Tidskrifter och tidningar

Vad är väl ett boktips på kvällen?

Rekommendation? Boktips? Hyllning? Ironi? Research? Uppmaning till att läsa på?

Det här är den otäckaste text jag läst på väldigt länge i en så spridd tidning.

Det är sånt som annars brukar bara brukar förekomma på Flashback och Newsmill (där “rekommendationen” blivit en “hyllning”). Jag blev så arg att jag på riktigt skakade lite och ni får tänka att jag helst velat skriva detta med CAPS LOCK:

Fredrik Virtanens utgångspunkt för hela texten är att programledaren Gina Dirawi “rekommenderat” en antisemitisk bok på sin blogg. Redan i ingressen blir det alltså fel rent faktamässigt. Eller? Vad är egentligen en rekommendation, ett boktips? Och vad har det för innebörd?

Alla som någon gång gjort research till en text, studerat på en högskola eller bara vara intresserad av samhällsfrågor och läst dagstidningar har väl någon gång läst en text de inte hållit med om?

Jag kan i alla fall erkänna att jag läst massor av texter där jag har rakt motsatt politisk övertygelse. Exempelvis röstar jag på Feministiskt Initiativ, jag ligger lååångt till vänster i de allra flesta politiska frågor och jag tycker att Sverigedemokraternas intåg i riksdag är en av de sorgligaste händelserna under min livstid. Betyder det att jag aldrig läst ett blogginlägg av Pär Ström? Att jag aldrig läst en debattartikel av Jimmie Åkesson på DN Debatt? Självklart har jag läst texter skrivna av dessa människor. Hur ska jag annars veta vad de står för? Hur ska jag annars kunna kritisera dem och alla de människor jag träffar på i min vardag som använder sig av deras argument?

När jag skulle rösta första gången läste jag flera partiprogram. Det rekommenderar jag alla att göra som vill veta mer om partierna. Jag tycker även att man ska läsa Allianspartiernas program för att se att det inte bara är “en tusenlapp mer i månaden” som de står för utan en massa obehagligt och korkat. En rekommendation från mig alltså. Måste jag byta namn på den här bloggen till (M)arcusbiblioteket nu?

Är det dåligt att vara påläst helt plötsligt? Och hur vet Virtanen att boken som Dirawi “rekommenderat” är antisemitisk? Har han själv läst den? Kanske har det rent av skett på kvällen?

Den tidning med tydligast antirasistisk agenda i Sverige är EXPO. De länkar på sin researchsida till “Internet Archive” som lagrat Sverigedemokraternas gamla hemsida där bl.a. partiprogrammet från 1989 finns kvar att läsa. De gör det förmodligen för att visa ur vilken rörelse som SD idag är sprunget ur och deras otäcka idégrund. Men hur vet jag att det är det de menar egentligen? Det skriver de ju inte där. De bara länkar. Tipsar. De verkar nästan “rekommendera” att jag ska läsa deras partiprogram.

Med Fredrik Virtanens logik är EXPO alltså nu främlingsfientliga. Herregud vilken oväntad helomvändning!! Varför inte skriva en krönika om det? Varför inte insinuera att också EXPO förnekar att förintelsen ägt rum?

För det vet ju alla att om när man läser en text så kommer man automatiskt att hålla med om allt som står där.

Let them eat cake

Facksimil från Aftonbladet. (*fniss*)

Jag orkar inte ens skriva om hur fånigt det är att rapportera om fackbokskategorin utifrån vilken MAN som INTE vann istället för om vem som faktiskt vann. (Och ja jag vet att det var sportsidorna som skrev så men det låg även på “löpen” igår). Vad jag orkar skriva om är detta:

“Inget pris för Zlatan å Lagercrantz. Synd att #augustpriset inte tog chansen att bli en ännu större angelägenhet för folket.”

Ja så var journalisten och programledaren för Nyhetsmorgon Jesper Börjesson snabb att twittra efter att den ofolkliga historien om Raoul Wallenberg vunnit, alltså mannen som var med och organiserade de åtgärder som räddade tusentals judar undan koncentrationsläger under 40-talets mitt.

