Maskerad är en sån där roman som man inte ska rekommendera till folk som undrar vad den “handlar om”. Då skulle man tvingas säga superbanala saker som “en unge kille i Paris som ser på film och spelar dataspel” alternativt jättepretentiösa saker som “en ung mans intellektuella och sexuella uppvaknande”.
Båda är korrekta beskrivningar men säger inte speciellt mycket.
Det som är unikt för Maskerad är associationerna som dramaturgisk metod. Exempelvis på siduppslaget 80-81 där huvudpersonen Maxence avhandlar vitt skilda ämnen som utvecklingsstörningar, World of Warcraft, huruvida Marcel Proust skulle ha porrsurfat om han levt idag, sin fars homofobi, robotars och människors framtid ihop samt en mild skräck för att få elallergi och vilka konsekvenser det skulle ha föra med sig (“flytt till Afrika eller någon bondhåla”).
Såhär får vi lära känna Maxence genom hela boken. Genom hans vandring genom populärkultur och finkultur. Det är flanörlitteratur där gator bytts ut mot Amerikanska filmer och Rimbaud, nya iPodmodeller och Michael Jacksons känslor för sin chimpans när denna blev vuxen och började revoltera mot allt och alla. Varje ämne han filtrerar genom sin värld blir intressant och en spegling av den värld han skapar. Maxence blir efter bara några få sidor som ens favorit-twittrare vars åsikter och referensvärld man bara inte kan få nog av.
Det är absolut inte likgiltigt skrivet men man blir stundtals lurad att tro det eftersom Directors Cut-versionen av Alien som samtalsämne behandlas på samma sätt som vännens cancersjuka mamma.
Ofta är det skrivet med självdistans (“En gentleman ställer sig inte på en skateboard”) och lika ofta hudlöst (“Plötsligt tänker jag att det kanske aldrig kommer bli något av mig…”).
Det som berör mig allra mest är den ärliga och fint skildrade berättelsen om de killar han attraheras av och hur han upptäcker omvärldens syn på såna “estetiskt lagda” människor som han. Detta återkommer genom boken i allt från hans mammas ord om att man nog blir hemskt olycklig av att leva på det sättet till hur klasskamrater mobbas för att deras Commes des Garcon-kalsonger är bögkalsonger.
Allt eftersom upptäcker han att han inte kan tala och vara på ett visst sätt utanför kretsen av de killar han litar på utan att bli förlöjligad och skrattad åt. Och det är då man som läsare förstår vikten av alla dessa oändliga referenser, filmer och böcker och dataspel. Kulturen och det egna skrivandet blir den plats där han kan vandra helt fritt.
0 Kommentarer