Romaner

Debutantpriset ikväll!

Herregud. Det var på håret men nu har jag hunnit med att läsa och recensera samtliga nominerade till Borås Tidnings Debutantpris. Förutom ära och berömmelse och avund vinner de 100 000kr. Alltså lika mycket som Sveriges näst mest uppmärksammade (efter Nobelpriset)  litteraturpris Augustpriset delar ut varje år. Ett pris som i år vanns av Tomas Bannerhed som även är nominerad till Debutantpriset.

Det skulle verkligen inte förvåna mig om han kammar hem även detta pris. Det är en enormt välskriven bok om ett barn som råkar ut för allt möjligt elände. Ett tema som går igen i fyra av de fem nominerade som också de är lika oerhört bra och välskrivna faktiskt. De handlar precis som det ofta gör om barn som mår dåligt och krocken mot vuxenvärlden och på vilka sätt de hanterar detta. Gemensamt för de nominerade till Debutantpriset är att de på sina egna sätt har en fantasivärld de flyr till.

Undantanget är Naima Chahbouns Okunskapens Arkeologi som är lyrik och istället handlar om ett gift par som anklagas för spioneri. Det är en vandring genom historiska fakta som pekar på en ologiskt grym värld många gånger.

Jag kommer verkligen förstå om juryn kommer med klyschan att det varit oerhört svårt att välja för det var snudd på toppklass rakt igenom.

Chahbouns debut är min personliga favorit bland dessa och jag kommer att sitta på Stadsteatern i Borås ikväll och hålla tummarna för henne och förhoppningsvis kunna liveblogga lite här om tekniken är med mig.

Här är alla mina recensioner samlade på ett ställe: http://marcusbiblioteket.wordpress.com/category/debutantpriset/

Här finns BT-TV:s intervjuer med samtliga författare: http://www.bt.se/kulturnoje/bts_debutantpris/mot-debutantpriskandidaterna(3162812).gm

Debutantpriset: Tomas Bannerhed Korparna

“Förr eller senare ska allting brinna.” “Nu är det slut på det roliga.” “Bättre än såhär blir det inte.”

Klas är son till Agne. Agnes  farfar hette Klas och hans far Agne. De har ärvt sina namn, de har ärvt jordbruket som är deras försörjning och hem och de har ärvt det elände som allt detta innebär. Berättelsen är full av pessimistiska konstateranden som de ovan. Finns Herren i himlen så är det för att straffa en och ta ifrån ens livförsörjning genom olyckor, väder och vind.

Agne har ett enormt läshuvud enligt hans lärare, precis som sin far. Agne klagar ständigt högljutt inför familjen om hur slutet snart är nära, om vilken börda arbetet med gården innebär för honom. Klas visar en stor begåvning genom sin enorma kunskap om fåglar och matematik, något som Agne är stolt över. Ändå är det självklart att Klas ska ta över gården snart när hans gamla slitna far är slut. Glädje, begåvning, kärlek, semestrar, god mat; allt är bara parenteser som helst ska undvikas eftersom det tar tid från det eländiga arbetet.

Skulle Agne sitta med i Debatt i ett samtal om klassperspektiv skulle han resa sig upp och gå. Arbetarklassen skulle förmodligen vara fjompig adel i hans ögon. Livet och arbetet är ett mörker och han glömmer ingenting av livets alla oförätter.

För mig är det framför allt en väldigt skickligt skriven berättelse om förväntningar, pliktkänsla och patriarkens makt i familjen. Mamman är enbart en liten motvikt i sammanhanget, där för att vara till lags, där för att vänta på makens reaktioner och reagera på dessa för att reparera situationen, vara ett ljus i tillvaron, ta hand om alla. Pappan är man rädd för. Han är fast i sina väderobservationer och sitt domedagsmantra om att det snart är ute med dom (“Vem tror du vet något om imorgon?” etc.). Han befinner sig på gränsen mot en psykisk kollaps. Klas största skräck vid ett tillfälle är att hans mamma (med all rätt enligt honom) ska lämna hans pappa och lämna honom kvar på gården. Han bönar och ber om att inte bli lämnad med pappan.

Det eländiga arbetet är bara en av de delar i förväntningarna på Klas som han inte klarar av att leva upp till. Hans mamma tycker att han äter dåligt och oroar sig för att det inte ska bli karl av honom. Klas föreslår då att det får väl bli något annat av honom då. Revolten mot förväntningarna finns där på ett intellektuellt plan men känslomässigt mår han dåligt över att inte lyckas axla rollen som riktig karl. Han ser sin pappas vansinne men känner ett enormt dåligt samvete inför att inte leva upp till pappans förväntningar.

När han är hemma hos en tjej som som en blixt från en klar himmel föreslår att de ska klä av sig blir han självklart upprymd eftersom han är förälskad i henne men han undviker ändå situationen, drar sig undan från den och förebrår sig själv samtidigt varenda sekund för att han inte kan hantera det, varför han inte drar nytta av situationen.

