Film + TV

Femtio nyanser av honom – EL James

För det första: Det verkar omöjligt för i stort sett samtliga recensenter att inte recensera “fenomenet” Femtio nyanser av honom när man skriver om den här boken. Det poängteras att det är övervägande kvinnor som läser och det används ord som tantsnusk och mammaporr.

Men guess what, det är främst kvinnor som läser ÖVER HUVUD TAGET (http://www.scb.se/Pages/PressRelease____192034.aspx). Så det är märkligt att man måste nämna det just när det gäller den här boken. Kan den inte få bedömas som all annan litteratur?

Om vi nu måste hitta på genrer, måste vi använda det kvinnliga könet som något sorts skällsord? Kerstin Thorvall skulle kanske också sågat Femtio nyanser. Men hon skulle definitivt blivit besviken om hon sett att vi fortfarande delar upp böcker på det här sättet.

För det andra: Bör man recensera en bok utifrån antalet sålda exemplar? Varje gång jag läser en recension så doftar det onekligen Jackie Collins-på-bokmässan-debatt anno 1989.

För det tredje: När det kommer till de unkna könsrollerna så håller jag med. Och inte alls.

Ja, det är två extremer som möts. Christian som har ALLT och sett och gjort ALLT. Anastasia, som bara suttit på sitt rum och sett dagarna gå och läst böcker (framför allt Thomas Hardys Tess d’Urberville), snubblar bokstavligen in i hans liv. Det kanske är fånigt, visst. Och Christian utformar vad som bokstavligen är ett slavkontrakt som han vill att Anastasia ska skriva på, hon som inte ens haft sex (och dessutom är så insnöad att hon blir imponerad bara av att plötsligt ha ett mailkonto). Det är inte den relationen en ser framför sig när en tänker på kärlek.

Så här långt ser vi samma sak i genusglasögonen, jag och de hårdaste kritikerna. Här ligger EL James helt klart på minus. Men efter fyra femtedelar av boken vet vi fortfarande inte ifall Ana kommer skriva på kontraktet. Kan man förhandla bort sin rättigheter, även om det “bara” gäller i sovrummet? Sin jämlikhet? Den intimitet hon vill ha och behöver? Och varför skulle hon i så fall göra det?

Dessa frågor stöter och blöter Ana i sina tankar. Och tillsammans med Christian som själv varit en undergiven och därför testat allt tidigare av det han nu vill göra med Anastasia. Anastasia låter sig aldrig köpas av de presenter som Christian kommer med. Tvärt om! Hon säger sin mening även om det tar ett tag för henne att vara lika frank som Christian. Jag önskar att jag vågade prata så öppet om känslor och sex.

Hon lyckas förhandla sig till i stort sett allt hon vill ha av förhållandet. Hon har roligt. Hon har mycket sex. Hon prövar på att leva utanför normen en stund med öppet sinne istället för att rata det direkt. Är det någon som kompromissar med sina åsikter och sin sexualitet och sina fasta gränser så är det Christian även om hans “roll” i sovrummet (och badrummet, tortyrkammaren, båthuset osv.) är “dominantens” och initiativtagarens.

Det är inte, jag repeterar: INTE ett feministiskt mästerverk, det håller jag såklart med om. Men det är heller inte en ny Pretty Woman även om i stort sett allt utom BDSM-inslagen är en karbonkopia av filmen. Den sorgsna rika mannen som sitter och spelar ett sorgligt piano på kvällen och jobbar hårt på dagen för att få allt han vill ha är mer nyansrik om man ser bortom de första intrycken.

Det må vara en unken manlig fantasi att vara den här mannen. Men det är en kvinna som skrivit den och det är den kvinnliga huvudrollen som är starkast, som sätter gränserna. Hon är ofta osäker, men hon skaffar det drömjobb hon vill ha. Hon tar exakt det hon behöver ur förhållandet med Christian, som vid ett tillfälle flyger över dussintalet delstater bara för att bli ratad.

Nej det är inte min nya favoritbok. Men jag sträckläste den och tyckte den var spännande och väldigt romantisk.

