Jag såg om remaken av Solaris, inte för att det är en favoritfilm men jag gillar rymden och jag gillar när det händer kusliga saker i rymden och jag gillar långsamma filmer där det händer kusliga saker i rymden extra mycket om de är gjorda med utstuderad cinematografi. Jag gillar dem på ett sätt som jag tycker matchar bra med hösten, det är en melankoli som kan vara fin att vara i en stund när man själv är fylld av melankoli man inte riktigt vet vad man ska göra med.

När Stanley Kubrick år 1968 använde sig av Johan Strauss An der schönen blauen Donau i dockningsscenen i 2001: a space odyssey ändrade han sättet att göra film på för alltid. När jag såg filmen för första gången i mina yngre tonår blev jag helt tagen (inte bara av Strauss+rymd utan av hela användningen av klassisk musik och konstmusik som kontrast mot historien).

Att 2002 använda sig av samma grepp i snarlik form – klassisk litteratur och böcker med skinnband i en film om ett högteknologiskt rymdskepp och en ryslig planet – kanske inte är så värst nyskapade. Men det fungerar fortfarande, i alla fall på mig.

And Death Shall Have No Dominion

And death shall have no dominion.
Dead man naked they shall be one
With the man in the wind and the west moon;
When their bones are picked clean and the clean bones gone,
They shall have stars at elbow and foot;
Though they go mad they shall be sane,
Though they sink through the sea they shall rise again;
Though lovers be lost love shall not;
And death shall have no dominion.

And death shall have no dominion.
Under the windings of the sea
They lying long shall not die windily;
Twisting on racks when sinews give way,
Strapped to a wheel, yet they shall not break;
Faith in their hands shall snap in two,
And the unicorn evils run them through;
Split all ends up they shan’t crack;
And death shall have no dominion.

And death shall have no dominion.
No more may gulls cry at their ears
Or waves break loud on the seashores;
Where blew a flower may a flower no more
Lift its head to the blows of the rain;
Though they be mad and dead as nails,
Heads of the characters hammer through daisies;
Break in the sun till the sun breaks down,
And death shall have no dominion.

– Dylan Thomas, 1933