Kanske tyckte Börjesson bara att Zlatan å Lagercrantz hade skrivit den bästa boken, det har jag ingen åsikt om, den är säkert jättebra. Men det här med “angelägenhet” och “folket” när det gäller kultur och priser för kulturutövare dyker upp ofta. Vi minns väl alla när Göran Hägglund dammade av Ny Demokratis gamla begrepp “verklighetens folk” och passade på att önska sig en värld där man öppet kan gilla figurativa målningar utan rädsla för repressalier?

Det här ständiga tjatet om att det är “snacket vid köksbordet” som är det enda viktiga och att det bara är de kulturutövare som förekommer där som ska premieras har jag några frågor kring:

1. Behöver de som redan är så uppmärksammade av “folket” verkligen uppmärksammas ännu mer? A.k.a: behöver bästsäljarna mer pengar? Vad ska de göra med alla dessa pengar?

2. Vilken statistik/källa ligger till grund för vad “folket” pratar om och vad “folket” tycker är angeläget? Ska vi i läkemedelsforskning enbart uppmärksamma de som forskar fram mediciner mot folksjukdomar för att flest människor vill det? Och så vidare…

3. I vilket annat sammanhang är det bra att stryka medhårs? Är inte nya boktips bra? Är det inte bra om vi kan uppmärksamma sånt som media inte redan skriver om och som vi inte redan känner till?

4. Underskattar inte Jesper Börjesson sitt älskade “folk” när han tror att de bara har intelligens för att läsa EN bok i år? Är det inte underbart om någon som bara läst en bok i år plötsligt får upp ögonen för Augustpriset och ser att EN ANNAN (!!!) bok vinner? Finns det inte en risk/chans att en då går och lånar just denna bok bara för att kolla upp vem som kunnat slå Zlatan? Kan det inte vara så att ibrakadabra så kan vi verkligen tillskriva Zlatan å Lagercrantz den här läsfrämjande effekten som det tjatats så mycket om i samband med den här boken.

Så, ni kan diskutera det här i grupp i 30 minuter och komma tillbaka hit sen. Och smit inte bara iväg till kafeterian nu utan försök fundera lite på det här. Och JA, det kommer på provet sen.

Mauro Scocco-poesi, kultursponsring & Louis Vuitton stationery-bonanza

Hur Mauro Scoccos juldikt kunde bli en omslagspuff på senaste numret av Damernas Värld är obegripligt. I övrigt är det ett bra nummer tycker jag. Där det bland annat fanns en notis om Louis Vuitton som börjat sälja pennor i ett av de litterära distrikten av Paris där de öppnat ett eget Cabinet d’écriture.

Det är förmodligen ingen slump med tanke  på Marc Jacobs som är creative director på LV öppnade sina Bookmarc-butiker för några år sen. Men givetvis pekar de bakåt på grundaren och läsaren Louis Vuitton i sin storytelling.

Det finns väl i stort sett inget klädmärke som inte då och då blockar in några läderband i sina skyltfönster för att skapa lit preppy-stämning. Alltså måste LV gå lite längre, de har både bläckhorn och priser som inte är av denna värld. Och dessutom ger de ut böcker. Det är intellektuell finlitteratur med omslag som påminner om universitetsavhandlingars formgivning. LV vill peka bakåt, på det genuina, på historien, på den gamla goda tiden när man reste runt med en koffert full av både idémässigt såväl som fysiskt tunga böcker och skrivdon och inte bara en tummad deckarpocket som man spillt lite surt Ryanairkaffe på.

Det är ganska väntat men kul såklart, jag skulle själv vilja ha ett skrivblock och en penna från LV! (även om jag tycker det är rätt sunkigt med de pennor som har läder och krokodilskinn).

“Hur ska vi koppla det här till kulturpolitk?” tänker ni såklart nu förstår jag.

Ja, jag tänker lite såhär: även svenska märken ger varje år ut kataloger och broschyrer med papperskvalitéer och trycktekniker som det inte finns ett förlag i världen som har råd att använda för exempelvis en nyskapande poet eller en novellsamling i stora upplagor. Vore det inte sjukt intressant att se en kultursponsring där “osäljbara” litterära verk gavs ut av klädföretag som varken har en historia eller är intresserad av att blicka bakåt? Äntligen får vi förlag där försäljning av texterna inte är viktig, där man har distribution klar och kan erbjuda låga priser som inte bär sig själva eftersom man helt enkelt flyttar över de röda siffrorna från utgivningen till bokföringsspalten för “kreddkonto/PR/kulturellt kapital som särskiljer oss från själlösa klädkedjor”. Vilket klädmärke blir först med att ge ut en ny diktsamling i det här landet?

