Tidskrifter och tidningar

Sara Granér-intervjun i DN 1 september som karta.

En dag för sent, jag vet, men eftersom det fortfarande är lite sommar kvar så tycker jag att jag kommer undan med att skriva om något ur “gårdagens blad”.

(EDIT 4/9: Här finns intervjun: http://www.dn.se/dnbok/dnbok-hem/sara-graner-tecknar-den-politiska-hogerns-psyke” )

Visa Sara Granér-intervjun i DN 1/9 som karta på en större karta och se vilka platser som figurerar i den.

Omslaget som fått Brasse Brännström att koka

Gruppomslagens urmoder.

Fel fel fel! som den gråtande clownen Brasse Brännström skulle ha skrikit om han han lekt vem-ska-bort med deckarförfattarna i SJ:s tidning KUPÉs sommarnummer. Så vill jag också skrika.

Idén var god, sommarnummer – vi kör en Vanity Fair Hollywood issue-rip off med så många storsäljande deckarförfattare vi kan få tag i. Inget fel med det, kul för såna som mig som har alltför dålig koll på genren och vill hitta guldkornen direkt.

Men vad händer? Precis som Vanity Fair kör man dressad gruppbild med dova färgtoner. Dessutom i lokal som är den förlorade länken mellan övergiven hamnlokal och imperialistisk country club à la Mitt Afrika. A.k.a rejäla trämöbler och betonggolv. Det blir en så kallad “krock”.

Det låter som att jag raljerar men det gör jag bara delvis. Jag tycker den estetiken kan vara väldigt fin.

Det jag vill prata om är sidan 44. Det jag vill prata om är den enorma volym luft som Jonas Moström uppenbarligen är i behov av på omslaget. VEM? undrar ni kanske nu och googlar så att autocorrecten får en panikattack. Strunt i det för en stund. Jag hittar i alla fall inte information på wikipedia om att han skulle vara klaustrofobisk eller astmatiker och därför ha något sorts specialbehov av syre.

De imperfekta på s.44

Varför varför varför, gör man en grupbild med foldout-omslag om man inte klarar av att arrangera de medverkande på ett sätt så att ALLA kan vara med, åtminstone på foldouten? Och om man nu ska retuschera bort några, varför välja bort Katarina Wennstam, Anna Jansson, Kristina Ohlsson, Carin Gerhardsen och Mons Kallentoft? Kanske för att majoriteten av dessa är kvinnor. Tre av dessa kvinnor har haft lååångt mycket större försäljningsframgångar än Moström vilket är lättkontrollerat på SVBs topplistor över de tre senaste åren (Jansson, Ohlsson, Wennstam), så det kan inte vara det som avgjort.

Hade det varit omöjligt att placera en av dessa bestsellers i den ocean av atmosfäriskt tomrom som nu utgör mellanrummet till ena halvan av Lars Kepler? Hade det varit omöjligt att be Anders Roslund sluta skreva och flytta undan stegen? Eller be Lapidus klättra upp på som en luddig referens till JW:s klassträvan uppåt? Kanske hade Alexander Ahndorihl kunnat ligga på en låg röd sammetsdivan och varit sådär queerigt snygg som han är på bilden och låtit någon annan ta hans ståplats. Kanske hade Kallentoft gått med på att vara dold bartender (visst ser han ut som sån molekylärnoggrann bartender som man inte törs beställa Cosmo eller Long island ice tea från) i bakgrunden som Robert Duvall så hade till och med han fått vara med?

(Hela numret finns här: http://www.e-magin.se/paper/bmtcsj41/popup)

Titta vad bra och naturligt (ehrm..) Hollywoodstjärnorna “knör” sig.

Den missförstådda Paulo Coelho behöver en uppläxning av Anna Wintour.

Nu ska vi prata lite om alkemisten himselfs uttalande om att Ulysses (som ju nyöversatts alldeles precis) “skadat litteraturen”.

Förutom att det är lite skoj att DN citerar The Guardians citat när originalet ju finns på engelska på den Brasilianska tidningens webb så tycker jag att det finns en viktig poäng i Coelhos resonemang även om han drar fel slutsatser. Han menar att pre-internet hade tidningars litteraturkritiker en alltför stor makt över vilken litteratur som uppmärksammades. Luttrade kritiker sågade alltför enkel litteratur vilket kunde kulminera i att Ulysses blev en framgång.

Coelho älskar twitter idag och menar att många böcker kan ta sig förbi tidningars snobbiga kritiker genom mun-till-mun-metoden. Att det i Ulysses kölvatten har kommit många formexperiment som missat mål kan väl anses vara en “skada”. Felslutet i Colehos resonemang är väl snarare att en “tillgänglig” bok inte nödvändigtvis är något folk blir berörda av.

Och idag finns det väl snarare ett problem att hitta just den snäva litteraturen. Oddsen för att gå in i random boklåda och fråga efter en diktsamling/prosalyrik osv. som är äldre än ett år och gå ut med kasse i handen är höga.

Vad Coelho också missar är samma sak som folk som tycker haute couture är löjligt eftersom couture “inte går att ha på sig”. Vi som sett Djävulen bär Prada vet bättre. Jag blir inte heller alltid berörd av formexperiment och krångliga böcker. Men ibland läser man en bok som vidgar ens horisont för vad litteratur kan vara, då kan bli både emotionellt OCH intellektuellt stimulerad.

Formlitteraturen trängde säkert bort folklig litteratur från strålkastarljuset “förr”, men idag kanske det är tvärt om?

