Vi måste prata om Homeland och hysteriska kvinnor
Har nu sett hela första säsongen av TV-serien Homeland. Jag måste säga att jag tycker den är ett mästerverk på många sätt, Claire Danes äger hela showen i huvudrollen som CIA-agent på jakt efter terrorister, “both foreign and domestic” som det heter i den ed alla CIA-agenter måste svära. Hon är intelligent, talar flera språk, har en stor kunskap om allt från Islam till förshörsmetoder till vapen till militär strategi och mycket annat.
Det är en väldigt spännande thriller med en intelligent handling samtidigt och en inblick i vad som känns som i alla fall känns som en realistisk skildring av vad spionarbete är på riktigt. Inga James Bondpersoner som beställer drinkar i hotellbarer utan tråkiga grå heltäckningsmattor i kallt belysta korridorer som promeneras av en massa karriärhungriga chefer och nördiga analytiker som läser tonvis av rapporter från agenter ute på fältet och försöker skapa sig en bild av de hot som riktas mot Amerikanska intressen.
På ett plan känner jag att den här realismen blir ett problem, huvudpersonen har en bipolär sjukdom som hon måste hålla hemlig för att inte förlora jobbet. Hela den sidoberättelsen är väldigt gripande och hemsk och jag gillar den. Samtidigt lämnar den en lite trist eftersmak. Äntligen en kvinnlig huvudhjälte som kan vapen, kan förhöra internationella terrorister, infiltrera fienden undercover, jobbar dygnet runt, inte är rädd för att ta konflikter med cheferna eller med kriminella element. Kortfattat är det egenskaper som manliga hjältar på film och tv ständigt är innehavare av.
Givetvis är förklaringen att hon är psykiskt sjuk. Det är därför hon är den enda ogifta karaktären, det är tack vare hennes maniska perioder som hon kan jobba så hårt och se mönster som ingen annan kan, det är därför hon är orädd. Det är därför som hon vid ett mörkt tillfälle frågar sin kollega:
“I’m gonna be alone forever, aren’t I?”
Jag kan inte bestämma mig för om det här med den bipolära sjukdomen gör karaktären mer intressant eller om den används som en trött förklaringsmodell, att den oskadliggör henne.
Det ÄR en ganska klassisk härskarteknik att kalla kvinnor för hysteriska och be de lugna ner sig vilket händer i serien. Det ÄR fortfarande konstigt i mångas ögon att vara ensamboende kvinna och jobba dygnet runt. Och det ÄR stigmatiserat i samhället att ha en psykisk sjukdom, extra mycket om man jobbar inom CIA kan jag tänka mig. Givetvis är det bra att man skildrar dessa orättvisor, speciellt när man gör det så bra som i Homeland, det fördjupar serien ännu mer.
Samtidigt kan jag tycka att det är fördummande, för det finns en tradition i att skildra framstående kvinnor i typiska manliga yrken som hysterikor. Vi har saga Norén i Bron, vi har Lisbeth Salander. Det finns säkert fler aktuella exempel. Kvinnlig huvudkaraktär som klarar biffen själv = diagnos i karaktärsbeskrivningen.
Bara en manisk kvinna kan klara av det som män kan klara av? Eller kan kvinnor som Carrie Mathison klara av det TROTS sina maniska perioder?
… Read More27 Club
Nu är jag 27! Och vilken födelsedag. Massor av presenter och tårta från Gretas och telefonsamtal med gratulationer och italiensk restaurang och bio, som jag blev bjuden på dessutom. Och givetvis fanns det litteratur i presentskörden!
Har varit sjuk ett tag när jag inte jobbat så det har inte blivit så många bokrecensioner på länge. Men har några olika läsprojekt som snart är avslutade (parallelläsning av flera romaner missgynnare ibland bloggandet) och de böcker jag fått är verkligen böcker jag kommer streckläsa. Så stay tuned för regelrätta recensioner snart!
Nu ska jag varva ner lite efter födelsedagsfirandet med Sex and the city. Men innan jag lämnar er för ikväll så bjuder jag på denna lilla triviadetalj ni garanterat inte kommer att läsa på IMDB: Statsministern i Hamilton, spelad av Pernilla August, har fyllt sitt kontor med tavlor av Karin Mamma Andersson. Att en kvinnlig statsminister med sjukt bra konstsmak känns som en trovärdig karaktär på film kanske är ett första steg till att vi får se det i verkligheten snart.
… Read MoreLitterär/filmiskt glasögonfetisch och stort frågetecken
The Girl With The Dragon Tattoo är en film som väcker många frågor:
- Varför kan de bara vissa ord på svenska och varför har de ibland en lite halvsvensk brytning på deras amerikanska?
- Var kan man köpa en skämskudde stor nog att plocka fram när man ser affischen där Craig står bakom en topless Maara à la kvinnosyn från 50-talet?
- Kan man köpa cigaretter på caféer på söder?
- Är det tänkt att man ska bli upphetsad av övergreppsscenen?