Han är en misslyckad i rollen som man, det vet han redan eftersom han hört berättelserna om att man förr i världen minsann jobbade i hans ålder. Det är en historia om en parallell tid. Det är 1970-tal men skulle lika kunna vara 1870-tal. Tjejen han är förälskad i åker på semester till Rivieran medan Klas är kvar i en annan tid där bondepraktikan och bibeln har en spådom om elände för var dag som ska komma.

Han är känslig, kissar i sängen fastän han är någonstans i gränsen mellan barn och tonår, ängslig för sina fåglar och deras ägg, rädd för ett öga som betraktar honom i taket, rädd för att bli galen. Ändå tvingar han sig att med hjälp av en traktor (!) hjälpa sin pappa att förlösa en kalv, så potatis tills man inte orkar mer, åka skidor i en enorm fart eftersom det dåliga samvetet är så starkt.

Av männen omkring honom, släktingar och bekanta, får han ständigt höra berättelser om hur mycket sämre det var förr och den stolthet som alla bär på över att ha klarat det, stått ut. Man undrar hela tiden om den stoltheten läggs till grund i berättelsens nu hos Klas. Kommer han sitta där vid nästa generationsskifte och berätta om farfarns självmord, alla de långa listorna på ohyra och dåligt väder han ärvt av sin far? Berätta om att alla år av slit och hur han ingenting har att visa upp mer än ett skrotupplag, några isterband och ett ett ärvt namn som ska föras vidare ännu en gång? Kommer han förklara hur det nu är dags att nästa generationsväxling ska ske, oavsett förutsättningar och oavsett känslor?

Förklara att nu är det roliga slut, bättre än såhär blir det inte.  Och snart kommer korparna.

Debutantpriset: Andrés Stoopendaal Maskerad

Maskerad är en sån där roman som man inte ska rekommendera till folk som undrar vad den “handlar om”. Då skulle man tvingas säga superbanala saker som “en unge kille i Paris som ser på film och spelar dataspel” alternativt jättepretentiösa saker som “en ung mans intellektuella och sexuella uppvaknande”.

Båda är korrekta beskrivningar men säger inte speciellt mycket.

Det som är unikt för Maskerad är associationerna som dramaturgisk metod. Exempelvis på siduppslaget 80-81 där huvudpersonen Maxence avhandlar vitt skilda ämnen som utvecklingsstörningar, World of Warcraft, huruvida Marcel Proust skulle ha porrsurfat om han levt idag, sin fars homofobi, robotars och människors framtid ihop samt en mild skräck för att få elallergi och vilka konsekvenser det skulle ha föra med sig (“flytt till Afrika eller någon bondhåla”).

Såhär får vi lära känna Maxence genom hela boken. Genom hans vandring genom populärkultur och finkultur. Det är flanörlitteratur där gator bytts ut mot Amerikanska filmer och Rimbaud, nya iPodmodeller och Michael Jacksons känslor för sin chimpans när denna blev vuxen och började revoltera mot allt och alla. Varje ämne han filtrerar genom sin värld blir intressant och en spegling av den värld han skapar. Maxence blir efter bara några få sidor som ens favorit-twittrare vars åsikter och referensvärld man bara inte kan få nog av.

Det är absolut inte likgiltigt skrivet men man blir stundtals lurad att tro det eftersom Directors Cut-versionen av Alien som samtalsämne behandlas på samma sätt som vännens cancersjuka mamma.

Ofta är det skrivet med självdistans (“En gentleman ställer sig inte på en skateboard”) och lika ofta hudlöst (“Plötsligt tänker jag att det kanske aldrig kommer bli något av mig…”).

Det som berör mig allra mest är den ärliga och fint skildrade berättelsen om de killar han attraheras av och hur han upptäcker omvärldens syn på såna “estetiskt lagda” människor som han. Detta återkommer genom boken i allt från hans mammas ord om att man nog blir hemskt olycklig av att leva på det sättet till hur klasskamrater mobbas för att deras Commes des Garcon-kalsonger är bögkalsonger.

Allt eftersom upptäcker han att han inte kan tala och vara på ett visst sätt utanför kretsen av de killar han litar på utan att bli förlöjligad och skrattad åt. Och det är då man som läsare förstår vikten av alla dessa oändliga referenser, filmer och böcker och dataspel. Kulturen och det egna skrivandet blir den plats där han kan vandra helt fritt.

ISBN: 9789113032191
Sidor: 166

Debutantpriset: Flod Carolina Fredriksson

Andra boken ut i genomgången inför Borås Tidnings Debutantpris är Carolina Fredrikssons Flod. Alla böcker kommer så småningom att finnas här.

Det slår mig inte förrän halvvägs in i boken att Flod inte bara är en väldigt skickligt skriven roman utan även en  mycket skickligt skriven dystopi. Den har alla ingredienser för att vara en klassisk dystopi eller postapokalyptisk skildring; den anonyma kalla och hårda staden, de utsatta barnen som tvingas lära sig att överleva själv, återblickarna från gemenskapen, en stark karaktär som tar de mest utsatta under sina vingar osv.

