Romaner

Karin Boyes Minnessten

Jag bor bara någon kilometer från platsen där Karin Boye dog. Jag gillar Karin Boyes dikter väldigt mycket och jag tycker att ALLA borde läsa Kallocain. (Jag tycker hon spöar Orwells 1984 med hästlängder men det kan jag prata om en annan gång). Så det känns märkligt att jag inte gått dit tidigare. Och det känns märkligt att går dit nu. Jag vet inte varför man vill göra sånt? Varför JAG vill göra sånt? Se en plats där en människa tagit sitt liv. Ta med sin kamera och ta bilder.

Det är en vacker stig genom en lövskog som man kan gå för att komma dit. Det är skyltat. Det finns bänkar där, en eldstad så att man kan grilla. Platsen där Karin Boye tagit en överdos Adofenyl är ett turistmål som finns utmärkt på Alingsås turistkarta. Det ligger ett cigarettpaket slängt en bit därifrån. Det växer vackra blommor där. Nu i examenstider kommer hennes rader om knoppar som brister och om hur färden kan vara ett mål i sig självt läsas upp runt om i vårt land. Ingen läser hennes Broder Daniel-svarta dikter offentligt på en examen.

Jag sätter mig ner mot stenen där Karin Boye suttit. Jag hör motorvägen. Fåglar. Det börjar regna. Jag drar upp huvan på min huvtröja och går ut ur gläntan och ställer mig under några träd som skyddar mig nästan helt från det som nu blivit ösregn. Jag tänker att det är en fin symbol att samma träd som kan skydda en mot regn kan bli papper i böcker som skyddar, eller åtminstone lindrar sånt som är jobbigt på andra sätt. Kriser, konflikter, förtryck, depression, ensamhet.

Jag tänker att jag ska skriva den tanken i bloggen men när jag kommer hem skäms jag för den känns så pretentiöst gymnasial. Och dessutom fungerar inte liknelsen så bra. Man ska inte stå under träd när det är mörka moln på himlen eftersom blixten kan slå ner där.

Ja, jag känner igen mig i författare som Karin Boye, Sylvia Plath och Virginia Woolf även om jag vet mycket lite om deras liv. Bara de texter jag läst och några lösryckta biografiska detaljer från filmatiseringar och biografier. Det känns lite smutsigt att vara någon sorts självmordsturist.

Men så tänker jag att det är som att besöka en gravsten. Jag kanske inte behöver kunna förklara det på ett intellektuellt sätt. Precis som med en fantastisk text är det otroligt att få dela någons erfarenhet en liten stund. Dela den dubbelhet som säkert fanns både i henne och även i  platsen hon valde. En tyst minut typ. Hon var en av de författare som tog mig igenom tonåren. Det minsta jag kan göra är väl att ta med hennes litteratur till framtiden och de läsare som behöver henne där.

“Bratt och jag gick ut och gick planlöst. Jag visade Bratt spåren och bädden. När vi återkom fick vi bud att man funnit Karin död vid Bolltorp. Bratt och jag for dit och konstaterade faktum. En vichyvattenflaska, tom, och Adofenylburken låg där. Hon hade suttit i halvliggande ställning i en lövdunge framför en stor sten med utsikt över dalen och staden. Ett mycket vackert ställe.” – Citat från Ulf Boyes text här

Amy Waldman – Paradisträdgården

Det här mästerverket börjar redan på omslaget:

1. Nina Ulmaja (ja, jag är groupie) har gjort ett mäktigt och som vanligt assnyggt omslag.
2. Titeln. På svenska är den bra men på engelska är det briljant; The Submission som betyder både inlämning och underkastelse är exakt den märkliga dynamik som håller en fast i ett grepp lika hårt som en stålbalk till sista sidan.

En jury utser vinnaren av den arkitekturtävling som ska avgöra hur minnesmärket för WTC-attacken i sept 2001 i New York ska se ut. Alla bidrag som skickats in saknar namn. Anonymiteten ska garantera att inte politik, ekonomi, kön, klass,  osv. ska stå i vägen.

Så fort kuvertet med det vinnande bidragets upphovsman öppnas inser juryns medlemmar direkt att de gjort ett misstag. Inte för att det påverkar minnesmärket i sig. Men med stor makt kommer stor underkastelse. Vinnaren är muslim. Direkt börjar medlemmarna i juryn att vackla. Romanen är sedan en sorts katten-på-råttan-på-repet-uppvisning i underkastelse av någon annans fördomar, åsikter, tankar, uppfattning. Det är mellanstadieskolgård bland intellektuella och patrioter och troende. Och det är sådär The Wire-bra.

