Film + TV

Greg Kinnear-syndromet

Känner du till det syndromet? Man ser en alldeles utmärkt film, vi kan kalla denna hypotetiska film för That’s what I am, man skrattar man blir berörd, det är spännande. Denna utmärkta film har en speakerröst man känner igen. Man irriterar sina närstående som också ser denna film med att tjata om hur rösten påminner en om någon, att man har det på tungan, att det sitter någonstans i bakhuvudet. Man börjar reda längta till eftertexterna för att få veta vem det är. Samtidigt är filmen så bra att man vill njuta av den ett tag till

Efter filmen så letar man febrilt efter “voice over” “narrator” eller till och med “Andy Nichol as grown up” i eftertexterna. Inget. Man kollar IMDB, noll resultat. Man sms:ar 118118. De svarar efter en kvart men tyvärr vet de inte svarat men försäkrar att detta sms givetvis inte kostat något och att man gärna får sms:a igen om man har någon annan fråga. Sen sms:ar man 118100 och får svar mitt i natten men vaknar inte av tonen. Man vittjar inkorgen så fort man vaknat. Greg Kinnear! Det säger en inget. Greg.. hmmm… Kinnear… Man kollar IMDB, hans foto ringer en klocka.

Man vet fortfarande inte vem det är. Men just det ja! The Kennedys, Green zone, Little miss sunshine, As good as it get, Flash of genius. Bra filmer. Filmer jag skrivit om här. Filmer jag till och med ser om ibland.

Undrar hur det känns att vara Greg Kinnear, får han ständigt höra “Jag känner igen dig från något”. Hollywoods motsvarighet till en nyhetsläsare på sena rapport. Jävligt bra, men av någon anledning anledning är vi genetiskt programmerade att glömma såna som Greg Kinnear. De som kan sitt hantverk och ständigt levererar kvalitet men som på grund av sin ödmjukhet och skandalfria liv aldrig kommer få en air av stjärna som exempelvis en Sean Penn.

Det här är ett problem vi alla måste jobba mot att lösa. Nästa gång det ringer en klocka men du inte kommer på riktigt vem som spelade pappan i Happiness (ännu en negligerad hjälte). Kom ihåg Greg Kinnear och skäms, sprid ordet och om inte det hjälper, starta en facebookgrupp som lobbar för att Greg Kinnear ska få en cameo i Entourage

Gästblogg: Titlar som slår an

Juliette Binoche och Daniel Day-Lewis tillsammans med en supersöt Grand basset griffon vendéen i filmatiseringen av The unbearable lightness of being från 1988.

Trots att vi snart varit tillsammans i sju år, (här lägger jag in en liten nigning till alla som varit tillsammans i mer än 20 år), slutar han aldrig fascinera mig, Marcus. Han har förmågan att se samband, vara smart, rapp och ha det där fingret på pulsen som syns så tydligt här i bloggen. Han kan fortfarande plantera nya tankar hos mig och jag tycker fortfarande att det är givande att diskutera med honom. Vilken relationslyx!  Och det är också därför det är en ära att få gästblogga här på marcusbiblioteket.

Ämnet är valt av Marcus, och det handlar om mina favorittitlar. När vi började prata om det nämnde Marcus När oskulder kysser av Per Hagman. ”Nej”, sa jag, utan att egentligen kunna motivera varför den romanens namn aldrig kommer hamna på min favoritlista. Jag vet bara att de titlar jag verkligen älskar slår an någonting hos mig som är mer än orden. Jag kan likna det med att man gillar en viss målning utan att veta varför. Känn på följande titlar, mina favorittitlar. Gemensamt för dem är att jag älskar dem lika mycket på originalspråket som i den svenska översättningen. Kanske har vi samma känsla, du och jag?

Hjärtat jagar allena, The heart is a lonley hunter
Debut(!)roman av amerikanska Carson Mccullers

Lång dags färd mot natt, Long day’s journey into night
Pjäs av Eugene O’Neill

Varats olidliga lätthet, The unbearable lightness of being.
Roman av Milan Kundera, originaltitel Nesnesitelná lekhost bytí.

Mitt hjärtas förlorade slag,  De battre mon coeur s’est arrêté
Film regisserad av Jacques Audiard

Paradise lost, Det förlorade paradiset
Epos av John Milton, och även namnet på ett engelskt rockband.

/Katrin

I behandling?!

Läste en krönika av en redaktör för en resetidning för ett tag sen som skrev om hur läsandet av en resetidning ska vara som att resa.

Samma sak gäller för In Treatment.  Det känns ju verkligen som att gå i terapi hos Dr. Paul Weston. Nu går det nya avsnitt på Svt och jag ligger efter men ska försöka plöja några imorgon eller senare ikväll. Har sett alla avsnitt hittills och vill inte missa något.

In Treatment är baserat på ett Israeliskt tvprogram  och de första amerikanska säsongernas handling ligger väldigt nära originalet vad jag förstår. Därför föreslår jag nu att Svt Drama köper de svenska rättigheterna och startar en riktig långkörare. Har inte något riktigt bra titelförslag ännu. Jag tycker I behandling låter för direktöversatt, Analys låter lite för 1982. Kanske ger det sig själv om man bara hittar rätt analytiker och då tror jag det är viktigt att det är någon som det svenska folket känner att de har förtroende för.

