Citat

Kajsa Dahlberg – A Room of One’s Own/A Thousand Libraries

Har velat tipsa om det här konstverket länge nu men det har liksom legat i bakhuvudet och aldrig dykt upp. Läste idag på Bokhora om Safran Foers Tree of codes som jag aldrig förstått syftet med, förutom att det är en lite kul idé.

Jag tycker att Tree of codes har fått oförtjänt mycket uppmärksamhet och därför borde ALLA kolla upp Kajsa Dahlbergs A Room of One’s Own/A Thousand Libraries där hon sammanfogat alla de marginalanteckningar och understrykningar och små kommentar som gjorts i svenska biblioteks utgåvor av Virginia Woolfs Ett eget rum. Man får en fysisk inblick i människors tankar under läsningen från 1958 fram till 2006. Det är både intressant och väldigt snyggt gjort! Finns på hennes hemsida här och det har även gjorts en bok av detta verk som finns på ett bibliotek nära dig (vilken metanivå!).

På hemsidan skriver hon att en av de mest understrukna meningarna lämpligt nog (och lite magiskt) är:

“For masterpieces are not single and solitary births; they are the outcome of many years of thinking in common, of thinking by the body of the people, so that the experience of the mass is behind the single voice.”

Joan Didion – Bönbok för en vän

“Mitt namn är Grace Strasser-Mendana, född Tabor, och jag har ägnat femtio av mina sextio år åt att studera självbedrägeri. Jag är en försiktig resenär från Denver, Colorado. Min mor dog i influensa en morgon när jag var åtta år. Min far dog av skottsår, inte självförvållande, en eftermiddag när jag var tio. Från den eftermiddagen tills jag fyllde sexton år bodde jag ensam kvar i vår hotellsvit på Brown Palace Hotel. Jag har bott i Ekvatorialamerika sedan 1935 och bara varit sjuk två gånger. Jag är en antropolog som förlorat tron på sin egen metod, som slutat tro på att det utmärkande för antropos är en medveten handling.”

Ge Joan Didion Nobelpriset, NU!

Misslyckandets mystik gånger två

Såg dokumentären om Bruce Springsteens album The Promise. Måste säga att jag inte blev ett dugg berörd. Kanske för att jag är en Nebraska-kille. Men kanske också för att den handlade om en succé och till och med de problem som Bruce & Co. hade blev liksom en färgglad del av succén eftersom man vet att den sålt hundra miljarders miljoner exemplar.

Intressantare då med talangfulla människor som trots sina mästerverk inte lyckas.

Tennesse Williams har enligt Wikipedia sagt följande om Revolutionary Road (som jag just nu läser):

“Here is more than fine writing; here is what, added to fine writing, makes a book come immediately, intensely and brilliantly alive. If more is needed to make a masterpiece in modern American fiction, I am sure I don’t know what it is.”

Ändå  blev det aldrig någon berömmelse eller kommersiella framgångar för Richard Yates under hans livstid. Han hade samma blick och komplexa analys av 50- och 60-talet som Matthew Weiner idag har gett oss via Mad Men. Bara det att Yates var så skarp under tiden det pågick.

Världen var inte redo, han var före sin tid. Det känns som hemska plattityder när det gäller en människas livsverk. Kanske är det talande för att det inte finns något svar när man griper efter såna klyschor.

Kollade på filmen om metalbandet Anvil imorse. Ett band som hyllas av metalvärldens alla stora figurer tydligen men som under trettio år aldrig slagit igenom. Sångaren kör ut bananer och annat för att försörja sig och konstaterar besviket att han är uppfostrad till att vara artig och nu ligger det honom till last när han tar ett extrajobb som telefonförsäljare av solglasögon (identiska med de som Neo bar i Matrix, vilket är ett av de säljargument som framföras aggressivt).

Vad är det som gör att vissa band slår igenom och andra inte? De försöker resonera sig fram till det i filmen. Dåligt ljud, dåligt management, otur, konflikter osv. Samtidigt kan man hitta band som lyckats sälja miljoner skivor trots alla dessa hinder på vägen.