Varsågod för idén, var snäll att skicka provkollektioner/anteckningsböcker till mig när ni blir rika på den.

Nödvändigheten

Jag såg boken om Marie Krøyer på bokmässan och tänkte att nu blir det Marie Krøyer-höst för mig eftersom det även kommer en film. Men efter att ha läst SvD idag är jag inte lika sugen på att konsumera allt om denna kvinna.

Marie Krøyer-filmen väljer att bortse från hennes passion för konst i filmen eftersom hon inte hade “nödvändigheten” som krävs för att vara en duktig konstnär, detta enligt Billie August som regisserat filmen.

Att hon tvingades ta hand om sin sjuka man och inte fick samma status som sin berömda man pga hennes kön är ju självklart ingen möjligheten i Billies värld till varför hennes konst inte är känd. Hur han bedömt kvalitén utvecklas inte i SvD i alla fall.

Jag är rädd att om jag ser den kommer jag bara att känna mig lite sådär snuvad på OLW-chipsen som efter att jag såg FUR om min idol Diane Arbus: var e bilderna?

Ekonomikulturjournalistik

Få se här nu… Vart står det där om mammon… mammon… hmm…

Ett återkommande problem jag har med “kulturnyheter” i massmedia är hur ekonomijournalistik tappar all analys så får den importeras av kulturedaktioner. Jag har skrivit om marknadsföring med hjälp av ekonomi här tidigare.

Idag är det så dags för mig att sitta och mumla buttert över auktionsjournalistik på kultursidorna.

Elvis Presleys bibel såldes nyligen för en fantasisumma på en brittisk auktion. Dagens Nyheter rapporterade (med hjälp av TT-material) både innan auktionen och efter auktion. En liten skojig notis man läser som dessutom fick den sedvanliga dindingvärld-dimensionen när man konstaterar att kungens underkläder inte såldes.

Harmlöst referat? Slentrianmässig rewrite av BBC:s text som också ska betraktas som sådan? Ja kanske. Men lite källkritik kan vi väl ändå få som fortfarande läser DN efter deras pinsamma förbud mot vårt nya pronomen hen. Att bibeln “förväntades gå” för 200 000 kr men till slut landade på en prislapp över 600 000 kr är en uppgift som det inte går att spåra källan till. Eller jo just det ja, det är visst auktionsfirman själva som “förväntar” sig detta. Eller om vi ska vara helt korrekta: de har satt utropspriset på 200 000 kr.

Alla som någon gång sålt en vara på tradera eller ebay vet att utropspris och förväntat pris inte är samma sak. Ebay skriver till och med som punkt 2 på en lista över tips till försäljare att man bör sätta ett så lågt utropspris som möjligt, det attraherar fler köpare och är en psykologisk grundsten i konsumtion eftersom det är en stark drivkraft att få göra ett kap och att inte gå miste om något. Att få så många som möjligt engagerade i en budgivning är grundläggande i en auktionsverksamhet. I fastighetsbranschen är det inte tillåtet enligt god sed med så kallade lockpriser vilket lätt till begreppet acceptpris.

Det finns även PR-fördelar att vinna på att det “förväntade” priset är mycket lägre än slutpriset. Man kan visa för en säljare att folk är beredda att betala si eller så mycket mer än det som alla experter förväntat sig (det står åtminstone så i alla tidningar), eftersom auktionsfirman är så bra. I auktionsfirman är det alltid säljarna man vill locka och reklam för auktionsfirmor riktar sig främst till potentiella säljare.

Vad har såna här “nyheter” att göra under kulturrubriken? Bara för att Elvis gjorde musik och musik är kultur så bör man inte lägga sig platt för privata företag och oanalyserat ta in texter som liknar pressmeddelanden från dessa.

Till sist vill jag påpeka att hur dum den här notisen jag reagerar på än är, och hur fånigt det än är att reagera på den som jag gör, så hittade jag en liten  notis i Svenska Dagbladet där man benämnt “förväntat pris” med rätt ord.

Svenska Dagbladets ordförståelse börjar mer och mer bli ett argument till att bli Svenskangroupie. DN, håller vi på att växa ifrån varandra?