Här är 6 st skådespelare jag gärna skulle gå i terapi hos, vem skulle du helst betala 900kr timmen för att prata ut med? (Har du svårt att välja så kolla de psykologiga/förtroendeingivande bilderna jag hittade längst ner.)

Vikten av en osynlig översättning

"Bait and switch"...

Har nu läst klart vad jag i mina tankar benämnt som en tjänstemanna-diptyk; Barbara Ehrenreichs Körd och Richard Yates Revolutionary Road och det är givetvis briljanta böcker båda två, det har jag skrivit om tidigare och kommer säkert skriva lite mer om sen när de sjunkit in.

En av de största styrkorna med Körd är att den är så, i brist på bättre ord, litterär. För mig är det lika intressant att läsa om alla klädkoder, hotellinredningar, sättet folk pratar på, de komiska motsägelserna, karaktärerna osv. som att läsa om själva problematiken i och analysen av det ämne som Ehrenreich skriver om. Hennes språk är en stor styrka i att lyfta fram de betraktelser hon gör i den nya värld hon kliver in i.

Därför är det trist att man ibland blir medveten om översättningen, man ser liksom det engelska ordet trots att man läser en översättning. En bra översättning ska vara som en kemtvättad, nystruken skjorta till en välsittande kostym – självklar, närmast osynlig, något man inte tänker på förrän man möter dess motsats.

Det blir lite google translate i meningar som “Jim är den perfekta rollmodellen.” eller när man använder begrepp som “signifikanta andre”. Visst förstår man vad som menas men min läsning stannar upp här. Vi säger inte såhär. Vi säger “förebild” och “bättre hälft” eller möjligtvis “partner”. En översättning kan inte vara bokstavlig till 100% (utom möjligen i viss lyrik men det är en annan fråga)

...blir "Körd" på svenska

Läser man Revolutionary Road så märker man att översättaren Kerstin Gustavsson är mer flexibel och inte bara översätter orden utan även gör en kulturell översättning som t.ex. i meningen: “‘Jag tror jag gillar dig, Frank’, sa hon till slut. ‘Får jag säga du? Jag tror till och med att jag gillar att du blir arg, det tyder på integritet.'”

På engelska frågar hon givetvis om hon får kalla honom för Frank, ordet för DU och NI är samma på engelska, men så hade man inte formulerat sig i Sverige vid den tiden som det skrev. Andemeningen i frågeställningen är intakt men inte bara språkligt översatt utan även kulturellt.

Hade planerat att blogga lite om det här och passande nog blir det språkliga/kulturella väldigt tydligt i gårdagens DN  där Daniel Craig citerades om hur fantastisk nyinspelningen av Stieg Larssonsfilmerna med David Fincher som regissör kommer bli och DN valde att inte översätta svordomen i citatet: “Är du fucking allvarlig?”

Originalcitat: “He showed me some scenes recently, and my hand was over my mouth, going, Are you fucking serious?”

Det är roligt att titta på hur andra löst det här:

Aftonbladet: “Nyligen visade han mig några färdiga scener. Jag la handen över munnen och tänkte, ”Jävlar, menar du allvar?”

Expressen: “Han visade mig nyligen några scener och jag höll handen för munnen och frågade honom: “Är du seriös?”

Filmnyheter på svenska: “Han visade mig några scener nyligen och min hand var över min mun när jag sa: Är du helt jävla allvarlig?”

Återstår att se hur de löser översättningen från svenska till engelska när det gäller den berömda tatueringsscenen från Män som hatar kvinnor.

Ring Kerstin Gustavsson och kolla för säkerhets skull innan ni tar fram nålen.

Public Speaking

Det rasade inte direkt in tips efter min genusefterlysning för några veckor sen så jag har börjat leta själv. Kollade precis klart Public Speaking om författaren Fran Lebowitz.

Jag har senaste dagarna sett massor av avsnitt av Iconoclasts-programm där två väldigt kända framgångsrika människor ur olika skrån träffas och umgås och pratar om sina jobb och helgonförklarar varandra och ställer frågor till varandra efter modellen:

A: det intressanta när jag gör ett album är att… B: jasså säger du det säger du det, det får mig att tänka på när jag gör film. A: jasså du, vad intressant att du säger det för det är precis som när jag gör ett album. B: Jasså nejmen vet du när du säger det så får det mig att tänka på en gång när jag skulle göra en film.

Jag tycker sällan det är så värst bra. Men jag gillar idén, och jag gillar den lite svindlande introanimationen och musiken som verkligen osar av geni på samma sätt som musiken i filmen Pollock när han uppfinner action painting, fattar du inte vad jag pratar om – se filmen för tusan du har missat något.

Så jag var lite rädd att Public Speaking skulle bestå i att Martin Scorsese och Fran Lebowitz sitter och hyllar varandra och skrockar förnöjsamt och internt. Men den var väldigt mycket intressantare än så. Martin Scorseses glasögonbågar och axel samt hjärtliga skratt lite här och var är det enda vi får se i dokumentären och det räcker för det går liksom inte att försöka dela strålkastare med Lebowitz utan att bli en trist sideshowfigur.

Ett plus för att lyckas få in Eugene O’Neill, vår svenska kung och Candy Darling i samma film dessutom.

Varför finns inte hennes böcker översatta?!