Juryn är rädd för hur media kommer reagera vilket gör att de själva börjar tvivla. Media utgår ifrån att de anhöriga har fördomar mot muslimer. De anhöriga läser i media om vilket problem det är att en muslim vunnit. Muslimerna själva tycker också det är ett problematiskt med en muslimsk arkitiekt eftersom de redan är en utsatt grupp efter WTC-attacken. Och så här håller det på. Ingen verkar agera utifrån egen övertygelse. Vad ska de andra tycka på skolgården?

Till slut blir små beslut som att raka eller inte raka sig laddade med politisk symbolik för en av karaktärerna. Precis som i all drevjournalistik kan exakt vad som helst verka märkligt i skenet av just ett drev som på sätt kan snurra ännu ett varv.

Den politiska dominoartade intrigen är superspännande och intressant. Men också hypertextualiteten. Hade den här boken funnits som iPad-version hade läsningen av de drygt 400 sidorna tagit några veckor till och lusats ner av understrukna länkar. Förutom intressanta religiösa fakta är boken fylld av referenser till arkitektur och konsthistoria som gör att jag ofta lägger ner boken för att gå till datorn där browsern är full av wikipediaflikar. Och det känns aldrig sökt, kan man referenserna fördjupar det förståelsen för en karaktär när man vet att denna har ett Richard Prince-foto hemma på väggen eller när någon delar åsikter med Susan Surandon och Tim Robbins.

Det låter lite dumnaivt kanske, men är inte det en av de bästa omdömena man kan ge en bok, att man lär sig något om sig själv eller sin omvärld? I den här boken får man både och. Årets bästa läsning hittills!

ISBN: 9789100127367 Sidor: 415
Adlibris, Bokus

Per Hagman – Vänner för livet

Okej, jag är ett Per Hagman-fans ända in i benmärgen, så jag är mer än partisk. Jag ville verkligen att den här boken skulle vara bra. Ändå förväntade jag mig inte att den skulle vara det. Jag började läsa den mest för gamla tiders skull. Och den första tanken jag får är hur på hur underskattad berättare Hagman är.

Hagmans karaktärer brukar slentrianmässigt beskrivas som modeller på glid och andra mer eller mindre dekadenta människor som är ute på nattställen eller slitna barer och liksom bara glider omkring i någon sorts generationsromansdimension där det räcker att vara lite klädsamt blasé och då och då känna ett stygn av ångest till en föråldrad eurodiscolåt och därefter döva det med någon mer eller mindre tung drog eller specifikt och symboliskt utvald spritsort.

Det finns givetvis inslag av detta. Men bara på det sättet som en karikatyr är vagt lik den avporträtterade stämmer denna sammanfattning av Hagmans böcker. De är så mycket mer!

Är det något jag alltid tycker att kritiker missar så är det hur otroligt romantiska och livsbejakande Hagmans karaktärer är och hur spännande hans berättelser ofta är. Jag har nog läst När oskulder kysser tre gånger och tycker att upplösningen är det mest spännande (och obehagligaste) jag någonsin läst.

Vänner för livet är den ultimata presenten till ett Hagman-fans. Den är inte bara en enormt skicklig uppdatering av allt han är bra på. Den är också full av referenser och markörer från tidigare böcker. Till exempel dyker en 40-something Lilla Boy upp!

Och givetvis: falkar, Paris, Dubai, Västgötaslätten, eurodisco, manlig prostitution förklädd till vänskap och presenter, miljöbeskrivningar av olika barers innersta själsliv, roulette.

Men också mycket nytt: Eddie Meduza, gentlemannatjuvar som kanske eller kanske inte dyker upp i litterära cameos, galopp, ekonomiutbildning, TV4-gladiatorer osv osv.

En gång har jag läst en så kallad romancebok. Typ Harlequin fast på ett annat förlag. Jag gjorde det enbart för att imponera på  en kompis som gick estetiska och som kunde spela instrument och hade mer tupering än mig (var man tråkig och gick på samhälls som jag tog man en sån persons ord som lag). Jag var oerhört skeptisk helt i onödan. Det var en av de 10 bästa böcker jag läst. Jag önskar jag kunde komma ihåg titeln.

Och jag får exakt samma känsla av Hagmans senaste roman. Den är så otroligt romantisk och fin. Och spännande som jag fått för mig att romanceböcker ofta är. Jag drog verkligen ut på läsningen för att få vara kvar i hans universum länge. Ett harlequinuniversum som fyllts av Pimms och stjärnjockeys och slumpartade möten. Allt detta toppat med Hagmans totalt egna språk som nästan blir för mycket tidvis, vilket är precis det man vill ha.