Det finns ett sorts märkligt underförstått krav på en kvinnlig huvudkaraktär att hon måste vara stark och upplyst. “Den goda förebilden” är förmodligen det märkligaste begrepp vi har att arbeta mot idag. Anastasia är svag och osäker. Hon är stark och beläst. Hon driver med sin älskades svaga sidor och hon kompromissar med sig själv. Hon leker barnsligt och hon vet exakt vad hon vill. Se, sådär komplext kan det vara att vara människa. Jag kände igen mig, både i hennes vilja att vara till lags men att också att försöka balansera mellan magkänslan som säger att något är fel och en äventyrslusta som drar åt motsatt håll.

Jag hade faktiskt tänkt totalsåga den här boken innan jag läste den. Nu kommer definitivt jag läsa del 2 och 3 när de kommer på svenska.

Självklart inser jag att kommer få betala ett högt pris för att skriva positivt om den boken Jag har redan nämnt för några att jag gillade den… mer om det i videoklippet här nedanför.

PS. Jag kommer vara oändligt tacksam för alla som röstar på mig i Seattletävlingen
genom att klicka här.PLEEEEASE!!

Femtio nyanser av honom
Norstedts 2012
ISBN: 9789113047287 Sidor: 554
Översättare: Jimmy Hofsö
Omslag: Jennifer McGuire
Danskt band (häftad): Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Via Godhandling
E-bok: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek? 

Filmnet.se – en betatestares första intryck

Klicka på bilden för större storlek.

Filmnet.se är C-More:s streamingtjänst för film och tvserier. Den har nu släppts i en betaversion (man använder ordet beta för att göra användaren uppmärksam på att ett program eller ett spel fortfarande inte är helt klart) och eftersom jag älskar film tänkte jag att det var på sin plats att skriva ner mina första intryck.

Installation: Det går snabbt och smidigt att registrera ett konto, inga bekräftelsemail eller konstiga robotkoder att skriva in à la Blogger. Filmnet använder sig av tillägget Microsoft Silverlight som måste installeras. På min laptop har jag sedan tidigare en äldre version som gör det omöjligt för mig att komma igång. Jag måste avinstallera mitt gamla tillägg manuellt i Windows och installera den nya versionen. Efter cirka 40 minuter är jag igång. Det är inte ok. Att inte rakt av kunna uppdatera ett tillägg år 2012 är inte ok. På min stationära dator har jag inte silverlight sedan tidigare och där är jag igång inom 2-3 minuter.

Utbud: Har man inte kanalen C-More är det svårt att räkna ut vilket utbud som finns på förhand. Det känns lite som REA-back deluxe. Många Hollywood-rökare, tänk DVD-avdelningen på Statoil, för 4 år sen. Men också många klassiker och “svårare” filmer plus en och annan dokumentär. Att kunna hitta Sarahs Key, Apflickorna och Have you heard about the Morgans på samma site är ett stort plus. MEN DET BEHÖVS FLER FILMER! NU!

Funktioner: Ok, det är en betaversion men herregud vad sparsmakat det är. På det dåliga sättet. Varför kan jag inte sortera filmer på fler sätt än de vanliga “dokumentär”, “komedi”  osv? Skådespelarnamn, regissörer, manusförfattare, språk och så vidare borde vara ett minimikrav. Varför kan jag inte dela med mig min spellista av filmer och serier till andra användare som på ALLA andra liknande tjänster?

Och så en översikt i punktform (se bilden):

1. Min dator klarar av att spela blu ray-kvalitet. Storebror borde låta mig få välja själv vilken videokvalitet jag ska spela upp ett klipp i och inte automatiskt välja en pixlig kvalitet som inte går att ändra.

2.  Spellistan-knappen fungerar utmärkt rakt igenom tjänsten. Med få klick och bra undermenyer kan jag göra spellistor snabbt. Det är som att gjort för att flytta över sitt tvserietittande till Filmnet.

3. Please! Här måste datum och årtal vara med. När man följer serier är det omöjligt att hålla reda på vad man sett och inte sett om inte datum finns med.