Extra intressant att Frank Wheeler i RR under hela sin ungdom fått höra vilken ljus framtid han har framför sig, men det händer aldrig, den här generella talangen som alla ser blir en märklig symbol för både Yates och Anvil. Alla ser att det här är någon alldeles speciell. Han känner det själv. Men ingenting händer. Och känslan av att vara ett löfte, oavsett om det gäller Yates eller metalbandet Anvil blir efter ett tag en källa till bitterhet och hinder i livet för att göra något annat. Och hemskt nog – en berättelse i sig värd att skildra.

Fri som en flygare + Harry Potter

Bloggade inte igår tyvärr eftersom jag fastnade totalt i det första videoklipp jag filmat och redigerat med nya kameran.

Hann läsa lite grann till frukost igår dock. Tycker Per J Anderssons tematiska artikel om flygning och litteratur var bra. Jag är väldigt förtjust i att tematisera på det här sättet!

Finns tyvärr inte på nätet ännu, lägger upp länk om den dyker upp imorgon.

Bäst är dock en av bildtexterna:

“Antoine de Saint-Exupéry försvann över Medelhavet. 1998 fick en fiskare en silverkedja med Sain-Exupérys namn i näten.”

Det är som en dikt. Det är såna där meningar som får folk att skriva filmmanus.

Ni som lagt lördagens DN i pappersinsamlingen, leta upp den och kolla. Jag blir väldigt sugen på att läsa Erica Jongs Rädd att flyga som bland annat innehåller ett stycke i ett jumbojet fyllt av amerikanska freudianska psykoanalytiker. Lyckas man skriva om sånt på ett sätt som inte blir farsartat förtjänar man respekt. Hamnar på mentala att-läsa-listan.

Eftersom jag är väldigt förtjust i att tematisera på det här sättet önskar jag att de, och även alla andra tidningar, skulle ha bättre koll på fotosverige och kunnat hela vägen med detta tema. JH Engströms fotobok CDG/JHE där han bott 3 veckor på flygplatsen Charles de Gaulle har många fina fotografier som varit intressantare än en trist bildbyråbild. I stort sett alla fotografier finns här.

PS. Någon läsare som har insiderinformation/läst forumteorier om vad som händer på http://www.pottermore.com/ respektive http://www.youtube.com/JKRowlingAnnounces??????

Som ett religiös anhängare av Twin Peaks tänker man ju direkt att “The owls are not what they seem.” Jag räknar antalet ugglor. 15 stycken. Jag skriver in the “significance of the number 15” på Google och i det första resultatet på en hemsida med design från 1995 börjar första meningen: “Number 15 – The Magician – 15 is a number of deep esoteric significance…”

Jag intervjuar min bror tillika expert på popkultur, sci-fi, fantasy och såklart Harry Potter på msn:

Jag: vad kommer hända? http://www.youtube.com/JKRowlingAnnounces
Brorsan: Harry Potter är homo
Marcus: Haha, tror du det kommer hända? Att hon går ut med det?
Robert säger: Jao

Revolutionary Road

Hur många gånger kan jag se den filmen? Många!

Har nog sett den 5 gånger nu. Det är inte ens i närheten av taket för hur många gånger den går att se om.

Har börjat läsa den fult formgivna men intressanta artikeln på Boston Reviews hemsida som sägs ha varit startskottet för Yeats postuma popularitet, den heter The Lost World of Richard Yates – How the great writer of the Age of Anxiety disappeared from print och känner mer och mer att jag måste ta tag i att börja läsa Yates böcker.

För hur kan man motstå en författare som skriver poesi på det här sättet, fy fan vad bra det är:

“‘Knowing what you’ve got, comma,’ said the living human voice in the playback of the Dictaphone, ‘knowing what you need, comma, knowing what you can do without, dash.  That’s inventory control'”