Citat

Joan Didion Blå skymning

När man ska skriva en längre uppsats på universitetet blir man ombedd att börja med frågeställning. Denna frågeställning är bra för att få en att komma igång med sitt skrivande och sitt inhämtande av relevanta uppgifter från de källor man valt att utgå ifrån. Det är helt okej att i efterhand omformulera, ja till och med ändra sin frågeställning, när man skrivit klart och fått större insikt i det ämne man valt att skriva om.

Varför jag tar upp det här? Av två anledningar:

1. Om Blå Skymning hade en frågeställning, vad skulle den kunna tänkas vara; Hur är det förlora en dotter? Vad är det att vara människa? Vad formar de vi är, eller blir? Vad kan vi upptäcka, i det som då verkade vara detaljer, när vi blickar tillbaka på våra liv?

Alla frågor stämmer bra in på Blå skymning men är nästan pinsamt pretentiösa med tanke på hur vardagliga många av de scener i boken är.

Quintana, dottern, ringer som femåring till en psykiatrisk anstalt (som vi får veta anses vara den anstalt som varit inspiration till låten Hotel California) och frågar vad hon ska göra om hon blir tokig. En annan gång ringer hon till ett filmbolag och frågar hur hon ska göra för att bli filmstjärna.

Kring detta psykologiserar inte Didion utan redovisar bara och konstaterar i det styckets sista mening “Hon var redan då en person. Jag kunde aldrig unna mig att inse det.”

Det här är typiskt för Didion. Hon har ett så exakt och skenbart enkelt sätt att skriva att man kan utläsa sorg, självförebråelse och nostalgi utan att någonsin använda såna ord. Hennes sätt att berätta är en chock varje gång jag läser någon av hennes böcker. Det är briljant men jag förstår inte hur det går till. Det är en lyxig känsla att läsa Didions böcker.

2.  Skrivandet som en metod att förstå snarare än en ett sätt att redovisa det man förstått. Till och med i en akademisk miljö tillåts man att formulera om sina frågeställningar efter hand att man skriver. Som skribent får man känslan att den där första obligatoriska sidan med snyggt formulerade meningar följda av frågetecken bara är en kompromiss man tvingas göra, en formalitet på samma sätt som sista sidans obligatoriska kapitel: slutsats.

Utifrån det perspektivet kan man beskriva Didions bok som en rad händelser och minnen som återberättas som hon minns dem och ett försök att beskriva de känslor hon får när hon skriver om dem. Inte mer än så.

I mitten av boken skriver hon “Minnen är det man inte längre vill komma ihåg”. Inte nödvändigtvis för att minnena i sig är smärtsamma , eller för den delen lyckliga och påminner om en bättre tid. Utan för att det är jobbigt att minnas, att leva åt fel åt håll, ständigt blicka bakåt istället för framåt.

Det fantastiska är att hon på det här till synes vardagliga sättet går igenom minnen ur sitt liv, utan att ställa frågor och utan att redovisa slutsatser mer än mellan raderna. Samtidigt lyckas hon berätta om livet som författare ute i på boksigneringar och PR-turnéer, de olika problemen som uppstår som adoptivförälder och livet som en del av Los Angeles grädda av kändisar. Det tänker man inte riktigt på eftersom hon aldrig värderar, allt tar lika mycket plats; dottern som rensar ogräs på tenninsplanen som ingen använder får samma plats som sjukgymnastik med New York Yankees.

Och som om det inte räckte lyckas hon få med en hel del humor, bland annat i citat som detta:

“Allt har sin tid. Jo, så står det i predikaren men det jag först kommer att tänka på är The Byrds och ‘Turn! Turn! Turn!'”

