Citat

Elfriede Jelinek – De Utestängda

Jag läser oerhört långsamt i vanliga fall. När det gäller Elfirede Jelineks De utestängda har det gått extra långsamt. Kanske för att den är så otäckt.

Under de första 100 sidorna får man följa ett kompisgäng som blir allt mer våldsamma och nihilistiska och cyniska. Spoiler alert – det blir värre.

Det är svårt att förklara den vänskap som finns mellan dessa ungdomar. De sitter inte direkt i en soffa på Central Perk och snackar om dinosaurier och sjunger knasiga sånger om illaluktande katter.

Det här är förmodligen så långt från Central Perk man kan komma. Någon har läst om något vidrigt i en roman av Sartre som de sedan iscensätter. De rånar någon på en spårvagn som i sin tur försöker begå ett övergrepp på en av tjejerna i kompisgänget. En av ungdomarnas pappa har varit fångvaktare för ett nazistiskt koncentrationsläger.

Det är bara en tidsfråga innan de kommer tröttna på djurplågeri och enbart småborgerligt rebelliska rån.

Knut Ahnlund, som lämnade akademien i protest mot att Jelinek fick Nobelpriset 2004, skrev i Svenska Dagbladet att det “är ett rent slavarbete” att läsa sig igenom hennes författarskap och att hennes romaner inte är “konstnärliga”. Visst är det jobbig läsning. Men det var länge sen jag läste något så välskrivet.

Glöm alla Pojken som kallades det-berättelser som ofta bara är ett uppräknande av övergrepp med en tydlig god kraft och en tydlig ond. Här är alla meningslöst onda samtidigt som de verkar längta bort från sig själv. Då och då får man dessutom se en glimt av en kärlekstörstande eller ledsen människa vilket bara göra de hemska partierna ännu värre. Och allt detta är beskrivna med ett fantastiskt språk. Ahnlund var ute och cyklade 2004 och han är det förmodligen än idag.

Och det där med konstnärlighet då? Kort sagt: Oscar Wildes aforismsamlingar kan slänga sig i ån. Aldrig har jag läst en så mörk berättelse som samtidigt så ofta är witty.

Hör bara på några av dessa:

“Jag är ännu inte förstörd av konst och litteratur, tänker Hans.”

“Knappt har folk hunnit skaffa sig det allra nödvändigaste förrän de börjar tänka på onödiga lyxartiklar.”

“Hans har ett ideal eftersom han är i uppväxtåldern.”

“Hösten har redan haft så mycket på sitt samvete, framför allt när en fortfarande ung människa möter hösten. Gamlingen tänker alltid redan på döden, den unge gör det bara på hösten när flora och fauna upplever en allmän nedgång.”

“…hon håller just på med att rita höstsilhuetter i sitt kollegieblock. Hon känner ingenting för livlösheten, mycket mer flr sportslig aktivitet.”

“Ibland måste unga människor lida djupt, något som de vuxna ofta i alls lägger märke till och om de gör det nonchalerar de det.”

“Sophies inredning är äkta biedermeyer. Ingen av hennes skolkamrater förstår detta eftersom det förgångna är dött för dagens ungdom.”

Utgiven på Bokförlaget Forum.
Antal sidor: 216. ISBN: 9137127527

Kalifornien – Joan Didion

Kommer ni ihåg när sorgliga hyrfilmer hade ett klistermärke med “Kleenexvarning” för att indikera att det var en garanterad snyftare? Skulle man sätta ett motsvarande klistermärke på en av Joan Didions böcker skulle det stå “Stilistikvarning”.

Einsten myntade begreppet “gud finns i detaljerna”. Samma gäller för Didion. Behållningen med hennes böcker är inte nödvändigtvis berättelsen eller ämnet, utan istället hennes förmåga att på ett helt unikt sätt berätta om något genom detaljer och en väldigt exakt stil.

Ibland när jag läser Didion tänker jag att jag är alldeles för ung (läs: korkad, ointelligent) för att riktigt förstå hennes böcker fullt ut.

Hur mycket av Kalifornien är “bara” oerhört bra journalistik och research blandat med biografiska minnen? Kanske hela boken. Men jag får ofta en känsla av att hon berättar något annat genom just sina val av vad hon riktar sin blick mot. Är en person begravd i Didions berättelse är hon begravd i “en klänning för 250 dollar”.

