Ett av de värsta brotten som finns är ju när en har hittat en asbra bok (typ Slouching towards Bethlehem av Joan Didion), parkerat ungen vid nåt tv-spel och satt sig med en trippel espresso på ett café i SoFo och så kommer nån gammal kille som en varit ihop med för aslänge sen. Så fucking typiskt. Lässtund interrupted. Först kommer ilskan över att egentiden är krossad. Det är bara stelt och jobbigt. Du vill gå.

Men så går det ett tag och en sympati väcks, kanske går det att hitta tillbaka till varandra? Ska du kanske ta steget, ta steget och våga försöka se om det finns något kvar emellan er, om ni fortfarande kan nå fram till varandra? Du bestämmer dig för att våga. Fast det känns lite stelt och konstigt gör du något av det mest intima en människa kan göra för någon annan: du lånar ut din ännu inte utlästa bok.

Detta hände i Beckfilmen som gick på fyran i söndags och jag tyckte de skildrade den här situationen, som vi nog alla kan känna igen oss i, på ett väldigt bra sätt.