Och att döma ut denna litterära grundforskning är ungefär lika dumt som att hävda att forskning på nya sorters receptifria huvudvärkstabletter är viktigare än  att hitta medicin mot, låt säga, Amyotrofisk lateralskleros bara för att färre än 0,0001% har denna sjukdom.

Känns som att jag snart kommer resa mig upp och be alla sjunga We shall overcome så jag lämnar över till Meryl:

McMarketing del 2

Har tidigare jagat upp mig över det jag kallar McMarketing här men jag måste verkligen återkomma till detta eftersom vissa inte lyssnar. Och det är inte samma gamla tjat om att bestsellers inte kan vara bra litteratur. Inget förakt mot “mommy porn” eller “chic lit” (varför ska alltid litteratur som många kvinnor gillar få så märkliga epitet? Mer om det en annan gång jag lovar…)

Jag är verkligen sugen på att läsa Fifty Shades of Grey. Det är en bok som knappt marknadsförts alls och nu säljer i miljontals exemplar. E.L James tjänar hundratusen biljarders miljarders triljoner för varje sekund som går och sippar silverte med Joakim Von Anka i hans pengabinge.

Men det är ju inte därför jag blir sugen på att läsa den! Kanske är det mig det är fel på men jag förstår verkligen inte varför förlagen använder ekonomi och upplagesiffror i marknadsföring. I höst kommer Femtio nyanser av honom som den översätta titeln kommer lyda. Och hur marknadsför Norstedts den? Jo såhär:

• Fifty Shades of Grey är såld till 37 länder

• Efter bara sex veckor i bokhandeln hade 10 miljoner ex sålts i USA

• Filmrättigheterna är sålda till Universal Pictures and Focus Features

• Fifty Shades of Grey är den snabbast sålda pocketutgåvan någonsin 

Osäkerhetsrelationen – Helena Granström

Jag vågade inte söka snowboardgymnasiet, mediagymnasiet eller rymdgymnasiet som jag ville göra. Min högstadielärare i fysik pratade ofta om partiklar som uppstod ur vakuum, andra dimensioner, problemet med tidsresor osv. Feg som jag var så såg jag ingen annan utväg än att välja Naturvetenskapligt program framför Samhällsvetenskapligt.

På natur skulle jag åtminstone få mystiska dimensioner och kanske svar på frågan om ljus är materia eller en våg (något som jag frågat på gymnasieskolans öppet hus men inte förstått svaret på) och slippa lära mig vad en proposition är och när den första Bernadotten blev kung.

Första veckan på Natur tog vi upp potatis i skolans potatisland, grävde ett hål i skogen och tittade på jordmåner.  På lunchen var det passionerade diskussioner om vilken miniräknare som var bäst. Jag hoppade av.

När jag läser Osäkerhetsrelationen blir jag fysikergroupie igen. Helena Granström blandar tankar kring de ämnen hon ägnat åratal åt att studera med fragmentarisk historik och dialoger mellan människor som benämns med första bokstaven i deras efternamn. Det finns en fin intimitet med dessa versaler. Jag tänker mig att de är en partner, en klasskamrat eller lärare, kanske en nära vän. Men det visar sig senare (tror jag i alla fall) vara Einstein, Bohr, Newton.

Granström låter hela tiden fysiken vägas upp av den poesi som hennes formuleringar är. Och vice versa. Det blir inga fåniga användningar av fysiken eller matematiken som enkelköpta metaforer.

“Du vill berätta om de ord du saknar. / Du vill berätta om dig själv, eftersom du inte vet vad du vill säga.” 

Sokrates bevingade ord: “Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet” borde ha sagts av en fysiker, det inser man när man läser om Granströms tankar som ständigt återkommer till vad forskning egentligen visar oss; verkligheten, eller betraktandet av verkligheten. Granströms bok är ett betraktande av sitt eget betraktande.

Om ett träd faller i skogen och så vidare… Upphöjt i C.

Kanske måste vårt språk förändras för att kunna beskriva världen omkring oss. Är ännu en fråga som ställs.

Stora frågor. Som blandas upp av en humor som driver med Einsteins skägg och slänger in  lite högstadievetenskapliga referenser om äpplen som vägrar falla.

“I genomsnitt är världen som den skall.”

“Oftast passerar du förbi ditt inre, men ibland stannar du upp och tittar, häpen.”

Idag på denna onsdag som är både en amerikansk independence day och en oansenlig mittwoch i E:s gamla hemland har CERN utannonserat att de typ hittat Higgs partikel. Massmedia tävlar om att vara ointresserade eller demonstrativt ytliga (t.ex. DN:s kommentar av typsnitt i presentationen, wtf?!)

Att det knappt finns något seriöst intresse i nyhetsmedia för vetenskaplig grundforskning är en annan text. Men jag vill passa på att påpeka idiotin i att inte beställa ett stycke “prosavers” från Helena Granström en dag som denna. Typografera den snyggt och ge den en helsida, oavsett hur mycket luft den sidan kommer innehålla kommer det vara en tät text.

För på något sätt har Granström redan löst sitt problem med bevisletandet i vetenskapen som hon ställer frågor kring. Hon har blivit en del av betraktandet, av experimentet. En plats där även betraktaren och dess världssyn måste vara en faktor att väga in och undersöka. Jag hoppas hon fortsätter rapportera därifrån.

ISBN: 9789127120297 Sidor: 153
Adlibris, Bokus