Film + TV

Vincent Gallo

Ända sen Orvar Säfström valde filmen Buffalo 66 i sin filmklubb på ZTV för massor av år sen har jag varit otroligt fascinerad av allt som konstnären/fotografen/musikern/regissören/skådespelaren Vincent Gallo gör, jag har inte sett allting han medverkat i som skådespelare, men nästan.

För 5 år sen köpte jag hans självbetitlade bok och har därefter sakta men säkert samlat på VG-grejer. Oftast via ebay men för ett tag sen dök http://www.vgmerchandise.com/ upp vilket är en site att drömma sig bort på för oss som samlar på VG-merch.

Framför allt är det böcker jag samlar och hoppas att någon gång ha en komplett samling av alla böcker som han gett ut. Hittills har jag förutom några DVD:er och en japansk affisch dessa böcker:

För att jag ska betrakta samlingen som komplett behöver jag skaffa följande titlar: The Brown Bunny book, Vincent Gallo Paintings and Drawings 1982-1988, The Brown Bunny (den japanska DVD:n med kommentatorsspår) + den gula och den svartvita orginalaffischen från Brown Bunny. Förhoppningsvis tar det inte längre än 5 år till.

Björn Kjellman och stereotyperna

Såg ett klipp ur filmen Fyra år till där Björn Kjellman spelar en folkpartist som tvingas smyga med sin kärlek till en man i Socialdemokraterna. Kjellmans karaktär är gift med en kvinna och givetvis har han en tröja som deklarerar att han varit på kristet läger.

I Livet är en schlager spelar han också homosexuell, givetvis också transa, HIV-smittad och schlagerälskande med talang för att sy (han kan i och för sig meka med bilar också men det skäms han lite för).

Konflikträdd som jag är måste jag flika in att jag gillar verkligen Livet är en schlager och karaktären Candy Darling är fantastisk på alla sätt och jag har säkert sett den 8 gånger eller liknande och jag kommer nog säkert att gilla den här nya filmen mycket också men det känns lite tråkigt att man måste ta i så himla mycket varje gång man faktiskt har en karaktär som är homosexuell.

Vad roligt det vore att se t.ex. en polisfilm där en kriminalaren har ett förhållande, med någon av samma kön, som knakar i fogarna på grund av överarbetande med utredningar. Känns ju inte så långt borta att Martin Beck och den där dubbade tysken skulle kunnat sitta och avnjuta en calvados tillsammans som något annat än bara kollegor mellan alla hemska mord.

Det enda jag försöker säga är att det är så trist att gaykaraktären alltid blir lite av klassens clown på film och inte bara kan vara en intressant karaktär som har andra problem än sin sexualitet, finns det över huvud taget en sån karaktär i svensk film?

Förkyld igen

Har blivit förkyld igen. Kan vara relaterat till Luleås förlust i hockeyn igår enligt vissa teorier. Är match imorgon igen, får se om jag blir bättre eller sämre beroende på resultatet.

Har som jag tidigare skrivit ett maffigt kompendium som ska vara läst till onsdag så jag sätter igång på allvar imorgon och återkommer såklart till detta i bloggen. Har redan börjar med Karl Marx som är både enklare och intressantare att läsa än jag trodde efter en första titt. Har tidigare läst klassiska utdrag om arbetarnas alienation men nu blir det mer om det förföriska i varan. Hur bra skulle Marx vara som copywriter med all sin insikt, det tål också att återkomma till.

Men kommer också hinna med att se denna dokumentär om Pete Souza som jag tror är riktigt intressant: http://svtplay.se/v/2223645/dokumentarfilm/obamas_fotograf

Damen som pratade i mobiltelefon 1928

Ibland lyckas Dagens Nyheter få till såna här artiklar som får en att tro att en stor del av deras läsare består av Cinemateketbesökare som inte lyckats fylla det tomrum som tidningen En dingding värld lämnade.

Eller så är webbredaktörerna på DN.se kulturintresserade nördar med Fox Mulder-komplex  som slösurfar lite för mycket på nätterna och kanske började som bokbloggare med väldigt varierade besökssiffror men upptäcktes av en chefredaktör på den stora tidningsdraken en dag som gav dem det viktiga uppdraget att göra rolig kulturjournalistik som i bästa fall lyser upp folks vardag lite när de tar en liten extra surfpaus på jobbet. Och såna människor är det ju verkligen inget fel på!

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/damen-som-pratade-i-mobiltelefon-1928-1.1199299

Man on wire – Poetisk

Ett ord som missbrukas alldeles för ofta är poetisk. Men dokumentären Man on wire är poetisk, nästan sakral mot slutet.

Idag, flera decennier efteråt börjar folk som varit med om det gråta när de berättar om det som hände.