Elfriede Jelinek – De Utestängda
Jag läser oerhört långsamt i vanliga fall. När det gäller Elfirede Jelineks De utestängda har det gått extra långsamt. Kanske för att den är så otäckt.
Under de första 100 sidorna får man följa ett kompisgäng som blir allt mer våldsamma och nihilistiska och cyniska. Spoiler alert – det blir värre.
Det är svårt att förklara den vänskap som finns mellan dessa ungdomar. De sitter inte direkt i en soffa på Central Perk och snackar om dinosaurier och sjunger knasiga sånger om illaluktande katter.
Det här är förmodligen så långt från Central Perk man kan komma. Någon har läst om något vidrigt i en roman av Sartre som de sedan iscensätter. De rånar någon på en spårvagn som i sin tur försöker begå ett övergrepp på en av tjejerna i kompisgänget. En av ungdomarnas pappa har varit fångvaktare för ett nazistiskt koncentrationsläger.
Det är bara en tidsfråga innan de kommer tröttna på djurplågeri och enbart småborgerligt rebelliska rån.
Knut Ahnlund, som lämnade akademien i protest mot att Jelinek fick Nobelpriset 2004, skrev i Svenska Dagbladet att det “är ett rent slavarbete” att läsa sig igenom hennes författarskap och att hennes romaner inte är “konstnärliga”. Visst är det jobbig läsning. Men det var länge sen jag läste något så välskrivet.
Glöm alla Pojken som kallades det-berättelser som ofta bara är ett uppräknande av övergrepp med en tydlig god kraft och en tydlig ond. Här är alla meningslöst onda samtidigt som de verkar längta bort från sig själv. Då och då får man dessutom se en glimt av en kärlekstörstande eller ledsen människa vilket bara göra de hemska partierna ännu värre. Och allt detta är beskrivna med ett fantastiskt språk. Ahnlund var ute och cyklade 2004 och han är det förmodligen än idag.
Och det där med konstnärlighet då? Kort sagt: Oscar Wildes aforismsamlingar kan slänga sig i ån. Aldrig har jag läst en så mörk berättelse som samtidigt så ofta är witty.
Hör bara på några av dessa:
“Jag är ännu inte förstörd av konst och litteratur, tänker Hans.”
“Knappt har folk hunnit skaffa sig det allra nödvändigaste förrän de börjar tänka på onödiga lyxartiklar.”
“Hans har ett ideal eftersom han är i uppväxtåldern.”
“Hösten har redan haft så mycket på sitt samvete, framför allt när en fortfarande ung människa möter hösten. Gamlingen tänker alltid redan på döden, den unge gör det bara på hösten när flora och fauna upplever en allmän nedgång.”
“…hon håller just på med att rita höstsilhuetter i sitt kollegieblock. Hon känner ingenting för livlösheten, mycket mer flr sportslig aktivitet.”
“Ibland måste unga människor lida djupt, något som de vuxna ofta i alls lägger märke till och om de gör det nonchalerar de det.”
“Sophies inredning är äkta biedermeyer. Ingen av hennes skolkamrater förstår detta eftersom det förgångna är dött för dagens ungdom.”
Utgiven på Bokförlaget Forum.
Antal sidor: 216. ISBN: 9137127527
… Read More
Horace Engdahl – Cigaretten efteråt
Horace Engdahl har allt som en ung litteraturintresserad människa som jag själv antingen kan imponeras av eller missunnsamt hata; makt, pondus, hög lön, bildning, ett imponerande nätverk av kulturmänniskor och dessutom en imponerande förmåga att konversera. Jag har alltid imponerats av Engdahl, mot min egen vilja ibland eftersom han ändå representerar etablissemanget till stor del och jag har en del djupa auktoritetsproblem då och då. Personen Horace Engdahl har hitills alltid varit fokus i intervjuer med honom, inte hans skrivande eller yrke.
När det gjorts press för Cigaretten efteråt som relativt nyligt kom ut har ord som Twitter och Kylskåpspoesi förekommit. “Varför twittrar du inte istället?” är en fråga som dykt upp flera gånger. Mycket på grund av den fragmentariska tekniken han använder när han skriver, men kanske också för att han är kommenterade av sånt som händer i livet: han går på café och jämför med andra café, sablar ner de allra flesta bloggare, skriver om filmer och tv-serier (Mulholland Drive och Mad Men bland annat) och hinner även med att återberätta en och annan bisarr dröm.
Han hinner även med att @:a Torgny Lindgren och RT:a Stendahl. Han är ofta rolig på ett väldigt smart sätt vilket blivit ett signum för statusuppdateringar och tweets i vår tid.
Jag mailade häromdagen med en journalist på Sveriges Radio som jag tyckte gjort en bristfällig intervju med en företagsrepresentant (ja jag har blivit en insändargubbe nu, det är okej om ni skrattar åt mig för detta). Han var vänlig nog att svara trevligt och förklarande och refererade till forskning som stödde hans vinkel och det som enligt mig var brist på ifrågasättande. Han hade visserligen inte tagit del av forskningen själv men han hade hört om den på bloggar och också observerat beteendet i sin egen bekantskapskrets.
Det här är säkert inget ovanligt i dagens massmediala värld, det finns en avsevärd bildningsbrist och jag lägger egentligen ingen värdering i det heller, men ibland utmynnar det i korkade frågor som varför Horace Engdahl inte twittrar. Man blandar ihop banalitet med enkelhet.
