Augustpriset

Augustpriset

Let them eat cake

By On 2012/11/27

Facksimil från Aftonbladet. (*fniss*)

Jag orkar inte ens skriva om hur fånigt det är att rapportera om fackbokskategorin utifrån vilken MAN som INTE vann istället för om vem som faktiskt vann. (Och ja jag vet att det var sportsidorna som skrev så men det låg även på “löpen” igår). Vad jag orkar skriva om är detta:

“Inget pris för Zlatan å Lagercrantz. Synd att #augustpriset inte tog chansen att bli en ännu större angelägenhet för folket.”

Ja så var journalisten och programledaren för Nyhetsmorgon Jesper Börjesson snabb att twittra efter att den ofolkliga historien om Raoul Wallenberg vunnit, alltså mannen som var med och organiserade de åtgärder som räddade tusentals judar undan koncentrationsläger under 40-talets mitt.

Kanske tyckte Börjesson bara att Zlatan å Lagercrantz hade skrivit den bästa boken, det har jag ingen åsikt om, den är säkert jättebra. Men det här med “angelägenhet” och “folket” när det gäller kultur och priser för kulturutövare dyker upp ofta. Vi minns väl alla när Göran Hägglund dammade av Ny Demokratis gamla begrepp “verklighetens folk” och passade på att önska sig en värld där man öppet kan gilla figurativa målningar utan rädsla för repressalier?

Det här ständiga tjatet om att det är “snacket vid köksbordet” som är det enda viktiga och att det bara är de kulturutövare som förekommer där som ska premieras har jag några frågor kring:

1. Behöver de som redan är så uppmärksammade av “folket” verkligen uppmärksammas ännu mer? A.k.a: behöver bästsäljarna mer pengar? Vad ska de göra med alla dessa pengar?

2. Vilken statistik/källa ligger till grund för vad “folket” pratar om och vad “folket” tycker är angeläget? Ska vi i läkemedelsforskning enbart uppmärksamma de som forskar fram mediciner mot folksjukdomar för att flest människor vill det? Och så vidare…

3. I vilket annat sammanhang är det bra att stryka medhårs? Är inte nya boktips bra? Är det inte bra om vi kan uppmärksamma sånt som media inte redan skriver om och som vi inte redan känner till?

4. Underskattar inte Jesper Börjesson sitt älskade “folk” när han tror att de bara har intelligens för att läsa EN bok i år? Är det inte underbart om någon som bara läst en bok i år plötsligt får upp ögonen för Augustpriset och ser att EN ANNAN (!!!) bok vinner? Finns det inte en risk/chans att en då går och lånar just denna bok bara för att kolla upp vem som kunnat slå Zlatan? Kan det inte vara så att ibrakadabra så kan vi verkligen tillskriva Zlatan å Lagercrantz den här läsfrämjande effekten som det tjatats så mycket om i samband med den här boken.

Så, ni kan diskutera det här i grupp i 30 minuter och komma tillbaka hit sen. Och smit inte bara iväg till kafeterian nu utan försök fundera lite på det här. Och JA, det kommer på provet sen.

Read More

Augustpriset

Augustpriset, politiken och gissningen

By On 2012/11/26

Nu är det bara några timmar kvar till tillkännagivandet av de augustvinnarna. Jag har hunnit läsa fem av de sex nominerade i den skönlitterära klassen. Det känns lite som ett nederlag att jag inte hann läsa klart Göran Rosenbergs roman men jag tycker mig ändå ha nog på fötterna för att gissa.

Alla böcker är läsvärda. Det kan jag börja med att säga. Väldigt bra dessutom!

Har det varit något tema i år så har det varit politik tycker jag. Feminism, ekonomi, socialdemokrati, kommunism, svartarbete, arbetsmarknadens villkor osv. är nästan som karaktärer i sig själva.

Klassperspektivet är närvarande och tydligt i varje roman jag läst. Ibland är det subtilt insprängt i detaljer, t.ex. i Springa med årors läkarfamiljs ordförråd som skiljer dem från berättarjagets och hennes pappas. Ibland skriks det ut som i Medealand.