4. Som vanligt i ett Sigge Eklund-projekt (Boktipset, Vulkan) så rekryterar man några random kändisar som är med i början och sedan försvinner. Kändisar är kul tycker jag. Men att Artur Ringart tycker att Tjuren från Bronx är bra ger mig nada och inget. Varför ingen filmbesatt bloggare? Varför ingen tvseriekunnig som kontinuerligt tipsar? Pressbyråns http://www.sidbloggen.se/ är ett utmärkt exempel på att ett företag som fattat hur det ska gå till.

 Slutbetyg:  2 av 5. Den låga kostnaden på 49:- är väldigt lite med tanke på alla filmer man får tillgång till. Men ska det bli en tjänst som blir en del av min vardag måste det till en hel del ändringar.

PS. Jag betygsätter film på IMDB sen 2 år tillbaka. Här kan du se mina betyg på filmer jag sett: http://www.imdb.com/user/ur24768115/ratings

Lady Gaga X Terry Richardson

Eftersom jag ska iväg och kolla på Lady Gaga-konserten i Stockholm ikväll så passar jag på att recensera en fotobok av och om henne som jag köpte så fort jag hade råd. Men först:

Laura Mulvey är en Oxfordutbildad filmteoretiker och den person som gjort begreppet “The male gaze” världsberömt. Hon är supersmart och också hjälte. I korthet är den manliga blicken det manliga, heterosexuella och förminskande sexistiska perspektiv som fotografen låter betraktaren titta med när han avbildar en kvinna. Genusfotografen ger nutida exempel på detta hela tiden så det är lika bra att du lägger till www.genusfotografen.se som bokmärke direkt eftersom det är obligatoriskt att ha koll på detta.

Så med kunskap om The male gaze, vad ska man tycka om Lady Gagas och Terry Richardsons fotobok om en av världens största musiker?

Boken är uppenbarligen ett samarbete mellan de två under en lång period. I den fantastiska konsertfilmen The Monster Ball Tour – At Madison Square Garden ser man om man tittar noga (läs: med besatthet som jag) Richardson med sin kamerablixt i kulisserna. Lady Gaga skriver i det korta förordet att Terry är någon hon väntat på hela sitt liv och att han hjälpt henne att förstå att man inte bör skämmas för vem man är, samma känsla som är en stor del av varför Gagas små monster älskar henne (little monsters är namnet på Gagas fans, jmfr: Beliebers).

Hon har långt mer kulturellt inflytande än Terry Richardson och har säkerligen en obeskrivbar ekonomisk makt i jämförelse. Ändå kvarstår detta faktum: en manlig fotograf som fotograferar en yngre kvinna naken och säljer bilderna är problematiskt.

En del i begreppet The male gaze är att den avbildade vet om att hon avbildas och därför medvetet eller omedvetet, eller i många fall påtvingat, förändrar sig för att behaga den manliga blicken och de fördelar man trots allt kan få genom att underordna sig. Marilyn Monroes “utvik” beskrivs på ett hemskt sätt i Joyce Carol Oates Blonde, hon har inget annat sätt att skaffa pengar än att “låta sig” bli avtvingad sina kläder. Bilderna har omsatt miljoner idag och Marilyn Monroe fick bara några ynka dollar för detta.

“Frivillighet” blir ett luddigt begrepp i en värld som är konstruerad på ett sätt där kvinnors framgång enbart är möjlig i praktiken genom att underkasta sig den manliga blicken.

Att Lady Gaga och Richardson har lika mycket att vinna rent ekonomiskt på deras bok förändrar denna maktbalans.

Det går också att hävda att den kvinnobild som Gaga konstruerar i boken är frigörande och . Hon är flamsig, hon gråter, hon är arg, hon skrattar, hon äter mat som ser äcklig ut, hon är nedstänkt av fuskblod, hon har nordamerikas mest operfekta hår, hon har galakläder, hon är politiskt engagerad för homosexuellas rättigheter, hon träffar politiker, hon hyllas, hon förändrar ideal, hon visar upp sitt långfinger för kameran, hon är arbetsgivare åt många hundra, hon ber med sina vänner och sina medarbetare och anställda, hon övar yoga, hon boxas, hon dansar så intensivt på scen att hennes kropp blir full av blåmärken, hon arbetar i studion, hon håller upp prideflaggan på scen, hon dricker öl och badar, hon avgudas av både män och kvinnor, hon designar kläder, hon har peruk, hon har robotliknande kläder som sprutar eld, hon inandas syrgas i en mask, hon har en klänning gjord av kött, hon tränar löpning, hon anlitar den fotograf hon helst av allt vill arbeta med.