Jag har letat och letat och letat efter en bild på detta revolutionerande sätt att bära glasögon och det närmsta jag kommit är en otydlig bild från sidan som visas i en halvsekund i en trailer. Om någon hittar en bättre bild så länka gärna! Det borde ju finnas med tanke på att han går omkring såhär i halva filmen.
Det jag däremot hittat är mängder av sidor som hyllar Michael Blomqvist – glasögonbäraren och fyller sina bloggar med närstudier av Craig iförda sina bågar. Vad jag även kunnat utröna är att de finstickade tröjorna inte direkt drar ner helhetsintrycket. Kvinnorna vill ha honom, männen vill vara som honom, och vill man börja forska efter vilka bågar man ska ha för att tillfredsställa partners med glasögonfetisch så börja här eller här.
HYPE
Nu drar marcusbiblioteket igång 2012 års största hype: AVALON.
Tecken på att detta kommer bli årets mest folkliga OCH creddiga film:
Målgruppsanpassning mot Kreti och Pleti:
- Johannes Brost är superkänd och folklig tack vare Rederiet, Jönssonligan, revyer på somrarna och börjar bli till åren = folk som går på bio en gång per decennium kommer ha en anledning att masa sig till biograferna, uppröras över att biljetterna inte kostar 65 kr längre som när Änglagård hade premiär på juldagen 1992 men älska filmen.
- Äntligen får man bli nostalgisk över slutet av sjuttiotalet och åttiotalet. Kanske till och med dra en ogenomtänkt lögn om att man faktiskt varit på just den nattklubben filmen handlar om när man var ung!
- Roxy music må vara kreddigt nu men de hade ju extrema hittar med Avalon och More than this. Brian Ferry är ju H&M-modell också för tusan, hur mycket folkligare kan det bli?
- Colin Nutley jobbar ofta med sin fru Helena Bergström men den största stjärnan i hans filmer är väl ändå den där slingrande vägen genom ängen. Übersvensk natur=succé. Se fram emot mäktig vyer och landskap filmade kring Båstads kustområde.
Showartister från Berlin kan åka MC på dem...
...gamla vresiga gubbar kan gå på dem...
...och nu kan även bedagade nattklubsägare åka nercabbat på dem. Fan vad bra det är med landsvägar i svensk film.
Målgruppsanpassning mot kreddmaffian:
- Johannes Brost är superkänd och folklig tack vare Rederiet, Jönssonligan, revyer på somrarna och börjar bli till åren = Han har därför ett bagage som möjliggör att “göra en Mickey Rourke” dvs. vara helt uträknad i branschen men spela deprimerad och dekis i The Wrestler.
- Affischen och pressbilderna andas 50% I’m still here och 50% Terry Richardson.
- Trailern har man valt att lägga på Vimeo istället för youtube.
- Filmens typsnitt = VOGUE.
- Plåster på halsen i affischen. Plåster är kreddigt av oklar anledning. Se Harold Pinter nedan eller Jens Lekman. kanske handlar det om att våga visa sin sårbarhet.
Terry och Gaga. Notera den typiska hårda blixtskuggan som blivit stilbildande.
Välklätt i svart men ändå dekadent samt mättad färgskala.
Kreddig plåsterbärare och nobelpristagare i litteratur
Kreddig plåsterbärare och indieikon
Hinsehäxan + böcker med filmomslag
Det klagas ofta på svensk film. Det är lag på att det bara delas ut filmstöd till manliga regissörer och Göta Kanal-filmer och Åsa Nisse går upp på biotoppen vartannat år. Men vi är faktiskt jävligt bra på våra miniserier! SVT drama ska all heder för produktioner som t.ex. Lasermannen och Holst-trilogin som avslutades med fenomenala Drottningoffret 2011. Detta borde man exportera till staterna. Swedish HBO, but better!
Med tanke på hur bra SVT:s drama Hinsehäxan är så skulle jag bli väldigt förvånad om inte Lillemor Östlins roman med samma namn kommer att klättra upp på Svensk Bokhandels 10-i-topp inom kort. Lind & Co. toppar sin hemsida med den nya pocketutgåvan. Jag kommer definitivt läsa den.
Egentligen vill jag inte använda bloggen till att gnälla men en liten brasklapp om det nya omslaget till pocketutgåvan: är det inte lite väl generiskt och tråkigt? Har man inte sett ungefär 1000 stycken såna här omslag redan i krim-/hårda livsödesgenren?
En kvinna lite halvt i silhuett som går i någon korridor som verkar lite allmänt skum en ångestfylld kväll. Och en inflikad bild från TV-serien samt en ruta som i bästa postorderkatalog-från-1993-stil på ett ganska otydligt sätt försöker säga att detta är en bok känd från TV.
Jag hade faktiskt föredragit det klassiska tricket att köra en stillbild från filmen rakt av eller till och med bara lägga till författarens namn på filmaffischen. Det är ju fantasilöst men ändå helt ok.
Här är några exmpel på där filmstjärnor får sälja böcker. Jag tror Vera Vitali hade kunnat sälja minst lika många pocketböcker som Izabella Scorupco, om inte fler!