Den ohyggliga men alldeles “normala” eller åtminstone vardagliga värld som skildras i Ingenbarnsland är som ett Lars Tunbjörk-foto som får en att vända bort huvudet. Vi vet att det ser ut sådär som i blixtbilderna som lyser upp varenda liten fulhet framför kameran men vi orkar inte med att tänka på det. Just därför bör vi bli påminda om det.

Den skildrar invandrares vardag, en fattig familjs vardag och en ung tjejs vardag. Ett tretal av egenskaper som inte direkt underlättar att undfly det som Moderaterna kallar för “utanförskap”. Allt skildrat på ett sätt som gör det privata politiskt utan att bli tråkigt med pekpinnar.

Att val av praktikplats på mellanstadiet kunde skildras så sorgligt och politiskt på samma gång trodde jag aldrig.

Jag tycker den är så pass bra att den även kan fungera som ungdomsbok. Jag tycker den är så pass bra språkligt att minst 5/10 elever i normal grundskoleklass kommer börja skriva dikter. Och med lite lärarstöd så kommer även yngre tonåringar att kunna genomskåda det ruttna klassystem vi har och dessutom få sig några skratt på köpet.

Jag tror med andra ord att Ingenbarnsland kommer att vinna.

Det är både den bok jag tror kommer att vinna och också den jag hoppas på även om den faktiskt inte var min absoluta favorit. Här är min rankning över de jag gillade bäst och länk till recension:

1. Medealand och andra pjäser
2. Springa med åror
3. Ingenbarnsland
4. Sång till den storm som ska komma
5. En storm kom från paradiset

Read More

Augustpriset

Springa med åror – Cilla Naumann

By On 2012/11/26

 

Jag är tacksam för att jag så gott som alltid läser ut en bok jag börjat på oavsett kvalitet. En del läsare verkar ha riktlinjer av typen “är den inte bra efter 30, 50, 100 sidor lägger jag ner”. Det har jag all respekt för. Även om jag varit en av dessa hade jag inte hade slutat läsa Springa med åror. Men till er som ger en bok X antal sidor vill jag säga: fortsätt läsa den här även om ni inte imponeras av början.

Tematiskt påminner den här romanen om Evelyn Waughs klassiker Brideshead Revisited.

Första halvan är en ganska vacker och lågmäld berättelse om “barndomsmysteriets förhäxade historieskrivning”.

En bonde säljer av den första biten av sin mark, en familj bestående av en läkare, en hemmafru och en dotter i samma ålder som bondens dotter flytter in i det gamla stallet. De låtsas sova över hos varandra inför föräldrarna men tar istället hand om sig själva och växer under flera somrar upp. De ger varandra samma typ av flykt som Charles Ryder och Sebastian Flyte i Brideshead ger varandra, med den skillnaden att det är läkardottern Johanna som flyr in bondedottern Monikas värld. Hon gör sig av med rädslorna och renligheten och ordentligheten hon vuxit upp med. Hon fascineras av allt som finns i Monikas och hennes pappas värld.

Storstadsfamiljen och deras liv beskrivs snarare som lite fånigt.

“[…] allt i Johannas familj tycks ha en okänd finess.”

“Det finns en värld för dem som har semester och en annan för dem som inte har det.”

Efter halva boken vänder berättelsen och jag ska inte spoila den för mycket. Men Monika växer upp till ett liv som ingen förväntar sig. Löften från barndomen bryts och de båda flickorna kliver som vuxna i viss mån tillbaka till den berättelse som stakats ut åt dem. Det var länge sen jag läste en lika intressant skildring av mödraskap.

Det är en lågmäld roman på det sätt som alla Clara Schulze- och Linn Ullman-fans borde gilla. Omslaget av boken som är en målning av Karin Broos är kanske det mest briljanta bildval i år på ett svenskt omslag. Det känns som en fantasi kring personerna i tavlan. Och Monikas sätt att se tillbaka på sin uppväxt är med samma perspektiv, var allt en fantasi, en vacker berättelse som lika mycket står ivägen för ens liv som det berikat det?