Dagens Nyheter – lovehate

Har bott i några olika orter på västkusten i Göteborgstrakten i några år. Något som är konstant för i stort sett alla samhällen här i väst är oviljan att sälja DN. Den är väldigt svår att få tag på. Här i Borås där jag jobbar är det till och med så att Pressbyrån alltid har några ex av kinesisk dagstidning av okänt namn samt flera ex av Herald Tribune. Men aldrig DN. Jag ärvde inte direkt min politiska uppfattning hemifrån eller lät mig påverkas särskilt mycket kring vilket jobb jag ville ha, men jag har aldrig prenumererat på någon annan morgontidning än den vi hade hemma. Jag antar att det ändå är det man som förälder känner är viktigast, något jag fick bekräftat på julafton då jag, trots att vi alla avgett löften om att inte dela ut julklappar, ändå fick en helgprenumeration på DN.

Men att gilla DN  är liksom inte som att gilla Ben & Jerrys, att tycka att allt de gör verkligen är bra. DN är lite mer som Jelly Beans. Vissa saker är riktigt bra, som Lemon Drop eller Strawberry Jam. Men så plötsligt utan förvarning får man en oätlig Jelly Bean med smak av Root beer eller Buttered popcorn.

Här är några exempel:

– Fredrik Strage ger J. Edgar 4/5. Och i artikeln sågar han dessutom Aviator som jag tycker är Leos mästerverk vilket lett mig till att se den 5-6 gånger åtminstone. J. Edgar är välgjord och varje liten detalj är snyggt konstruerad när det gäller smink, scenografi och ljussättning. Men filmen är totalt manuslös. Den genomsnittliga wikipediaartikeln har mer karaktär. När han skriver ”’J Edgar’ avslöjar inte om Hoover verkligen var gay.” känns det bara pinsamt, är det verkligen så spännande Strage? http://www.dn.se/kultur-noje/filmrecensioner/j-edgar

+  Läs istället Katarina Wennstams text om den problematiskt enkelspåriga skildringen av kvinnor på film. “Att visa nakna kvinnor i explicita sexuella situationer är i det närmaste barnförbjudet – om det inte är frågan om ett övergrepp.”  http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/filmbranschen-vill-hellre-ha-skrik-av-smarta-an-av-vallust

– A.A. Gill har varit i Stockholm och Stockholms kändiselit har förmodligen ett rejält magsårsom följd av de maratonlånga luncher och middagar på Stockholms innekrogar de genomlidit i förhoppning om att lite lagomt blasé kunna Twittra: “Käkar lunch på stamstället. Är inte det där A.A. Gill förresten?” Tråkiga bilder och en massa formulering där det är omöjligt att inte märka hur djävulskt nöjd skribenten är med sig själv och sina “knivskarpa” sågningar. Tröttsamt. Ni vet när Erik Haag och Henrik Schyffert driver lite trött (i ännu ett avsnitt av ännu en säsong av Landet brunsås) med svenskarnas kärlek för tacos och Lotta Lundgren sätter det i en kontext? Ta bort Haags bortkomna charm, Schyfferts referenshumor och Lundgrens bildning och du har hittat kärnan av Gill. Och just det ja: vem tycker egentligen det är kul att han kallar sin flickvän Tatlerredaktören Nicola Formby  för “Blondinen”? Ungefär lika kul som när Jan Guillou kallade Richard Wolff för pederast. http://www.dn.se/pa-stan/gulddraken/a-a-gill-synar-stockholm-fran-vardslosa-troll-till-vagad-minimalism

+ Läs istället Emi Gunérs museiblogg. Hon reser runt i Sverige och världen och berättar om museibesök utifrån sitt eget liv och utifrån vad som händer i världen. Roligt på okonstlat sätt som aldrig blir ett maner. Museibesöket som en dörr till historien och vårt kollektiva medvetna. Ser enkelt ut men är helt nytänkande att se utställningen som en konstgenre. Blir man inte sugen på att gå och se en utställning efter att surfat runt på den här bloggen är man gjord av sten. Snälla kom tillbaka och börja blogga igen! Eller ge åtminstone ut en liten Exhibitionistbloggbok som man kan ha med sig i innerfick på tåget eller flygplanet. http://www.dn.se/blogg/emisblogg/

Emily Dickinson

“The soul selects her own society”

Vad hon äger Emily Dickinson alltså! Gått och funderat på det här citatet ett helt dygn nu sen jag hörde det i K1 i onsdags i ett program om Tomas Tranströmer. Det första vettiga jag hört om Tranströmer sen han fick priset förresten.

