Film + TV

Vinter + bitterhet + Art deco-lit

Jag kom inte in på fotohögskolan. Intervjun kändes väldigt bra men fick samtal i igår om att det inte blir något för mig. Blev väldigt ledsen såklart. Jag tröstar mig med tvspel, Amy Waldman och mina katter för att inte bli alltför bitter idag.

Har ni förresten sett nya trailern till art deco-litteraturens nummer 1? Släpptes igår. Den första filmatiseringen är ju sjukt bra men Leo brukar ju leverera. Nu längtar man till vintern och mellandagarna när den har premiär. Eller hur!

Vad jag tänker på när jag tittar på Jelinek

Saker jag tänker på när jag tittar på “porträttet” av Elfriede Jelinek på SVT Play till frukost:

• När jag såg filmen 2004 var jag upprymd flera dagar av den vackra inredningen. Mina minnesbilder sviker mig en del, eller så har jag totalt bytt smak.
• Det är intressant hur man iscensätter sitt drömliv med hjälp av scenografi för att sen kunna leva den utopi man drömt om; Jelineks mor hade antika stilmöbler – Jelinek själv samlar på modernistiska möbler av t.ex. Le Corbusier. Tänker på biografin om Truman Capote som växte upp fattigt i New Orleans och sedan inredde sina hem med antika stilmöbler. Denna självkonstruerade psykologisering gör att jag kan förstå, eller åtminstone förlåta, den bjärta tavlan som visas vid upprepade tillfällen.
• Jag tycker fortfarande det är väldigt roligt att hon är så förtjust i sina nallar. Jag är likadan. Däremot skulle jag aldrig kunna ge en nalle namnet Usama Bin Laden.
• Det är intressant att det exotiska i att skriva romaner “på datorn” känns så sjukt daterat 8 år senare medan det inte känns som att stigmat (som jag tycker det presenteras som) med att vara feminist och ha psykiska problem inte luckrats upp ett enda dugg.
• Varför har hon inga katter?!?!?!?! Katter FTW ju!!!
• I vanliga fall (99,99 %) hatar hatar hatar jag som regel uppläsningar av romaner i tv-inslag. När jag hör Ingela Olsson läsa känner jag precis tvärt om.
• Har aldrig tänkt på att jag är precis likadan som Jelinek när det gäller social isolering och andelen lästa böcker. Ju längre bort jag kommit från regelbundna sociala sammanhang desto fler böcker har jag läst.
• Hur cool är hon inte när hon identifierar Georgia O’ Keeffe-parafrasen på typ en sekund. Rätt svar: mycket cool.

Kristen plus Proust/Twilight/Kerouac är lika med sant

Årets coolaste Proustläsare är nu korad.

Jag har inte varit särskilt intresserad av nya filmatiseringen av På Drift eftersom jag inte gillade boken. Men, jag kan omöjligt förneka att Kristen Stewart, som är mest känd för att ha spelat en namne till Prousts huvudkaraktär (pop-trivia-alert!!!), besitter en coolness som ändå får mig att vilja se filmen.

Hon var ju grymt bra i Welcome to the Rileys dessutom!

Självbiografen

Nytillkomna läsare får absolut inte tro att jag alltid är så negativ som jag är den här veckan. Jag gillar att gilla och jag gillar oftare något än vad jag ogillar något.

Men! Jag måste få rasa lite mot Babels “Självbiografen”. Är det någon som tycker det är roligt? Vad är grejen? Ska inte kändisar få skriva böcker? Är det det som är kul? Att de är så dåliga? Jag tyckte utdraget ur Lill-Babs och Linda Rosings bok var mycket bättre än många kanoniserade böcker jag läst så den poängen gick lite förlorad i sånt fall hos mig.

Ska det över huvud taget vara roligt?

Har inte folk mobbat färdigt Linda Rosing snart? Väx upp.

Eller har jag fel? Kolla här och rösta här nedanför sen: http://svt.se/2.177603/kol_sjalvbiografen?lid=puff_2238094&lpos=rubrik

Kris

Nej tyvärr kära litteraturlovers, det kommer inte handla om Karin Boyes roman med samma namn som det här inläggets titel.

När det gäller den kan jag bara kort konstatera att efter att ha sträckläst den på ett hotellrum i Helsingborg för massor av år sen så fick mitt intellekt en rejäl törn eftersom jag inte begrep något. Detta reparerades inte förrän jag några år senare läste hennes fantastiska Kallocain. Kanske är det dags att läsa om de båda. Men skit i det nu.

Idag känns det bara som att hela jag är en vandrade obegriplig kris. Jag vet att det kommer såna här dagar när allt känns fördjävligt. Oftast lägger det sig tack och lov lite för mig på kvällarna. Men just nu känns det inte som att det kommer göra det. Jag har börjat försöka mig på mindfulness (wtf! jag vet…) genom något som heter kroppsscanning med hjälp av den här appen men oftast känner jag mig mest ledsen eller sömnig.

Bättre fungerar säsongspremiären av Mad Men som jag kollade igår. Lies are back. Revenge is back. Adultery is back. Hysteriska uddakavajer på hemmafester med obekväma sångnummer is back. Jag gillade verkligen första avsnittet.

Vad jag inte gillar, och kanske är det bara mina demoner som pratar nu, men är inte den här texten i Svenskan väldigt dålig, eller åtminstone ointressant och för allmän: http://www.svd.se/kultur/understrecket/darfor-ar-mad-men-sa-popular_6948105.svd

Jag behövde bara läsa några rader för att förstå att det var en man som skrivit det, det känns så väntat. Det är så typiskt att det är Mad Men som är ämnet för en sån här text skriven av en doktorand och inte Desperate Housewives, Gilmore Girls eller Sex and the City. Det är visserligen något så ytligt som en tvserie men inte så ytligt att inte ett litet potpurri av floskler om 60-talets unika “framtidstro (och) ett stråk av förtvivlan” kan rädda det.

Det finns några intressanta spår, som t.ex. det här:

“Alla kulturer rymmer smärtpunkter, upplevelser av motsättningar som skapar en känsla av obekvämhet eller till och med ångest. Om ett företag lyckas identifiera dessa och dessutom kan erbjuda sin produkt som ett slags lösning på dilemmat kan det snabbt bli marknadsledande.”

Jag håller med om att det finns smärtpunkter. Men det räcker inte för mig med att konstatera att det bara är så. Ge exempel tack! Och ge gärna exempel på all denna “yta” som Mad Men handlar om. På samma sätt som vi har kvar sexismen och rasismen från den tiden har vi även kvar outtalade klädkoder som ska följas och serien i sig är väl inte mer estetisk än till exempel Sopranos var. Är det inte bara en annan sorts estetik som inte skildrats lika mycket som maffiamän i träningsoveraller?

Och visst kan jag identifiera mig med slutmeningen i texten: “Hon (människan) befinner sig i exil, separerad från Gud, sina medmänniskor och sig själv.” , men känns det inte lite väl “hjärta smärta”?

Mvh.
Sur Ring P1-gubbe med fäblesse för mörka enkelknäppta kostymer och inte alltför smala slipsar i kombination med svårt undangömda livslögner.

PS. Som om det inte var nog upptäcker jag nu att Edvard “John Connor” Furlong ställer in besöket på Sci World i helgen som jag ska gå på.