Boken har bara en svaghet: att den inte innehåller fler biblioteksscener.

Albert Bonniers Förlag 2012
ISBN: 9789100127756 Sidor: 256
Omslag: Thomas Pettersson
Inbunden: BokusAdlibris, Fritz StåhlVia Godhandling
E-bok: BokusAdlibris, 
Finns den inne på biblioteket? 

Read More

Augustpriset

Ingenbarnsland – Eija Hetekivi Olsson

By On 2012/11/25

Äntligen en en bra uppväxtskildring! Det var ett tag sen jag läste en sån. Äntligen en som varken är vackert sorgsen slash skört prosalyrisk eller rakt upp och ner wikipediaredovisande om den typiska alkoholistuppväxten eller något liknande hemskt.

Ingenbarnsland lyfter de höjder den gör tack vare Hetekivi Olssons språk som är unikt och som gör huvudpersonen levande redan på första sidan. “Ranelidskan” är lika död som latin i jämförelse. Det är en äckligt ful värld som är förstörd och förstör de invånare som växer upp där. Den råkar heta Gårdsten i just den här romanen men jag tror många känner igen sig i den.

Exempel på Hetekiviskan: frankensteinfuckyoufinger, sandgranatfläckar, tändarbrända, rumpnerven, ungpundarna, skallskinnet, spysoppa, snattarfickorna, svartsjukesvetttet.  

Omgivningen är grov och ful och äcklig och Miira försöker få övertaget mot den genom sina ord och sitt. sätt att ta tillbaka sin värdighet efter kränkningar.

“Hon stannade inte. Skulle aldrig mer gå till en gynekolog. Om hon måste veta mer om rumprotning för att bli läkare skulle hon bli konstnär istället. Eller nej. Hon skulle skolka från läkarlektionerna som handlade om det.”

Språket bidrar märkligt nog både all den misär som Miira upplever men också till all den humor som finns i boken (jag skrattar sällan högt när jag läser men gjorde det åtminstone en handfull gånger nu). Boken är också full av små oväntade stickspår om t.ex. de nya grannarna som torteras av Jason i Fredagen den 13:e och om hur det verkar som att Freddy Krueger flyttat från Elm Street och nu är sambo med Jason.

Boken går igenom åren mellan låg- och högstadie och skildrar fester, betygshets, språkresor och extrajobb. Men inte på det sätt som en är van att läsa om dem. Tack gode gud för det.

Det är en på riktigt en historia om klasstillhörighet och sakta sakta börja Miira upptäcka hur bland annat hennes invandrarstatus och könstillhörighet sätter tjocka järnrör i hjulet för henne av lärare, grannar, klasskompisar och föräldrar. Ändå finns det inget självömkande eller anklagande. Jag måste göra en stor shout out till Booze’n’books som gjorde mig uppmärksam på det politiska perspektivet.

I de yngre åren ser Miira framför sig “Gunnaredsgänget” som den kraft som försöker stoppa henne, ett fåtal människor på kommunen (som hon givetvis bombhotar med all rätt). En kraft som sakta verkar vara större och som är ute efter henne.

Jag önskar jag läst den här när jag var 14 så jag fått känna igen mig i all frustration. Nu blir jag nedslagen. Och imponerad av att detta är en debutroman och inte bok nummer tio i ett redan lysande författarskap.

Norstedts 2011
ISBN: 9789113038544 Sidor: 332
Omslag: Sara R. Acedo
Inbunden: BokusAdlibrisVia Godhandling
Pocket: BokusAdlibris, Fritz Ståhl
Finns den inne på biblioteket? 

 

Read More

Augustpriset

Sång till den storm som ska komma – Peter Fröberg Idling

By On 2012/11/20

Vilken märklig bok han skrivit Peter Fröber Idling!

Värt att veta om mig som läsare är att jag verkligen gillar trenden med att blanda fiktion med uppenbara fakta, så de problem jag har med den här boken är inte på grund av det upplägget. Det jag har problem med är varför det är viktigt att veta att det är den framtida Pol Pot & Co. som det handlar om.

