***

”Övar någon med en annan peson otukt som emot naturen är, eller övar någon otukt med djur; varde dömd till straffarbete i högst två år”.

– Brottsbalkens paragraf 18:10 *

***

“Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?”

– ur Karin Boyes Ja visst gör det ont

***

Okej detta kommer 37 år för sent, jag inser det, men 1976 var jag ju inte ens född så vad begär ni egentligen?

För 37 år sen under årets första halva händer följande:

1. Miljonären och dämonregissören Ingmar Bergman grips under en teaterrepetition misstänkt för skattebrott.
2. Miljonären och sagoförfattaren Astrid Lindgren får betala 102% i skatt och skriver Pomperipossa i Monismanien där hon i sagoform kritiserar marginalskatten. 

Alla ba: “Men ZZZZZZZZNARK!!! gå ner på Svensk Tenn och tröstköp en skål typ…”

Eller nej förresten, nu googlade jag lite: alla bryr sig oproportionerligt mycket. Än idag är Bergmans Berlinexil omtalad. Lindgrens satir uppmärksammas fortfarande (senast i programmet Nugammalt på femman) som något sorts genialiskt verk.

asidhg490tu34gj3904g34t5q9349u999mjcmm oj ursäkta jag nickade till av tröttma och sov en stund med pannan mot tangentbordet.

44 år tidigare hade Karin Boye fördrivits till Berlin, men inte av skattetekniska skäl eller dylikt. Nej hon flydde från landet Sverige där hatbrott var en del av lagstiftningen. Att förälska sig och/eller att ha sex med människor av samma kön var kriminaliserat och något som kunde ge ganska hårda straff (straffarbete i 2 år var maxstraff + den sociala stigmatiseringen) enligt en lag som drog sex mellan samkönade över samma kam som sexuella övergrepp mot djur.

Bergman hade känt sig kränkt av rättegången mot honom och hans misstänkta skattefiffel. Försök då sätta dig in hur det måste vara att få lära sig att ens känslor och begär inte bara betraktas med fördomsfulla ögon utan att de dessutom är kriminella! Du var tvungen att smyga. eller förtränga, av rädsla för omvärldens dom.

I diktaturer är det vanligt med självcensur, risken för repressalier gör att journalister inte ens försöker skriva kritiskt eftersom de lärt sig vilka konsekvenser det får. Inte konstigt att många i hatbrottssverige mådde enormt dåligt och också verkligen trodde att det var något fel på dem. Att de var onaturliga blev säkert en del av dem. Känslomässig självcensur.

Idag recenserar jag Jessica Kolterjahns bok om Karin Boyes exilår här. Jag tycker det är årets bästa bok, men det får ni läsa mer om på dagensbok.com. Här på bloggy måste jag ventilera över att jag blir så in i helvete arg över att tänka på att människor idag stått kring eldar runt om i landet och lyssna på studentmösseiförda människor som läser Javisst gör det ont som om den handlar enbart om den bokstavliga vinterns övergång till vår och sommar.

Pomperipossas tankar om sjuttiotalets skattepolitik för höginkomsttagare lever vidare. Men kanske är vi inte så moderna ännu att vi kan se en tvivlande och självhatande människas övergång till att våga stå upp för den hon är trots riskerna med det. Först inför sig själv, sen även inför omvärlden. 1935 kommer dikten ut. Hon har varit i det mer öppna Berlin som Kolterjahn beskriver i sin roman. Kanske börjar hon acceptera den hon är, kanske hittar hon modet och styrkan på dåtidens HBTQ-klubbar i Berlin (exempelvis Silhouette, bilden) som gör att hon några år senare kan ge ut dikten som beskriver det läskiga med att våga, men också det nödvändiga i att tvingas bli en känslomässig aktivist om en vill vara fri.

Har vi verkligen kommit så långt nu att det verkligen bara är en bokstavlig dikt om våren? Är vi så långt från diskriminering att den inte fungerar som något mer än så? Är det bara människor som stått upp för mer pengar i plånboken som är hyllningsbara?

* = Brottsbalken 18:10 formulerades så mellan 1864-1944. Därefter ansågs homosexualitet vara en psykisk störning och det förekom att människor spärrades in på mentalsjukhus mot sin vilja. Om den inspärrande gick med på att bli kastrerad kunde den däremot släppas ut i vissa fall.