Citat

Lokkoparadoxen

Bara Andres Lokko kommer undan med att ställa följande fråga 2011:

“Men du verkar väldigt bekväm i din persona idag?”

Persona?! Är det kollationering på Fårö eller är det en lunch på PA&Co.?

Lite extra fantastiskt eftersom det verkar vara sagt helt utan distans och ironi trots medlemskap i Killinggänget.  Senast vi hörde det ordet var 1966. Förmodligen får vi vänta 45 år till innan vi hör det igen.

Jag vill även tacka för att Lokko tar det första lilla steget till en revival av “göra- konstig-handplacering-i-huvudhöjd-på-fotografier”. Det var ett tag sen vi såg sån i kulturlivet tråkigt nog.

Även där en koppling till 1966 då en av mästarna i denna bortglömda poseringskonst slog igenom totalt med Med kallt blod: Truman Capote. Han tog verkligen denna konst till perfektion. Seså, iväg nu till spegeln och börja öva om du vill vara totalt rätt på nästa poesiuppläsnings mingebilder.

Här är intervjun: http://city.se/kulturen/2011/05/26/man-som-alskar/

Familjedrama – en guide

Idag har man enligt Alingsås pressbyrås löpsedelsvägg följande tre historier att underhålla sig med på pendeln in till stan: Silvia utan ring, Ingmar Bergmans hemlighet och tips på hur man bantar med ägg och bacon till frukost.

Två män med makt som eventuellt varit otrogna alltså. Och kanske början på en English Breakfast-hype?

Eftersom jag är DN-prenumerant blev det Bergmans hemlighet. Några saker jag tänker på under läsningen:

• Ja, Holger är lik Ingmar men mest rörande är hur han vägrade prata om det, förutom när han, efter långa arbetsdagar, på nätterna satt framför staffliet med en whiskey. Jag googlar runt och hoppas givetvis att det ska dyka upp fantastiska tavlor på min skärm. Det gör det tyvärr inte. Men det är nästan ännu mer rörande. Här och här kan triviasurfaren kolla. Ens hjärta brister lite när man ser återtaget på första länken eller är jag överkänslig idag?

• “Hon arbetar som konstnär och författare och har fem barn med tre olika män och har sex barnbarn.”
  Epic fail – Vad var tanken med att skriva det här? Är det tänkt att jag ska sitta och förfasas över dessa tre OLIKA män eller? Eller är det någon sorts äpplet-faller-inte-långt-från-trädet-logik?

• Är detta början på print-on-demand-författarnas första stora triumf i Sverige?

• Det ska bli intressant att se hur internationella medier som kanske New York Times eller Guardian kommer att återberätta det fetade stycket i följande citat:“Historien om Ingmar Bergmans ursprung började nå offentligheten i samband med att Louise Tillberg, konstnär och barnboksförfattare och känd för en större allmänhet som fostermor till den berömde teaterschimpansen Ola, tog sig för att skriva en bok om sin barndom och uppväxt.

Tycker dock att fiktionen är det intressantaste med klanen Bergman och jag håller Linn Ullman som en av de allra bästa författarna som lever idag. Vill man ha bra familjedrama och karga off season-beskrivningar av Fårö är det Ett välsignat barn man ska läsa och inte kommande veckors/månaders/års artiklar om DNA-fynd.

Bakom kulisserna

Svensk bokhandels hemsida är en konstant källa till bakom kulisserna-info om bokbranschen. Idag läser jag Karin Alexanderssons Trist att vara the bad guy om debutanbegreppets praktiska problem. http://www.svb.se/blog/trist-att-vara-bad-guy

Och Alberte Brembergs Tandlös mässa. http://www.svb.se/blog/tandl%C3%B6s-m%C3%A4ssa Vad befriande att få läsa om rökning för övrigt. Det verkar också det bästa sättet att träffa författare under bokmässorna. För 2 år sen dog jag lite av avundsjuka när Katrin språkat lite med Henning Mankell innan en författarfrukost på Park Avenue tack vare den gemensamma rökningen. Hoppas att hon la märke till vilket märke han rökte. Måste komma ihåg att fråga ikväll. Jag gissar på att han röker lightcigaretter, skulle inte förvåna mig om det var mjukpack. Bremberg lär ju röka röda Marlboro, inget light där inte, och absolut inga amatörmäsiga mjukpack.

“I går när jag stod ute och rökte utanför hotell Gothias entré kom Gösta Ekman gående. Det var stort – för mig. Och i förrgår hade jag förmånen att få en puss på varje kind av Lennart Hellsing, som vanligt var iförd underbart gulorange kostym. Det var också stort. Något av den vanlige bokmässebesökarens fascination drabbade då även mig.”

Lars Lerins ljus och mörker

Har precis börjat läsa Straffrundor och ärevarv nu.

1. Första gången jag såg Lars Lerins akvareller var det bilder av “det nordiska ljus” han är så berömd för. Melankoliskt, mörkt, stormigt, ensamt. Precis sånt jag gillar. Trodde aldrig att jag skulle bli så berörd av hans bilder från t.ex. Iran och Marocko som har ett helt annat ljus i sig.

2. Vilken hemsk eller deprimerande situation han än är i lyckas han ändå  beskriva den med sina typiska humor:

“Detta har jag inte vågat tala om för någon annan än dig, men det ska komma en man från Berlin. Jag har hittat honom på nätet. Han ser stark och senig ut och hans lite föraktfulla leende gör mig mindre skamsen. “Talk is cheap, I’m not” är hans motto. Men vad ska pappa säga när han går igenom mina bankärenden? Man kan ju inte dra av en hora på deklarationen i konstnärligt syfte.”

Alex Schulman – Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött

Jag hade på något fördomsfullt sätt gjort mig beredd på att blogga om den här boken. Jag tänkte att det skulle bli kul att läsa om episoden från Celebrity Singing Bee och liknande bakom-kulisserna-i-media-Stockholm-episoder. Styckena om kärleken till Amanda Widell skulle jag väl mest skumma och skriva något om att det är ju sjukt svårt att skriva om förälskelse, speciellt så öppet självbiografiskt, så det är ju inte konstigt att det blev lite smörigt.

Men FEL FEL FEL!!! Vad jag underskattade Alex Schulman. Partierna om förälskelsen är nog de bästa kärleksskildringar jag läst i svensk litteratur. Inte alls smöriga, de blir mer och mer komplexa genom boken samtidigt som han blandar in alla sina rädslor.

Det som är mest unikt med Schulmans bok är de konstant briljanta iakttagelserna av omgivningen. Inte en iakttagare som J.M. Coetzee som är en betraktare i stunden av andra människors beteende och därför (enligt ryktena) aldrig verkar delta i sociala sammanhang utan förblir tyst och passiv. Utan mer som Evelyn Waugh som en tid efteråt blickar tillbaka på framför allt sina egna känslor och beteenden och väldigt specifika nästan symboliska detaljer i livet. Han lyckas blanda extremt roliga partier med väldigt sorgliga utan att någonsin bli förlöjligande.

Apropå det så skriver han mot slutet av boken om en annan tillbakablickande författare med känsla för detaljer:

Jag försökte läsa den jävla Proust, men det gick inte. Sen försökte jag mig på Olof Lagercrantz bok “Att läsa Proust”, men tyckte att även den var för avancerad. Det kanske man skulle skriva en bok om, en man som misslyckas med att läsa “Att läsa Proust”. Där kan man tala om smärtsam upplevelse.