Jag bor bara någon kilometer från platsen där Karin Boye dog. Jag gillar Karin Boyes dikter väldigt mycket och jag tycker att ALLA borde läsa Kallocain. (Jag tycker hon spöar Orwells 1984 med hästlängder men det kan jag prata om en annan gång). Så det känns märkligt att jag inte gått dit tidigare. Och det känns märkligt att går dit nu. Jag vet inte varför man vill göra sånt? Varför JAG vill göra sånt? Se en plats där en människa tagit sitt liv. Ta med sin kamera och ta bilder.

Det är en vacker stig genom en lövskog som man kan gå för att komma dit. Det är skyltat. Det finns bänkar där, en eldstad så att man kan grilla. Platsen där Karin Boye tagit en överdos Adofenyl är ett turistmål som finns utmärkt på Alingsås turistkarta. Det ligger ett cigarettpaket slängt en bit därifrån. Det växer vackra blommor där. Nu i examenstider kommer hennes rader om knoppar som brister och om hur färden kan vara ett mål i sig självt läsas upp runt om i vårt land. Ingen läser hennes Broder Daniel-svarta dikter offentligt på en examen.

Jag sätter mig ner mot stenen där Karin Boye suttit. Jag hör motorvägen. Fåglar. Det börjar regna. Jag drar upp huvan på min huvtröja och går ut ur gläntan och ställer mig under några träd som skyddar mig nästan helt från det som nu blivit ösregn. Jag tänker att det är en fin symbol att samma träd som kan skydda en mot regn kan bli papper i böcker som skyddar, eller åtminstone lindrar sånt som är jobbigt på andra sätt. Kriser, konflikter, förtryck, depression, ensamhet.

Jag tänker att jag ska skriva den tanken i bloggen men när jag kommer hem skäms jag för den känns så pretentiöst gymnasial. Och dessutom fungerar inte liknelsen så bra. Man ska inte stå under träd när det är mörka moln på himlen eftersom blixten kan slå ner där.

Ja, jag känner igen mig i författare som Karin Boye, Sylvia Plath och Virginia Woolf även om jag vet mycket lite om deras liv. Bara de texter jag läst och några lösryckta biografiska detaljer från filmatiseringar och biografier. Det känns lite smutsigt att vara någon sorts självmordsturist.

Men så tänker jag att det är som att besöka en gravsten. Jag kanske inte behöver kunna förklara det på ett intellektuellt sätt. Precis som med en fantastisk text är det otroligt att få dela någons erfarenhet en liten stund. Dela den dubbelhet som säkert fanns både i henne och även i  platsen hon valde. En tyst minut typ. Hon var en av de författare som tog mig igenom tonåren. Det minsta jag kan göra är väl att ta med hennes litteratur till framtiden och de läsare som behöver henne där.

“Bratt och jag gick ut och gick planlöst. Jag visade Bratt spåren och bädden. När vi återkom fick vi bud att man funnit Karin död vid Bolltorp. Bratt och jag for dit och konstaterade faktum. En vichyvattenflaska, tom, och Adofenylburken låg där. Hon hade suttit i halvliggande ställning i en lövdunge framför en stor sten med utsikt över dalen och staden. Ett mycket vackert ställe.” – Citat från Ulf Boyes text här