Sara Hansson – Vi håller på med en viktig grej

Det är svårt att inte gå in med en jättehöga förväntningar på den här boken för mig eftersom jag fick den så fint signerad av Sara Hansson på bokmässan med tillhörande illustration föreställande en lycklig ägare av en Spice Girls-skiva som hon ritade med största noggrannhet. Tänk om alla författare på bokmässan var så uppskattande mot sina läsare.

En sån bok av en sån författare måste ju bara vara fantastisk… Och det är den!

Jag behövde verkligen gå och lägga mig tidigt en kväll eftersom jag skulle jobba 13 timmar dagen efter och behövde vara utvilad men låg ändå kvar och läste för att jag ville veta vad som skulle hända. Finns det ett bättre betyg än att man inte KAN lägga ifrån sig en bok till och med när man vill göra det?

När jag gick skrivarkurs för många år sen lärde jag mig framförallt EN viktig sak: man ska inte skriva sina läsare på näsan, inte vara övertydlig. Den kunskapen har Sara Hansson tagit till perfektion. Pappan som inte vill köra sin dotter till kompisen, eftersom det är dåligt för miljön predikar han om på den tråkiga promenaden, visar sig några sidor senare hela tiden ha planerat en krogkväll. Huvudpersonens tröja som då och då knyts upp som om hon vore Mel B men ibland bara är en vanlig tröja eftersom omgivningen inte tillåter det. Boken är fylld av såna här exempel som är svåra att återge i text men gör att man kan läsa om flera gånger och jag är troligt tacksam över att författaren vågar lita på den här berättelsen i berättelsen och inte lagt till berättarrutor som kommenterar.

Men det som är det allra bästa är hur känslorna skildras. Flera gånger sitter jag och tänker att det var precis så där man kände fast jag inte hade en aning om att jag mindes det. Det är roligt och det är smärtsamt i en oerhört bra blandning och jag kommer börja .

Bästa citat:

“Vad pinsamt att jag grät första gången vi träffades.”

Horace Engdahl – Cigaretten efteråt

Horace Engdahl har allt som en ung litteraturintresserad människa som jag själv antingen kan imponeras av eller missunnsamt hata; makt, pondus, hög lön, bildning, ett imponerande nätverk av kulturmänniskor och dessutom en imponerande förmåga att konversera. Jag har alltid imponerats av Engdahl, mot min egen vilja ibland eftersom han ändå representerar etablissemanget till stor del och jag har en del djupa auktoritetsproblem då och då. Personen Horace Engdahl har hitills alltid varit fokus i intervjuer med honom, inte hans skrivande eller yrke.

När det gjorts press för Cigaretten efteråt som relativt nyligt kom ut har ord som Twitter och Kylskåpspoesi förekommit. “Varför twittrar du inte istället?” är en fråga som dykt upp flera gånger. Mycket på grund av den fragmentariska tekniken han använder när han skriver, men kanske också för att han är kommenterade av sånt som händer i livet: han går på café och jämför med andra café, sablar ner de allra flesta bloggare, skriver om filmer och tv-serier (Mulholland Drive och Mad Men bland annat) och hinner även med att återberätta en och annan bisarr dröm.

Han hinner även med att @:a Torgny Lindgren och RT:a Stendahl. Han är ofta rolig på ett väldigt smart sätt vilket blivit ett signum för statusuppdateringar och tweets i vår tid.