Om inte för någon annan anledning (det finns tusen) så läs den för att du efteråt kommer begripa vad som menas med att “själen tjuvröker”. Och för att jag ska ha någon att diskutera slutet med. Snälla läs den här nu!

Sidor: 605

ISBN Pocket 9789174291414
Bokus, Adlibris

ISBN Inbunden 9100115231
Bokus, Adlibris 

Elfriede Jelinek – De Utestängda

Jag läser oerhört långsamt i vanliga fall. När det gäller Elfirede Jelineks De utestängda har det gått extra långsamt. Kanske för att den är så otäckt.

Under de första 100 sidorna får man följa ett kompisgäng som blir allt mer våldsamma och nihilistiska och cyniska. Spoiler alert – det blir värre.

Det är svårt att förklara den vänskap som finns mellan dessa ungdomar. De sitter inte direkt i en soffa på Central Perk och snackar om dinosaurier och sjunger knasiga sånger om illaluktande katter.

Det här är förmodligen så långt från Central Perk man kan komma. Någon har läst om något vidrigt i en roman av Sartre som de sedan iscensätter. De rånar någon på en spårvagn som i sin tur försöker begå ett övergrepp på en av tjejerna i kompisgänget. En av ungdomarnas pappa har varit fångvaktare för ett nazistiskt koncentrationsläger.

Det är bara en tidsfråga innan de kommer tröttna på djurplågeri och enbart småborgerligt rebelliska rån.

Knut Ahnlund, som lämnade akademien i protest mot att Jelinek fick Nobelpriset 2004, skrev i Svenska Dagbladet att det “är ett rent slavarbete” att läsa sig igenom hennes författarskap och att hennes romaner inte är “konstnärliga”. Visst är det jobbig läsning. Men det var länge sen jag läste något så välskrivet.

Glöm alla Pojken som kallades det-berättelser som ofta bara är ett uppräknande av övergrepp med en tydlig god kraft och en tydlig ond. Här är alla meningslöst onda samtidigt som de verkar längta bort från sig själv. Då och då får man dessutom se en glimt av en kärlekstörstande eller ledsen människa vilket bara göra de hemska partierna ännu värre. Och allt detta är beskrivna med ett fantastiskt språk. Ahnlund var ute och cyklade 2004 och han är det förmodligen än idag.

Och det där med konstnärlighet då? Kort sagt: Oscar Wildes aforismsamlingar kan slänga sig i ån. Aldrig har jag läst en så mörk berättelse som samtidigt så ofta är witty.

Hör bara på några av dessa:

“Jag är ännu inte förstörd av konst och litteratur, tänker Hans.”

“Knappt har folk hunnit skaffa sig det allra nödvändigaste förrän de börjar tänka på onödiga lyxartiklar.”

“Hans har ett ideal eftersom han är i uppväxtåldern.”

“Hösten har redan haft så mycket på sitt samvete, framför allt när en fortfarande ung människa möter hösten. Gamlingen tänker alltid redan på döden, den unge gör det bara på hösten när flora och fauna upplever en allmän nedgång.”

“…hon håller just på med att rita höstsilhuetter i sitt kollegieblock. Hon känner ingenting för livlösheten, mycket mer flr sportslig aktivitet.”

“Ibland måste unga människor lida djupt, något som de vuxna ofta i alls lägger märke till och om de gör det nonchalerar de det.”

“Sophies inredning är äkta biedermeyer. Ingen av hennes skolkamrater förstår detta eftersom det förgångna är dött för dagens ungdom.”

Utgiven på Bokförlaget Forum.
Antal sidor: 216. ISBN: 9137127527

Kända författare jag stalkar på twitter.

En av mina favoritböcker all time är Flickvännen av Karolina Ramqvist. Detta i kombination med att jag senaste veckorna blivit besatt av twitter ledde fram till denna mikrointervju med @Ramqvist:

Karolina Ramqvist: “Detta är en resa för att avnjuta det sista av spädbarnstiden. Och “fira” att boken är klar.”

Jag: “Åh vad kul! Jag älskar verkligen “Flickvännen” och längtar. Vad kommer nya ha för titel?”

Karolina Ramqvist: “‘Alltings början’. Och tack!”

YEEEEEEES!!! Mitt första exklusiva scoop som bokbloggare!!! Hoppas verkligen den hinner ges ut till bokmässan så jag kan få den signerad.