Är det inte snarare så att det vore sexistiskt och nedvärderade av hennes intelligens att hävda att hon inte vet vad hon gör? Att hon trots alla sina framgångar låter sig kontrolleras av en man bara för att han vet hur man knäpper av en blixt? Är det inte 1800-tal att tycka att hon ska hålla på sig och inte fläka ut sig? Jo självklart är det 1800-tal, det är ju för i helvete hennes kropp och hon gör som hon vill. Men tills dess att vi har ett jämställt samhälle kommer vi vara tvungna att hela tiden ha med oss begrepp som The male gaze i bakhuvudet när vi tittar på fotografier och film och fundera på de här sakerna.

Tack och lov kan vi ha en playlist igång med Gagahits under tiden så förvirringen känns lite lättare att handskas med.

Hodder & Stoughton Ltd 2011
ISBN: 9781444741254 Sidor: 360
Inbunden: Bokus, Adlibris, Fritz Ståhl, Godhandling
Finns den på ditt bibliotek?

Jag – en småtjej

Världens största Star Wars-convent pågår just nu och jag blev glatt överraskad över att återse Leia, i svtintervjun ovan, som jag träffade på SciFiWorld i Göteborg i mars (alla bilder här).

“Det är helt otroligt hur man kan göra en person så glad bara genom att klä ut sig till en karaktär, säger Anna Vikmanis. Små barn, speciellt småtjejer, blir riktigt glada av att se mig, så det är jättekul!”

Den missförstådda Paulo Coelho behöver en uppläxning av Anna Wintour.

Nu ska vi prata lite om alkemisten himselfs uttalande om att Ulysses (som ju nyöversatts alldeles precis) “skadat litteraturen”.

Förutom att det är lite skoj att DN citerar The Guardians citat när originalet ju finns på engelska på den Brasilianska tidningens webb så tycker jag att det finns en viktig poäng i Coelhos resonemang även om han drar fel slutsatser. Han menar att pre-internet hade tidningars litteraturkritiker en alltför stor makt över vilken litteratur som uppmärksammades. Luttrade kritiker sågade alltför enkel litteratur vilket kunde kulminera i att Ulysses blev en framgång.

Coelho älskar twitter idag och menar att många böcker kan ta sig förbi tidningars snobbiga kritiker genom mun-till-mun-metoden. Att det i Ulysses kölvatten har kommit många formexperiment som missat mål kan väl anses vara en “skada”. Felslutet i Colehos resonemang är väl snarare att en “tillgänglig” bok inte nödvändigtvis är något folk blir berörda av.

Och idag finns det väl snarare ett problem att hitta just den snäva litteraturen. Oddsen för att gå in i random boklåda och fråga efter en diktsamling/prosalyrik osv. som är äldre än ett år och gå ut med kasse i handen är höga.

Vad Coelho också missar är samma sak som folk som tycker haute couture är löjligt eftersom couture “inte går att ha på sig”. Vi som sett Djävulen bär Prada vet bättre. Jag blir inte heller alltid berörd av formexperiment och krångliga böcker. Men ibland läser man en bok som vidgar ens horisont för vad litteratur kan vara, då kan bli både emotionellt OCH intellektuellt stimulerad.

Formlitteraturen trängde säkert bort folklig litteratur från strålkastarljuset “förr”, men idag kanske det är tvärt om?

Och att döma ut denna litterära grundforskning är ungefär lika dumt som att hävda att forskning på nya sorters receptifria huvudvärkstabletter är viktigare än  att hitta medicin mot, låt säga, Amyotrofisk lateralskleros bara för att färre än 0,0001% har denna sjukdom.

Känns som att jag snart kommer resa mig upp och be alla sjunga We shall overcome så jag lämnar över till Meryl: