Romaner

Underbara Marcusbiblioteket / Recept på Madeleinekakor

Mitt Broder Daniel-jag: Jag mår ofta väldigt dåligt utan att riktigt veta varför. Jag känner mig utanför i nästan alla sociala situationer. Jag känner mig ofta superstressad trots att jag bara är timanställd i tvspelsbutiken där jag jobbar. Jag är stressad på jobbet för att jag är rädd att göra fel, vilket jag gör hela tiden. Jag är stressad när jag är ledig för att jag ska hinna göra massa roliga och stimulerande saker och samtidigt hinna vila. Jag påbörjar hundra saker som jag inte avslutar. Jag har ingen sysselsättning i höst, ingen trygg inkomst. Studieskulder och kreditkortsräkningar som ligger och väntar.

Mitt Underbara Clara-jag: Men jag har min fina sambo och mina katter och en hög med böcker som jag inte läst ännu. Och trots att min nacke + axlar + rygg gör ont som fan idag så svängde jag ihop Madeleinekakor som jag nu ligger i sängen och äter samtidigt som jag läser ett generöst smakprov ur Karolina Ramqvists nya bok som kommer i höst: http://www.smakprov.se/smakprov.php?isbn=9789113041292&l=norstedts

Båda dessa är jag. Tror dock det kommer dröja ett tag innan jag tar tag i På spaning efter den tid som flytt, just nu nöjer jag mig med kakorna.

Receptet är ett DN-recept som jag gjort om till veganskt och ändrat lite i vilket jag tyckte behövdes. Ska man låtsas att man verkligen är en Proustkaraktär på riktigt bör man införskaffa en sån här plåt, jag gjorde mina i muffinsformar i aluminiumfolie som man kan köpa på vilken matbutik som helst eftersom jag ville se hur de smakade innan jag investerade i en plåt.

Ingredienser:
100 g smör, Carlshamn har bästa veganska
2 st No-Egg, se punkt 3
100 g strösocker
Finrivet citronskal från 1 citron
Saft från 1/2 citron
1,5 dl vetemjöl
1 1/2 tsk bakpulver

Gör såhär:
1. Smörj cirka 10-15 formar med smör och ställ på bakplåt. Snåla ej här! Kakorna fastnar lätt.

2. Smält 100 g smör. Sätt ugnen på 175 grader.

Osäkerhetsrelationen – Helena Granström

Jag vågade inte söka snowboardgymnasiet, mediagymnasiet eller rymdgymnasiet som jag ville göra. Min högstadielärare i fysik pratade ofta om partiklar som uppstod ur vakuum, andra dimensioner, problemet med tidsresor osv. Feg som jag var så såg jag ingen annan utväg än att välja Naturvetenskapligt program framför Samhällsvetenskapligt.

På natur skulle jag åtminstone få mystiska dimensioner och kanske svar på frågan om ljus är materia eller en våg (något som jag frågat på gymnasieskolans öppet hus men inte förstått svaret på) och slippa lära mig vad en proposition är och när den första Bernadotten blev kung.

Första veckan på Natur tog vi upp potatis i skolans potatisland, grävde ett hål i skogen och tittade på jordmåner.  På lunchen var det passionerade diskussioner om vilken miniräknare som var bäst. Jag hoppade av.

När jag läser Osäkerhetsrelationen blir jag fysikergroupie igen. Helena Granström blandar tankar kring de ämnen hon ägnat åratal åt att studera med fragmentarisk historik och dialoger mellan människor som benämns med första bokstaven i deras efternamn. Det finns en fin intimitet med dessa versaler. Jag tänker mig att de är en partner, en klasskamrat eller lärare, kanske en nära vän. Men det visar sig senare (tror jag i alla fall) vara Einstein, Bohr, Newton.

Granström låter hela tiden fysiken vägas upp av den poesi som hennes formuleringar är. Och vice versa. Det blir inga fåniga användningar av fysiken eller matematiken som enkelköpta metaforer.

“Du vill berätta om de ord du saknar. / Du vill berätta om dig själv, eftersom du inte vet vad du vill säga.” 

Sokrates bevingade ord: “Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur lite jag vet” borde ha sagts av en fysiker, det inser man när man läser om Granströms tankar som ständigt återkommer till vad forskning egentligen visar oss; verkligheten, eller betraktandet av verkligheten. Granströms bok är ett betraktande av sitt eget betraktande.

Om ett träd faller i skogen och så vidare… Upphöjt i C.

Kanske måste vårt språk förändras för att kunna beskriva världen omkring oss. Är ännu en fråga som ställs.

Stora frågor. Som blandas upp av en humor som driver med Einsteins skägg och slänger in  lite högstadievetenskapliga referenser om äpplen som vägrar falla.

“I genomsnitt är världen som den skall.”

“Oftast passerar du förbi ditt inre, men ibland stannar du upp och tittar, häpen.”

Idag på denna onsdag som är både en amerikansk independence day och en oansenlig mittwoch i E:s gamla hemland har CERN utannonserat att de typ hittat Higgs partikel. Massmedia tävlar om att vara ointresserade eller demonstrativt ytliga (t.ex. DN:s kommentar av typsnitt i presentationen, wtf?!)

Att det knappt finns något seriöst intresse i nyhetsmedia för vetenskaplig grundforskning är en annan text. Men jag vill passa på att påpeka idiotin i att inte beställa ett stycke “prosavers” från Helena Granström en dag som denna. Typografera den snyggt och ge den en helsida, oavsett hur mycket luft den sidan kommer innehålla kommer det vara en tät text.

För på något sätt har Granström redan löst sitt problem med bevisletandet i vetenskapen som hon ställer frågor kring. Hon har blivit en del av betraktandet, av experimentet. En plats där även betraktaren och dess världssyn måste vara en faktor att väga in och undersöka. Jag hoppas hon fortsätter rapportera därifrån.

ISBN: 9789127120297 Sidor: 153
Adlibris, Bokus

Lacrimosa – Eva-Marie Liffner

Jag är besviken på Lacrimosa. Allt talade ju för den. Den har ett fantastiskt omslag av Sara R. Acedo och handlar om en könlös person som författaren Carl Jonas Love Almqvist uppfostrar till att vara just detta. Dessutom med 2011 år bästa boktitel. Vem köper inte en sån bok liksom?

Jag är besviken, men samtidigt övertygad om att det här är en bra bok. Eftersom den utspelar sig under 1800-talets första hälft måste det vara enorma efterforskningar som Liffner gjort för att kunna skildra ett trovärdigt Stockholm. Den är dessutom välskriven, oerhört konsekvent stilistiskt och fylld av vackra och originella formuleringar som gjorda för att skriva upp om man som jag gillar att ha ett block bredvid mig när jag läser. De franska orden och dess mode samt Anckarström-biten är ju rolig också.

Men det konstruerade könet Ros är inte särskilt spännande. Ros vinner inte pris som Årets Hen. De flesta verkar acceptera Ros mer eller mindre. CJLA verkar inte ha något mer intressant skäl att utbilda det vilda barnet än vad Robinson Crusoe hade när han lärde Fredag engelska. Det finns inget tankeväckande. Ros konstaterar att “En mänska blir den hon utger sig för att vara”. Och lite senare i boken att som flicka blir alla hennes egenskaper, som värderades positivt när hon sågs som pojke, plötsligt något negativt. Sant givetvis, men inte gestaltat på ett sätt som får mig att längta efter boken.

Och så är det med det liksom. Sen traskar man vidare till ännu en 1800-talsmiljö som säkert var jättesvår att få till men som lämnar i alla fall mig rätt så oberörd. Jag vill veta mer om Ros! Höra Ros röst mer. Jag får gåshud när Ros lär sig att bli kopist och att förfalska intyg. Jag ser framför mig hur yrket kommer bli en symbol för härmandet, det som gör oss till människor med gemensam kultur, språk, historia, definition av jaget osv. Men det blir aldrig så.

Kanske är min smak lite för enkel, jag tror att jag hade behövt en Rocky Dennis eller en Joseph Merrick.

Det här är säkert en fantastiskt bok för den som tycker om CJLAs författarskap. Det är jag övertygad om eftersom det är tydligt hur skicklig Liffner är. Men för mig som aldrig läst en rad av honom är det svårt att uppskatta Liffners fan fiction.

ISBN: 9789127127296 Sidor: 299
Bokus, Adlibris

Laurence Cossé – Drömbokhandeln

“Vem vänder man sig till för att polisanmäla litteraturfientlig verksamhet?”

Vet du skillnaden på LIBRIS och ett exlibris? Läser du SvB som andra läser SvD? Svänger du dig obehindrat med begrepp som”danskt band” och “smutstitelblad”? Har du en attläsa-hög som ständigt blir högre och högre trots att du läser hela tiden?

Om inte behöver du inte läsa den här boken. Du kommer förmodligen inte att tycka om den. Det betyder dock inte att det är en väldigt bra bok. En god bok. Det bara inte en bok man rekommenderar, inte en sån man vill tvinga på varenda en i sin omgivning. Låter det snobbigt? Exkluderande? Något som vi bokbloggare vill sitta ensamma i våra små kotterier och prata om? Det är det också!

Ja, det är visserligen en deckare. Men det förekommer inga nihilistiska utbrända obducenter och poliskonstaplar som antingen ger var tredje person de möter en dansk skalle alternativt sitter ensam och pimplar whiskey till tonerna av något obskyrt requiem i sitt tomma opersonligt inredda hus på kvällarna. Offren består inte till 97% av nakna kvinnor som hittas av hundägare sent om kvällen. Istället består persongalleriet av bokdistributörer, förläggare, kulturredaktörer, författare och allmänt storläsande människor.

Flera sidor i rad kan handla om logistiken kring hur man ska dela in böckerna i de olika hyllorna. (Efter nya böcker? Efter författarens originalspråk? osv. osv.) Och hur ska man hantera frågan kring urvalet i en drömbokhandel? Vad är EGENTLIGEN bra litteratur? Bra kultur över huvud taget? Och vilken funktion har den?

Detta gestaltas väldigt vardagligt och bra i Cossés Drömbokhandeln. Är det snobbism att vilja sälja böcker man själv tycker är bra? Varför är personliga omdömen om kultur av insatta alltid något fult och elitistiskt? Att man som restaurangägare vill servera mat man tycker är god på råvaror man tycker håller hög kvalitet är ju oproblematiskt. Att använda ordet “kanon” i kultursammanhang är däremot att köpa en biljett till Horace-land för all framtid.

Förutom allt litteraturnördande och de levande beskrivningarna av uppbyggnaden av Paris mest älskade bokhandel (jag kan se bokborden framför mig!) och alla problem den för med sig blir jag oerhört gripen av huvudkaraktärerna och hur levande de beskrivs. Deras otroliga intelligens och förmåga att känslomässigt kunna förstå komplexa karaktärer i böcker är en sak, deras egna liv och tankar och känslor något helt annat. Där har de samma problem som alla vi andra och det finns ingen som helst idealisering av dessa människors nästan löjligt agerande i sina förhållanden. Det är befriande.

Summa summarum: har du orkat läsa så här långt in i recensionen törs jag lova att du kommer gilla den.

PS. Finns egentligen bara ett enda frågetecken med den här boken: varför är det en engelsk/amerikansk bokhandel på omslaget?

Adlibris, Bokus
Isbn: 9186480294 Sidor: 456

Porrcliffhanger

Imorgon blir det pornografi här på bloggen när jag recenserar en bok som är OBLIGATORISK på varje bokälskares läslista.

Det blir högt betyg så stay tuned. Bland annat lanseras i boken begreppet “septembersyndromet” som refererar till den hysteri som utbrister i bokvärlden varje år i september när bokmässorna går av stapeln.

Noterar att septembersyndromet redan har börjat gripa tag i en och annan på både twitter och i bloggar, folk har redan börjat boka tågbiljetter och ordna med boende. VILKA SJUKA GALNINGAR NI ÄR! (som vågat vänta så länge alltså, jag har bosatt mig så nära Svenska mässan att jag slipper tänka på sånt ju!)