Jag fyller snart 30. Jag och min partner separerar. Jag lämnar. Vi träffades när jag var 19 på skrivarkurs på Åsa folkhögskola. Det fanns fortfarande rökrum på vissa caféer på den tiden.

Jag har fortfarande inte skrivit klart någon roman trots att jag kommit halvvägs på en redan då. Jag har fortfarande inte haft en separatutställning med mina fotografier. Jag vet inte varför jag tänker på såna saker.

Jag letar nytt boende. Går igenom min ekonomi och försöker se vad jag har råd med. Vart jag kan ha katt. Jag packar böcker i flyttkartonger. Jag har vänner som stöttar mig på distans via internet och sms. Som skickar böcker och te och godis och fina ord. Som gör spellistor åt mig på spotify som jag kan lyssna på i bilen och när jag somnar. Kollegor som kommer ner dit jag jobbar när de slutat och ger mig en kram och låter mig älta. Som tipsar om roliga poddar som jag kan lyssna på när jag inte orkar må dåligt.

Jag gick idag förbi min gamla vårdcentral som nu är nedlagd. Kikade in i min gamla terapeuts rum som var öde. Tog en bild eftersom jag har en bild på nästan alla platser jag spenderat tid på. De svartvita fotografierna, som hen hängt upp där efter att jag uttryckt mina sympatier över Caremas brist på känsla för inredning, var nedtagna. Där har jag legat på golvet och övat på mindfulness. Där har jag gråtit. Där har jag klagat över att Woody Allen förstört meningen “Min terapeut säger att…”. Där har jag gjort en lista på de jobbigaste sakerna jag vet i livet och sen börjat beta av dem uppifrån.

Jag har nästan ingen aptit alls men försöker äta ändå. Jag gick ut i snön och lyssnade på Polly Jean Harvey. Hon gav mig energi. Jag handlade på Coop. Någon lustigkurre hade lagt en låda med choklad bland tampongerna. Jag kommer att tänka på Lena Dunhams bok och att jag vill komma igång med bloggandet och läsandet igen. Jag tänker att hennes inkonsekventa datering av hennes första mens kan bli ett bra inlägg. Jag skriver på det i huvudet på vägen hem. Hur hon först skriver en tidpunkt och sen kanske 100 sidor senare en annan tidpunkt och vad det kan bero på. Om det är medvetet. Om det är något jag inte förstått om mens. Jag ringer på ett litet hus jag kanske skulle kunna hyra. Jag ska få komma på visning senare i januari. Jag tänker på att jag kanske missuppfattat Dunham. Kanske beskriver hon två olika saker.

Jag kommer hem och bläddrar och inser att jag bara varit för väck när jag läst för att fatta att hon menar samma tidpunkt. Finns det ett ord i SAOL som heter separationshjärna?

Jag tänker att jag ändå får skriva något som har med det att göra. Get back on the horse så att säga efter blogguppehåll. Vart är Robert Redford när en behöver honom som bäst?

Jag tänker att kriser är intressanta för folk i ens omgivning visar sig från sista bästa eller sämsta sidor och att jag haft tur med de flesta i min. Jag tänker att jag är flåshurtig som tänker så. Jag tänker att kriser är som den sista meningen jag citerar om mens i det här inlägget, det jobbiga finns där men man fortsätter, och en tar sig igenom det “with a little help from my friends”. Jag tänker att jag ska äta godiset jag fått.

*
Then the summer after eighth grade I got my period. My dad and I were taking a walk in the country when I felt something ticklish on my inner thigh. I looked down to see a thin trail of blood making its way toward my ankle sock.
“Papa?” I murmured.
His eyes welled up. “Well,” he said, “in Pygmy cultures you’d have to start having children right about now.”
He called my mother, who rushed home from her errands with a box of tampons and a meatball sub.

*
I got my period for the first time the summer before ninth grade, and that fall I took a dance class with my friend Sophie, whose mother was French and therefore encouraged ballet as exercise. Every Tuesday we would take the train to Park Slope to spend ninety minutes with an instructor named Yvette, whose mane of Flashdance hair, bell-sleeved shirts, and chipper demeanor could not mask how disappointed she was to still be doing this in her late thirties. In a windowless studio with scuffed wooden floors and a crooked Merce Cunningham poster, we learned modern ballet routines, running back and forth to the strains of “Nine to Five” and “Daydream Believer.”

“I can’t go,” I told Sophie one Tuesday. “I have my period.”
“A period isn’t a reason to cancel something,” she said, annoyed. “You just do everything you would usually do, but with your period.”