Det som gör den till en så kraftfull och briljant dystopi är att den utspelar sig i nutid. Tänk dig en värld där barn tvingas ta hand om sig själva och varandra, inte har någon som kan förklara vad några män som sliter i deras dörr vill eller skydda dem från dessa, inte har möjlighet att få den mat de behöver. En värld där den enda gemenskapen de haft har körts bort av människor med havsutsikt från sina bostadsrätter som inte vill bli störda av stora samlingar av hemlösa, och som dessutom får hjälp med detta av myndigheter och polis.

Det är ett väldigt subtilt och snyggt sätt att efter hand upptäcka att den realistiska samtidsskildringen och dystopin som “genre” blandas ihop. Att dystopin eller undergången inte är satt i en framtid som Orwells 1984 eller Boyes Kallocain. Det finns ingen totalitär statsapparat som nämns, ingen ondskefull plan eller teknisk landvinning som gör det möjligt, allt är ur skildrat ur barnens perspektiv. Dystopin är Nu. Det har redan hänt.

Alka och Kappen bor i en husbil under en enorm bro. De äter konserver och ris och ibland bröd. Ibland kommer Ina dit och bor med dem och har med sig saker från staden: mat, musik, berättelser. Vi får inte veta direkt hur Ina får pengar till mat eller smink eller nya klänningar. Bara att hon ibland dricker mycket ur en plunta och ibland har blåmärken på kroppen.

Tiden mellan Inas besök fyller de med lekar där de flyger iväg med sin husbil och upplever storartade saker. De samlar på sig små saker som en fender eller ett glas från ett par glasögon, alla föremål får en betydelse i den nya värld de bygger under bron. De hittar på ny mening och ny förklaring på allt från en sten till en död kvinnas kropp som de hittar.

Det är också här som Flod lyckas. Det finns inga krystade förklaringsmodeller till något. Till varför de är hemlösa eller varför världen, staden, som de förhåller sig till enbart som ytterligare en fantasi, ser ut som den gör. Det finns ingen politik som framförs av någon av karaktärerna eller något mål som ska uppnås. Man blir aldrig skriven på näsan.

Det är stillsamt vardagligt och det är hemskt att tänka på men också fint eftersom de ständigt har leken som en flykt nära till hands. Och framför allt blir Flod aldrig förutsägbar, inte ens när ett av barnen får tag i en laddad pistol.

Första kvällen i Miami + Outlet

En snabb första uppdatering från Miami. Var rätt trött igår på resan men hann se 5 avsnitt av Boardwalk Empire och hann läsa halva Heberleins bok på planet och är riktigt imponerad av uppriktigheten och även den humor hon lyckas få in berättelsen. Jag återkommer till den.

Tog en liten promenad förbi poolen vid hotellet vi bor på första natten och ner på stranden för att titta på det svarta havet och höghusen och palmerna. Riktigt vackert. Lite för mörkt för att ta foton dock så ursäkta den dåliga kvaliteten.

La mig rätt mör och jetlaggad i sängen med en tidning och somnade gott sen. Riktigt imponerad även av intervju + bilder med Paola som var på omslaget av Novell. Novell är helt klart en sån tidning som ger mig en kick och skriver om musiker och musik på ett otroligt bra sätt. Tycker fortfarande att den är väldigt underskattad.

Idag har jag besökt en gigantisk outlet i Fort Lauderdale där jag mest gått runt och suktat efter märkeskläder vilket jag kanske kan lämna därhän i det här forumet men för de bokintresserade kan jag meddela att seriens status i Amerika är god. Separata hyllkategoriseringar för Comic books, Graphic novels och Manga. Imponerande.

Min bror köpte ut Hemingways The old man and the sea åt mig medan jag stod och suktade efter Moleskineböcker i innerfickformat och försökte räkna på dollarkursen hur mycket billigare det var jämfört med Sverige, varpå kassörskan meddelade att hon länge velat läsa The old man… och undrade om han läst den. Han tyckte det var konstigt för han skulle ju precis köpa den och först tyckte jag också frågan var lite konstigt men sen funderade jag och visst måste det ju finnas böcker man läst flera gånger för att sen köpa. Vissa kanske man till och med köpt flera gånger eftersom man tappat bort eller gett bort sitt exemplar. Johanna Nilssons Hon går genom tavlan ut ur bilden var en sån bok jag lånade och läste och sen köpte och läste om flera gånger och har köpt en gång till, Linda Skugges Det här är inte en bok var också en sån samt Bruno K. Öijers trilogi som jag har ägt två gånger.

Finns det någon bok ni köpt fler än en gång?

Nu ska jag sträcka mig ut ur fönstret och titta på havet en gång och gå och lägga mig med min reselektyr och somna efter 2 sidor. Finns det förresten någon där ute som hinner med att kommentera i allt julstök så skriv gärna tips på bra serieromaner. Ska försöka leta reda på seriebutik under morgondagen.