Jag mailade häromdagen med en journalist på Sveriges Radio som jag tyckte gjort en bristfällig intervju med en företagsrepresentant (ja jag har blivit en insändargubbe nu, det är okej om ni skrattar åt mig för detta). Han var vänlig nog att svara trevligt och förklarande och refererade till forskning som stödde hans vinkel och det som enligt mig var brist på ifrågasättande. Han hade visserligen inte tagit del av forskningen själv men han hade hört om den på bloggar och också observerat beteendet i sin egen bekantskapskrets.

Det här är säkert inget ovanligt i dagens massmediala värld, det finns en avsevärd bildningsbrist och jag lägger egentligen ingen värdering i det heller, men ibland utmynnar det i korkade frågor som varför Horace Engdahl inte twittrar. Man blandar ihop banalitet med enkelhet.

Ungefär som att man frågat Glenn Gould varför han inte bara gör sin musik på en MacBook istället för på flygel och klipper bort allt hummande ur sina Goldbergvariationer. Bildning och kontemplation har inte samma status som att vara streetsmart och kvick. Varför ifrågasätta en persons val av tryckta böcker framför Twitter när han själv kallar sig reaktionär innanför sina egna pärmar? Vad är vinsten med en sån fråga? Och vissa saker blir mycket mer komiska i bokform än vad de blivit på en skärm, som:

“Postmodernismens uppror mot berättandet är idag lika bortglömt som slagordet “Stoppa Öresundsbron”. 

För mig fyller Cigaretten efteråt samma funktion som jag föreställer mig att ett cigarettpaket fyller för en rökare. Man umgås med varje sida, varje fragment, ibland kedjeläser man några sidor snabbt. Man tar ett fragment på morgonen innan frukost och ett innan man går och lägger sig. Man vill ha med sig Cigaretten efteråt överallt under läsningen, hela tiden i innerfickan för att kunna plocka fram den när man blir sugen och den fungerar lika bra när man är irriterad, arg eller ledsen för något.

I början avslutas nästan varje sida med en fyndighet, lite syrlig, kanske ironisk eller bitsk. Jag önskar att de strukits och bortser från dem när jag läser om stycket. En bit in i boken tycker jag dessa skyddsvallar försvinner mer och mer. Han ifrågasätter kritikerns funktion, sin egen roll, om han inte bara är en pastisch på den skrivande människan. Skriver rakt och konkret om sitt dåliga självförtroende både privat och som yrkesperson, föraktar sin kvickhet och inser att omgivningens varning för ironin alltid kommer för sent, när den väl finns i en går den inte att bli av med och den förstör en i viss mån. De skarpa fyndigheter får en annan dimension, man ser på den bildade makthavaren på ett annat sätt, reaktionära åsikter får ett sammanhang. Det kan vara komiskt och sorgligt på samma gång. Det går att läsa totalt biografiskt och personligt om Horace Engdahl, litteraturens stora smakdomare som är olycklig men plikttrogen på sin post, men också, precis som all fantastisk litteratur, vara helt allmängiltlig och handla om läsarens eget liv.

Som mitt favoritstycke (idag i alla fall) på s. 106:

“Tänk dig att du snart skall gå, även om det inte är så! Den fysiska rörligheten är naturens gåva till djuren. De behöver inte som träden och blommorna stå kvar och växa på samma ställe. Så snart de finner omgivningen skadlig för sitt välbefinnande, kan de flytta på sig. 

Tänk alltså: Jag skall snart gå! Jag skall inte behöva sitta kvar och ta emot mera skit! Även om du vet att du måste det, att det inte finns minsta utsikt att du skulle våga resa dig och gå, så tänk i alla fall tanken! Minns den skeppsbrutne i roddbåten, som på fjärde dagen utan vatten i brännande sol säger: ‘Nej, nu räcker det! Nu går jag hem!’, kliver över relingen och drunknar, till kamraternas enorma häpnad.”