Boken utspelar sig under en höstmånad utifrån Saloth Sars (senare Pol Pot), Ieng Sarys och Salomays perspektiv i varsin ungefär lika stor tredjedel.

Det är snart det första fria valet i Kambodja. Sar undervisar i fransk litteratur men är med och planerar en revolution. Sary är hans politiska motståndare som Somaly har en affär med trots att hon är förlovad med Sar.

Människorna i boken är historiska människor i början av sina liv och de händelser som sedan ska definiera dem. Det är 1955 och har precis börjat dödas. Men ännu kan aktörerna förklara bort det med ord som “olyckshändelser” och se våldet som ett försvarande av den stundande demokratin och den ordning som är nödvändig för att inte störa valet.

Redan från första sidan tänker jag på de hundratusentals människor som ska mördas av den man som om 20 år ska kalla sig för Pol Pot. Jag sitter och letar anledningar, svar på frågan varför, försöker psykologisera. Men Sar och Sary är bara lite naivt ungdomsförbundigt poserande med vilken politisk litteratur de läst och inte (och är inte rädda för att skarva lite i sina litterära CV:n). De drar fördelar av vilka de är och vilka kontakter de har trots att de vill avskaffa den sortens maktstrukturer. De vet bäst. De behandlar kvinnor lite som de vill. Det hade kunnat vara vilket berättelse som helst om makt. Jag tycker att, det i boken ständigt frånvarande, framtida folkmordet står i vägen för den berättelse som faktiskt finns i romanen. Skulle det varit en roman om tre icke namngivna människor i politiken och överklassen hade den här boken varit mycket bättre.

Styrkorna i boken ligger i detaljerna om det land som beskrivs: locken på teglasen, den intressanta relationen till Frankrike som bara två år tidigare styrt Kambodja och fortfarande är närvarande i allra högsta grad, de franska cafévanorna osv. De politiska skildringar är alldeles för tunna.

Den finns också i de personliga konsekvenserna av politiken. Sar kan t.ex. inte anförtro sina känslor för sin bror som är av annan politisk uppfattning. Somalys status bygger delvis på ett system hon inte tror på men ändå utnyttjar samtidigt som hon drömmer om Paris och ett liv som modeskapare och modell. Det är också hennes del som jag tycker är bäst eftersom hennes historia får stå för sig själv, hon har ingen faktisk framtid jag känner till innan och jag kan därför låta det som står i hennes del stå för sig själv. Det är sorgligt att följa hennes uppvaknande men stärkande att läsa om hennes egen revolution mot det ojämlika samhälle hon lever i.

“Ett decenniums erfarenheter senare konstaterar hon att de män som säger sig vilja visa henne sin spektakulära konstsamling, ett enastående men okänt utflyktsmål, i Monsieurs Jolys fall människans dubiösa förhållande till naturen, eller, som en annan fransman, sin odödliga själv, egentligen bara vill förevisa henne sin ståkuk.”

Somalys erfarenheter blir en symbol för maktens män. De har tjusiga terorier de skaffat på franska universitet eller i svår litteratur men när allt kommer omkring vill de ha något åt sig själva – makt.

Sammanfattningsvis: det är en välskriven bok om en tid och en kultur jag inte visste någonting om och den gör mig sugen på att läsa en uppföljare (plz skriv en sån!) om Somaly men tyvärr överskuggas berättelsen av det vi vet kommer att hända. Jag kan inte förstå vitsen med att blanda in fakta i en annars så bra fiktion.

Natur & Kultur 2012
ISBN: 9789127133563 Sidor: 354
Omslag: Nina Leino/PdeR
Inbunden: BokusAdlibrisFritz StåhlVia Godhandling
E-bok: BokusAdlibris
Pocket: Bokus, Adlibris
Finns den på ditt bibliotek? 

PS. Nån som vet: Hette Somalyverkligen Somaly på riktigt? Jag hittar ingenting på internet om henne?!

Read More