela cleaner på ett trovärdigt sätt. Får nog fundera på den ett tag…

Periodare – med rätt att assosciera

Vet inte om det var tidsskillnaden, den totala luftvägsuttorkningen under ett dygn av air conditions på diverse flighter eller bara den fiber- och vitaminlösa kosthållning jag hade i Miami som gjorde det, men det blev bara en dag på jobbet och sen har jag legat hemma med en hemsk hosta och förkylning.

Jag plöjer Sons of Anarchy, försöker hitta en ny favoritserie. Förmodligen triggades det igång av att jag blev lite starstruck när jag såg stället där Miami Ink spelas in vilket ledde till att jag började kolla på LA Ink (som är hundra gånger bättre än Miami Ink), igen, och dessutom blir mitt undermedvetna konstant matat med bilder av Johan Lindebergs bikerskägg och bikerskinnjacka i BLK DNM-bloggen som jag följt lite extra slaviskt eftersom han var i Miami strax innan jag var där och lanserade deras nya doft (visst är det tusen gånger coolare att säga “doft” än “parfym”).

Så fungerar min hjärna när den associerar fram min nästa period av besatthet. Jag vet inte om det är någon sorts bokslukar-gen som gör det men jag är verkligen periodare när det gäller kulturintag. Fastnar jag för något så slukar jag allt om det i några veckor, ibland några månader, sen lämnar jag det totalt och går in för något annat. Sen några dagar är det alltså tatueringar, HD:s och organiserad brottslighet. Har inte riktigt satt sig som en besatthet ännu men jag är lite inne på att köpa Hunter S. Thompsons bok om Hells Angels som jag tror skulle kunna elda på denna besatthet in i nästa fas.

Jag vaknar dock upp tillfälligt upp ur min MC-gängskoma när en av karaktärerna drar en referens till filmen Blue Velvet, regisserad av David Lynch, i s01e10. Till att börja med tänker jag fördomsfullt att  jag har extremt svårt för att se att karaktären “Tig” skulle sätta sig ner och slå på Blue Velvet en fredagkväll efter att ha varit ute och langat vapen, sprängt konkurrenters hus eller sytt ihop knät efter en mc-olycka.

Men så kommer jag på att huvudrollsinnehavaren Dennis Hopper är ju även med i den ultimata MC-filmen Easy Rider, en film som Tig självklart måste ha sett. Och en dag kanske han stod i videobutiken och råkade se Hoppers namn på en DVD och tänkte att hur illa kan den vara, han var ju ändå med i filmen som förändrade både roadmovien som genre och sättet att göra film på över huvud taget. Vore väldigt roligt om man fick se Tig falla in i en tung Lynchperiod. Tyvärr tror jag inte det kommer hända. Kanske får jag själv avsluta min MC-period om några veckor med att se Easy Rider, Blue Velvet och sen hamna i en Lynchperiod utan dess like och kanske kommer 2012 att bli året då jag tar mig tillbaka den nordamerikanska kontinenten för att uppfylla en gammal fantasi om att delta i den årliga fan convention som går av stapeln i den kanadensiska ort där Twin Peaks spelades in.

Jag har alltid velat klä ut mig till Cooper i sånt fall (självklart kommer alla dit som någon av karaktärerna) men senaste tiden har jag ju självklart sakta börjat glida över till James Hurley såklart.

Nu ska jag äta några alvedon. Förhoppningsvis är nästa inlägg intressant även för er som inte studerar psykiatri.

USP / Drive

USP som är förkortning för Unique Selling Point är ett sånt där begrepp man trodde skulle bli begravd på nittiotalet tillsammans med “brainstorming” och ” pipeline” på massgraven för fåniga affärsuttryck som man enbart använder för att göra sig lite viktig. Men icke.

När jag gick andra året på Högskolan för fotografi fick jag och mina kurskamrater uppgiften att skriva en sån  USP. Vad i mitt “konstnärskap” är unikt? Om jag bara har 30 sekunder i en hiss med ägaren av det hetaste galleriet i Stockholm, hur väljer jag då att sälja in min utställning till honom? (ja i det exempel vi fick var denna stressiga och mäktiga hissåkande galleriägare givetvis en han, surprise surprise).

På konstskolor finns det alltid några riktigt röda antikapitalistiska ungdomar som inte missar ett tillfälle att påpeka hur illa det är att behöva kunna sälja in sig och vägrar att göra minsta lilla avkall på sin inställning att “verken ska tala för sig själva”. Jag gillar dessa ungdomar och förstår vad de menar men jag har ofta sett nyttan med att kunna skriva stipendiebrev och göra olika ansökningar hit och dit. Att kunna sätta ord på det man gör och kanske också veta varför är rätt nyttigt i alla fall för mig som mest haft som drivkraft att göra något som är kul eftersom det ofta tagit lång tid att hitta fram till det resultat jag velat ha. Det blir lättare att hitta fram till det man faktiskt vill göra med olika projekt om man redan innan vet ungefär vad man vill.

Men grunden för såna här “hisspitchar” är helt upp och ner. Den förutsätter att kulturuttryck ska kunna sammanfattas snabbt, vara slagkraftigt, vara direkt, pang på, action, kunna formuleras som en cool tagline.

Vad handlar den om? kan var en relevant fråga om en film eller bok eller en utställning. Det är ofta en relevant fråga. Men den kan också vara meningslös. För det finns kulturuttryck där en långsamhet, där färger och ljus eller stämningar eller blickar, själva änslan är hela upplevelsen.

Filmen Drive är en sån film som är omöjlig att USP:a i en hiss. Ändå har någon sett potentialen att pynta in flera miljoner dollar för den. Hur gick den hisspitchen till?

En ung kille är duktig på att köra bil. Han jobbar i ett garage. Han säger inte så mycket. Han extraknäcker lite på filminspelningar. Han åker bil i Los Angeles när det är mörkt. Hans chef känner några kriminella som chefen försöker låna pengar av. Han blir kär i en granntjej, de säger inte så mycket till varandra. De åker bil ihop tillsammans med hennes son. Hennes man sitter i fängelse men verkar rätt trevlig.

Det här är halva filmen. Det är inte så uspigt. Men det är fantastiskt. Visserligen blir det lite action sen men det är inte det som är behållningen med filmen. Det finns en sorgsen stämning som i kombination med stadsbilderna, det lugna tempot och bilåkandet blir magisk sen när Driver träffar Irene och de utbyter sina blickar under resten av filmen. Bra kultur behöver inte vara unik, jag tror alla har en magisk kulturupplevelse i minnet som man skulle beskriva ungefär som: “Det är inte så mycket vad den handlar om som gör den så bra utan mer en sorts känsla…”

Melancholia

Vilken upplevelse det var att se Melancholia igår. Känner inte riktigt att jag kan skriva något vettigt om den ännu. Den jag gillar mest är hur den har två spår, en väldigt vardaglig berättelse om ångstproblematik och en större om den enorma planeten Melancholia. De vävs ihop på ett väldigt sömlöst och ibland märkligt sätt. Och jag tyckte dialogen var fantastiskt skriven. En av de allra starkaste citaten (ni som sett den och missat, se om!) var när Claire säger ungefär så här till Justine:

“Good, now we have practised for tomorrow”.