Ungefär som att man frågat Glenn Gould varför han inte bara gör sin musik på en MacBook istället för på flygel och klipper bort allt hummande ur sina Goldbergvariationer. Bildning och kontemplation har inte samma status som att vara streetsmart och kvick. Varför ifrågasätta en persons val av tryckta böcker framför Twitter när han själv kallar sig reaktionär innanför sina egna pärmar? Vad är vinsten med en sån fråga? Och vissa saker blir mycket mer komiska i bokform än vad de blivit på en skärm, som:
“Postmodernismens uppror mot berättandet är idag lika bortglömt som slagordet “Stoppa Öresundsbron”.
För mig fyller Cigaretten efteråt samma funktion som jag föreställer mig att ett cigarettpaket fyller för en rökare. Man umgås med varje sida, varje fragment, ibland kedjeläser man några sidor snabbt. Man tar ett fragment på morgonen innan frukost och ett innan man går och lägger sig. Man vill ha med sig Cigaretten efteråt överallt under läsningen, hela tiden i innerfickan för att kunna plocka fram den när man blir sugen och den fungerar lika bra när man är irriterad, arg eller ledsen för något.
I början avslutas nästan varje sida med en fyndighet, lite syrlig, kanske ironisk eller bitsk. Jag önskar att de strukits och bortser från dem när jag läser om stycket. En bit in i boken tycker jag dessa skyddsvallar försvinner mer och mer. Han ifrågasätter kritikerns funktion, sin egen roll, om han inte bara är en pastisch på den skrivande människan. Skriver rakt och konkret om sitt dåliga självförtroende både privat och som yrkesperson, föraktar sin kvickhet och inser att omgivningens varning för ironin alltid kommer för sent, när den väl finns i en går den inte att bli av med och den förstör en i viss mån. De skarpa fyndigheter får en annan dimension, man ser på den bildade makthavaren på ett annat sätt, reaktionära åsikter får ett sammanhang. Det kan vara komiskt och sorgligt på samma gång. Det går att läsa totalt biografiskt och personligt om Horace Engdahl, litteraturens stora smakdomare som är olycklig men plikttrogen på sin post, men också, precis som all fantastisk litteratur, vara helt allmängiltlig och handla om läsarens eget liv.
Som mitt favoritstycke (idag i alla fall) på s. 106:
“Tänk dig att du snart skall gå, även om det inte är så! Den fysiska rörligheten är naturens gåva till djuren. De behöver inte som träden och blommorna stå kvar och växa på samma ställe. Så snart de finner omgivningen skadlig för sitt välbefinnande, kan de flytta på sig.
Tänk alltså: Jag skall snart gå! Jag skall inte behöva sitta kvar och ta emot mera skit! Även om du vet att du måste det, att det inte finns minsta utsikt att du skulle våga resa dig och gå, så tänk i alla fall tanken! Minns den skeppsbrutne i roddbåten, som på fjärde dagen utan vatten i brännande sol säger: ‘Nej, nu räcker det! Nu går jag hem!’, kliver över relingen och drunknar, till kamraternas enorma häpnad.”
… Read MoreVad tycker akademien???!?!?!?!
Underrubrik: Litteratur i massmedia.
Jag vet inte vad som är mest pinsamt, att Salman Rushdie ägnar typ 25 tweets till att klaga på Facebook som försökt tvinga honom att heta Ahmed på Facebook eftersom det är hans förstanamn i passet, eller att både DN och SVD skriver om det. Och vart står akademien i den här frågan? Än en gång sitter de tysta och låter Rushdie lida. Peter Englund är väl för upptagen med komma på strategier för att få Horace att läsa på hans blogg om vad som händer i akademien.
Tur då att kommentarsfältet kring SVD-artikeln om Turteaterns SCUM-uppsättning är allra mest pinsam så man slipper välja. Men vad kan man vänta sig från en artikel som innehåller ordet Ultrafeminist? Vem gör en “Hallå Där” med Knut Ahnlund. Spänningen är olidlig…
… Read MoreEtt Astrid Lindgren-moment
Smorgosbord, ABBA, Pippi Longstocking, Stockholm syndrome. Och nu kan vi äntligen lägga till Tomas Tranströmer på den listan när vi skryter inför taxichaufförer utomlands.
Samtidigt känns det melankoliskt. Marcus Boldemann på DN får aldrig mer njuta av “Höststillheten” utanför Tranströmers port:
“More tears are shed over answered prayers than unanswered ones” – Moder Theresa
… Read MoreLadbrokes + Afrikas Horn
Jag brukar spela på Ladbrokes varje år när det är nobelpristider. Jag har haft fel alla år. Det är spännande och kul och till och med DN anlitar mentalist-katter som tippar litterära vinnare.
Igår satt jag och kollade på oddsen och funderade på att kanske slänga in några hundra på typ Adam Zagajevski bara för att göra det hela lite mer spännande när klockan slår inne på Svenska Akademien.
Istället slänger jag in några hundra på katastrofhjälp till Afrikas Horn. Katrin påpekade igår när vi var på MAX att det hedrar dem att de fortfarande kör en kampanj för svältkatastrofen. Det försvann väldigt snabbt från massmedias förstasidor. Det betyder inte att det inte fortfarande är katastrof.
Det går så himla snabbt att ge pengar via kort eller sms. Jag säger som Janne Josefsson: “KOM IGEN NU!”
http://www.lakareutangranser.se/timme
http://unicef.se/ge-pengar/afrikas-horn
http://www.redcross.se/teman/torka-ostra-afrika/?gclid=CKvLv-7V06sCFQIYzQodrw7vRg
… Read More