Hon berättar historien om de första migranternas fasansfulla resa över berg och slätter till Kalifornien med samma nit som hon beskriver möbleringen hemma hos sin mamma och som hon beskriver en småstads hyllningar av ett ungdomsgäng som förgripit sig på minderåriga tjejer och som hon beskriver omläsningen av en av sina egna romaner.

Jag får för mig att Kalifornien är ett synliggörande av hur ett klassamhälle byggs upp utifrån en positiv vision men hur det i slutändan får dess invånare och makthavarare att bli den ledande staten i Amerika på att helt random börja anmäla vänner och syskon som “sinnessjuka” vilket leder till att delstaten  i början av 1900talet står för nästan 80% av hela Amerikas tvångssteriliseringar av “sinnessjuka”. Bland annat anges skäl som att en kvinna inte längre virkade med samma skicklighet. Ett annat skäl var att en nyskild kvinna slutat sminka sig och umgicks med män.

Ordet “samhällsklass” nämns bara vid ett enda tillfälle i boken. Och det i sammanhanget att Didions mamma förklarar som svar på frågan om vilken klass de tillhör att “vi tänker inte så”. Jag tror att Kalifornien är det svar Joan Didion skulle ha gett om hon fått samma fråga från sitt barn. Det är möjligt att man inte tänkt så i Kalifornien. Men de eventuella framgångar som man nått i staten är i högsta grad byggd efter tanken på att någon måste dö och att några ska ha spö.

Allra bäst illustreras detta med berättelsen om hur en grupp migranter, på väg mot det goda livet, mot förändring, lämnar kvar ett barn i vildmarken tillsammans med hennes sjuka lillasyster efter att deras föräldrar dödats av tjuvar som stulit deras vagns hästar med ett löfte om att det säkert kommer att dyka upp någon som kan hjälpa dem.

Och Joan Didions nästan sarkastiskt briljanta konstaterande:

“…jag har börjat förstå att själva ‘förändringen’ i sig är ett av vår kulturs mest bestående missförstånd om sig själv.” 

Förlag: Atlas
ISBN: 9789173891929 Sidor:250
Bokus, Adlibris

Rariteter jag associerade till under min eftermiddagspromenad och nu vill skryta med.

Gick en entimmespromenad till pressbyrån för att köpa tidningen. Nej jag har inte fått psykos (ännu) och tror det är julafton, jag sitter inte utklädd till jultomten framför min netbook och skriver detta, nej jag ser idag snarare ut som en halvtrött jeansförsäljare med Deer Hunter-komplex.

Jag var ju självklart ute för att införskaffa DN eftersom det är boklördag idag och kombinera detta med min strävan efter att någon utveckla en sund själv och en sund kropp.

På Pressbyrån såg jag att Daniel Radcliffe (Harry Potter) var på omslaget till Esquire, som lämpligt nog var prissänkt. Eftersom jag inte har någon försörjning alls i nuläget försöker jag ha köpstopp på läsning i olika former och förbannade den avart av mig som dras till egentligen vilken läsning som helst. Jag tjuvbläddrade lite i den och noterade att alkoholcitat och klagomål över de enorma rikedomar sög mig in i tidningen. Det är något visst med barnstjärnor som fascinerar mig.

En av mina signerade förstaupplagor i min blygsamma lilla boksamling är nämligen Macaulay Culkins (Ensam Hemma) debutbok  Junior. Den är jag väldigt stolt över trots att jag tycker omslaget är rätt fult och att boken är ganska dålig just eftersom jag tycker Culkin är så fantastisk.

En annan raritet i mina gömmor som jag väntat länge med att få chansen att skryta om är Per Hagmans Match som han själv beskriver som “broschyren om ett yngre hjärta” här: http://perhagman.se/c/bibliografi/ och som en yngre version av han själv läste upp i Jessica Gedins fantastiska Babelpremiär i onsdags. Den går helt enkelt inte att få tag på längre och är helt ovärderlig för mig. Och dessutom bra läsning om man jämför med Junior.

Öppningsmeningar

Varit vaken en timme. Ligger kvar i sängen och läser Ann Heberleins Ett gott liv.

Jag kan aldrig riktigt bestämma mig för om jag är en sån som gillar en bra förstamening i en bok. Finns ju de som nästan samlar på dessa. Som har sina favoritöppningar.

Jag vet inte som sagt men måste erkänna att jag uppskattar Heberleins förmåga på området. Titta bara hur hon öppnar ett stycke:

“Jag tänker på Nietzsche och hans skepsis inför moralen efter att ha besökt Park Hotell.”